Det här är kanske dumt av mig. För det här kommer att bli väldigt privat och väldigt självutlämnande. Tankar och känslor som jag inte riktigt vet om det kommer att förstöra för mig eller kanske hjälpa mig. Jag vet inte.
Jag känner en klump i mitt hjärta i dag. En tyngd på mitt bröst. En sorg i min hals. Jag är ledsen. Inte så att jag gråter, men i den mängd i alla fall att tankarna far runt i mitt huvud.
Kanske har det att göra med att jag träffade M i helgen. Vi har gemensamma bekanta. Därför är det svårt att undgå M. Jag fick se den gård M köpt tillsammans med sin K. Jag höll masken och i stunden kändes det OK. Men nu känns det usch. M var min första och hittills enda stora, och då menar jag det stora kärlek. Ett förhållande mellan oss han det aldrig bli men en djup och fin väskap. Jag har aldrig kännt så för någon innan. Allra minst en man. Nu är M tillsammans med K. Och jag saknar M väldigt mycket.
Nog om det. Jag känner mig väldigt ensam. Jag önskar jag fick ingå i ett sammanhang. I ett gäng där jag är en självklarhet. Inte någon ute i perferin. Någon man hör av sig till då och då. Jag vill umgås med någon/några som också är intresserad av det jag är intresserad av. Av Klassisk musik och Teater. Mitt intresse har jag ofta fått hålla på med för mig själv. Det blir tråkigt i längden
Att hitta någon att ha ett förhållande med. Att bli kär i. Att vi kommer att dela intressen, det kommer nog bli svårt. Och det är egentligen kanske bara en bisak. Där finns det svårare och högre berg för mig att bestiga än så. Mycket höga och svåra.
Jag vill känna den där samhörigheten igen. Med en man. Jag vill känna mig trygg med en man, något jag sällan gör. Jag vill känna tillit till mig själv och att jag duger. Jag vill inte vara rädd för det sexuella. Jag önskar att jag inte hade så förbannat svårt att bli kär.
Om man tycker att en kvinna kan vara attraktiv och vacker, är man bisexuell då? Eller är det bara att jag söker efter ömhet och berörning. Men är så rädd för det sexuella att jag smiter undan när jag snuddar tanken på en kvinna. Är jag asexuell som bara känt attraktion en gång till en man. Och då till M.
Jag vill känna mig omtyckt. Jag vill slippa tänka på hur andra tänker och tycker om mig. Det tar mycket energi. för mycket energi. All energi går åt till att "uppföra" sig, säga rätt saker så att man blir omtyckt och inte betraktad som en idiot, jobbig, eller som ett UFO.
Det är jobbigt att känna som om man vore en korkskalle i andras ögon...kanske är det känslan från skoltiden som sitter kvar där jag var korkskallen, ufot, den som inga vänner hade, den som man drev med kvar..
Kanske är det bara jag som tycker så om mig själv. Kanske tar jag "ratningen" från M som ett bevis på att jag inte duger... Jag vet att det är fel innerst inne....
Jag vet inte, jag vet inget alls.... jag vet bara att det är stora frågor och att jag har en klump i halsen och känner mig bedrövligt ensam, ful och korkad många gånger. Och jobbig. En sådan som ingen vill umgås med.
Jag känner mig så jäkla ensam och otrygg när jag har umgåtts med folk...
Vi åkte till Huaröd i går. Mamma, Pappa och jag. Till "Isidors kulle" Vi körde förbi ett par vindkraftverk. De rörde sig knappt i vinden. Långsamt snurrade de runt med sina långa armar i den blå-grå, svart-vita himlen.
Med filmatiseringen av W.A Mozarts suveräna opera Trollflöjten, lyckades Ingmar Bergman trollbinda både barn, ungdomar, vuxna. Människor som aldrig tidigare lyssnat på opera lyssnade helt plötsligt. Genom filmatiseringen blev plötsligt operan och den klassiska musiken rumsren igen. - Jag gillar inte opera egetligen. kunde man få höra folk säga. Men den där Trollflöjten som Bergman gjort. Den gillar jag. Fast det är väl ingen opera, det är väl en musikal. För jag gillar inte opera ju.
Tja, opera eller musikal. Trollflöjten är i vilket fall som helst jäkligt bra. Och Ingmar Bermans filmatisering av verket är mkt lyckat. När jag fortfarande bodde hemma kunde grannens son ofta komma till hem till oss för att få se Trollflöjten. Han var totalt begeistrad i den. Han var bara 6-7 år när han såg den första gången. Han satt still med öppen mun i två timmar. Sen kom han tillbaka en vecka senare och ville se den igen.
Det skall bli intressant att se Kenneth Branaghs filmatisering av verket.
(Prins tamino. och två av de tre damerna, ur Ingmars Version) Kenneth Branaghs version. Här Prins tamino, de tre damerna, och Papageno
- Vem är du? - Jag är döden. - Kommer du för att hämta mig? - Jag har redan länge gått vid din sida. - Det vet jag.
- Du fick svart! - Det passar ju bäst så. Inte sant?
Så blev det dock så till sist...Ingmar Bergman fpelade shack...och döden vann partiet. Tack Ingmar för Trollflöjten, Fanny och Alexander, Den goda viljan ( manus), Sjunde Inseglet...suvräna filmer allihop. Många tyckte du var pompös, obegriplig och inte gjorde filmer för "folket". ; Men många gillade dig också...
Tråkigt nog så är det väldigt många insändare på tidningarnas hemsidor som raljerar och trycker ner honom...jag hoppas att det rättar upp sig efter dagen...just nu är det mkt negativt. Trist.
