En mening börjar med stor bokstav.

En gång, när jag läste till informatör (fullföljde aldrig utb) vid en folkhögskola så hade vi en svensklärare som var i en klass för sig. En äldre, lite skrynklig och tunn dam. Vid denna folkhögskola fanns kurser för dyslexidrabbade och för invandrare. Kanske hade denna lilla dam svårt att växla mellan olika nivåer i de olika klasserna. Kanske trodde hon att vi inte kunde svenska och satsade stenhårt på att börja från gräsrotsnivå.
Hennes första lektion med oss började såhär:

- En mening börjar med stor bokstav och slutar med punkt !







Där satt vi. Och glodde. Hörde vi rätt. Nej. Inte kunde hon väl ha sagt...Jo. Det var på allvar. Den lilla damen därframme vid tavlan menade allvar. Blodigt allvar. Men snälla och försynta som vi är uppfostrade att vara. Så sa ingen något. Inte föränn efteråt. På rasten. Jisses. Då babblades det. Skrattades det. Ja, nästan hånades det. Jag var nog en lika god kålsupare som de övriga i klassen.

Nästa gång vi hade lektion med den lilla damen, kom hon med en massa stenciler. Som vi skulle fylla i halvfärdiga meningar. Eller "översätta" synonymer. Det var då det hände igen. Den lilla damen rättar på glasöonen och berättar allvarligt och med en fast röst att:

- "Gå bort", det är en synonym för att dö.

Då gick vi till rektorn. Och sa att vi nog ville höja nivån på svenskan ett par snäpp.
Den tredje lektionen stod den lilla damen framför oss. Lite mer darrig och lite mer osäker. Men med en massa stenciler som vi skulle fylla i...

Sen minns jag inte hur det gick. Jag hoppade av informatörsutbildningen. Jag återvände aldrig efter sommaren till det andra året. Jag gick och läste musikvetenskap i stället-

Kommentera här: