Kulturnörden- en teaterfjants bekännelser

Herr X och jag stod vid stationen i Malmö för att ta den gröna bussen hem till respektive bostad. Samma buss, men olika delar av staden skulle vi till. Åtta minuter minst innan bussen skulle komma.
Vad gör Herr X och jag. Vi går till Pressbyrån sa Herr X. En bra ide tyckte jag. Vid trappan till Pressbyrån satt två blonderade tonårstjejer och fnittrade kopiöst mycket när vi gick förbi.
Varför skrattar de åt mig tänkte jag. Jag vet att jag ser lustig ut och att mitt ben svänger som en och en annan banan.
Pressbyrån var stängd.
Herr X och jag vänder och går tillbaka.
-Märkte du de där tjejerna frågar Herr X
-ja sa jag.
-Märkte du hur de skrattade. Tror du att de skrattade åt mig? Herr X tystnar. Och säger sedan med en suck: Varför är det så, att man alltid tror att folk skrattar åt en. De kan ju ha skrattat åt något annat eller hur? Men man tar för givet att det är just en själv de skrattar åt.

Jag blinkar. Jag ler. Och så säger jag: Du Herr X. Jag tänkte precis samma sak. Det är märkligt. Men kan det inte ligga något i att både du och jag blev våldsamt retade när vi gick i skolan. Sådant sätter sina spår. Man reagerar instinktivt. Med ryggmärgen. Man tror att folk skrattar åt en, snackar skit om en, tycker ditten och datten om en hela tiden
-Jo säger Herr X. Så sa min psykolog också.

-Ja så det var nog inte oss de skrattade åt.

- Nä det var det nog inte säger Herr X

Sen kom bussen