Isidors kulle. Dirigenten och kvällens värd tar emot i storblommiga badbyxor, och en T-shirt med ett lamadjur på. Självaste Herr Isidor antar jag. Mats Rondin som är den person som står bakom hela detta musikmöte rivstartar med ett stycke bach. När han är klar ropar han: Vill ni höra mer Bach? - Ja skriker publiken. Då river Herr Rondin av ytterligare ett stycke på sin cello. Sedan fortsätter det, i 5-6 timmar. Olika artister avlöser varandra. Musikstilarna sväänger från Bach till Peter Le Marc till Prokofjev till hårdjazz.... Mats springer och hämtar sina noter hela tiden. Lite lagom förvirrat. Musikerna samtalar med varandra. Lite smått förvirrat. Allt är väldigt personligt. Så när regnet vräker ner tar publiken bara fram sina regnkläder och paraplyer och fortsätter att lyssna, äta, och kanske även frysa. Men det gör även musikerna. Fast de sitter åtminstonde under tak.
Tyvärr var det sista gången det är konsert där. På Isidors kulle. I alla fall just denna konserten. Logen eller det gamla stallet kommer säkert ha konserter i framtiden. Fast utan Isidor.
Söndagsmorgon i Malmö. Traskar barfota genom lägenheten med en kopp te i handen. P2 ljuder ur högtalarna. En sopran drillar högt ovanför stratosfären. En mild, behaglig värme sprider sig i lägenheten. Några dagar senare, 200 meter från bostaden ligger Södervärn. Rusar in på busstationen och fram till biljettluckan. Stannar upp. Örat regristrerar en sopran som klättrar upp mot atmosfären. Nämner i förbifarten om valet mellan P2 och Rix Megapol till den unga tjejen i luckan. - Det är kommunen som bestämt det, blir det snabba svaret. För att skrämma bort uteliggarna. En mildare form av polisvåld således. Skräm i väg de icke önskvärda. Men gör det med jubelkören ur Juloratoriet. Tänk vad 200 meter kan göra med Bach.
Den tyske skådespelaren Ulric Muhe som spelade stasiagenten i den suveräna filmen De andras liv www.deandrasliv.se gick ur tiden alldeles nyligen. Han blev bara 54 år. Han fick stora nationella genombrott med De andras liv. Det som är mest intressant är att han själv var skuggad av Stasi under tiden då Östtyskland fortfarande existerade. En stor skådespelare....stort skådespeleri med små detaljer.
Nej, det är inte Lars von Trier Dogville, inte heller hans Manderlay. Det är en scen ur "Die anderes leben" en helt fenomenalt bra film.
Lars Forsell tackade för fisken, lämnade in handduken och reste sig från sin akademiska stol i dag och lämnade jordelivet. Det var väldigt nära en gång att jag var med i en pjäs som han skrivit. Men det blev aldrig så. Vi satte upp en annan pjäs i stället. Och tur var väl det...ingen vill höra mig sjunga solo. Jag lovar. Det vill ingen göra.
1Läs mer >>Jag chattade med en kille i dag. Han ville att jag skulle sända över ett foto. Jag gjorde det. Han öppnade fotot - Hur gammal är du frågade han -Gissa sa jag -Det är svårt sa han -Mmm sa jag -48 år sa han -Är du seriös? frågade jag -Ja, sa han. Ärligt talat ser du jäkligt sliten ut -Okej sa jag Sen loggade han ut. Jag tror att en dejt är uteslutet där. Jag vet inte om jag skall bli ledsen eller om jag skall tycka att han är en korkskalle.
Bilden i förra inlägget är underbar. De ser ut som om de dansar. Och som om de skrattar tillsammans. När jag stod i duschen nyligen tänkte jag på bilden. Sälen ser ut som om den verkligen litar på pojken. Oss människor. Det fick mig att tänka ytterliggare ett steg.
Vad i helvete håller vi på med? Vi skriker på hämd, den allra blodigaste sådan när någon människa begår en orätt mot en annan människa. Men när vi lemlästar, våldtar, rånar och fullkomligen bankar skiten ur planeten Tellus är det inte många som skriker. Det fortgår. Hela tiden. Och dessa djur och växter som inte kan resa sig mot oss och be oss gå till våra rum och komma ut igen när vi är snälla och tänker be om ursäkt för vårt uppförande...Det gör mig sorgsen.
Bilden på Sälen och pojken är hur fin som helst. Men att svika ett förtroende är hemskt.
Jag är inte den bästa heller. Jag är tex inte vegetarian. Jag dricker Coca-Cola. Men jag försöker dra mitt strå till stacken så gott jag kan.
Flyger jag flygplan vill jag helst om det går betala Miljöskatt Jag återvinner all plast jag gör av med här hemma i form av schampoflaskor osv Jag äger ingen bil Pantar burkar. Försöker duscha snabbt och effektivt
Men...räcker det? Jag vill inte svika ett förtroende jag får. Jag känner mig som en skurk när jag tittar på bilden med pojken och sälen....
I dag hände det äntligen. Efter flera års spanande och suktande....nej, ingen pojkvän i sikte eller förälskelse, sådan tur har jag inte. Däremot så åkte jag äntligen Pariserhjulet i Folkets Park. 45 Meter upp i Luften for jag.
2Läs mer >>Den bästa stunden när man spelar teater är den där stunden innan man spelar....när man förbereder allt. Här är jag ( i slutet av klippet) på mitt allra bästa tramshumör. Färgat håret hade jag också. Allt för konsten. http://uk.youtube.com/watch?v=TFzKX71spbc
(Prins tamino. och två av de tre damerna, ur Ingmars Version) 
