(Ingen vårbild även om man skulle kunna tro det pga den ljust gröna färgen. Det är en bild jag tog i Torup/Bokskogen i September)
Fem arbetsdagar kvar...sen är det slut med tjafs om hur man skär apelsiner och vilket bord man sitter vid...det skall bli så fridsamt, så skönt, så fredligt....
Ingen crusier blev det. Jag är för kort. Ramen är där den är och mina ben räcker inte ner utan att det skall göra ont i skrevet. Inget kul. Så det blev en minicykel i stället. Rätt cool.
Våren...gjorde en försiktig analys av läget i dag. Vårfåglar kvittrade när jag vaknade.
Jag har fått en förfrågan omatt ta foton till en skådespelerskas CV. Det är mig en stor ära. Hoppas jag kan uppfylla det med gott resultat.
Jag har köpt en ny kattlåda, en sån där med dörr. Katten verkar ogilla läget och kissar på andra ställen än hon skall. Hon är omöjlig!
Lägenheten ser ut som kaos. Jag är lat. Och tycker städa är astråkigt. MEn jag borde ta tag i det. Gör det nästnästa vecka. Då är jag ledig dagtid. Semester. Ah!
I kväll skall jag på Bastionens invigning av sina teaterlokaler. Det ska bli kul.
I morgon blir det recensionsskrivande.
Nu DVD-tittande...och lite ågren över att ha gjort av med 3000 i dag.
(Bilden tillägnas min Vän Mis som i fredags gick bort efter en tragisk olycka)
Vi har inte setts rent fysiskt på ett par år. Men du har funnits i tankarna och i hjärtat. Jag minns din stora kärlek till teatern och musiken. Det var där vi möttes. Vi pratade teater. Vi pratade Philip Glass Achnaton. Vi pratade Molieré. Vi pratade Shakespeare. Du berättade om Ystad Teater. Om Amadeus somdu satte upp där. Vi läste musikvetenskap tillsammans, och du hjälpte mig när jag inte riktigt hade koll på alla olika genrer
Vi pratade om att du skulle regissera nästa projekt. Det fanns sig så att det inte fanns tid för det,
Vi pratade ofta om det att du och jag skulle jobba ihop nångång i ett teaterprojekt.
Nu blir det aldrig av....
Kommer att sakna dig glada, ljuva,spralliga Mis!
Hälsa Molieré och Shakespeare.
Vila i frid
Till en kär vän
En bild som gör en glad. Det finns gott gry i människorna ändå. Trots allt elände vår art ställer till med.
Bilden är från den katastrofala branden i Australien. En brandman Dave Trees, delar sin vattenflaska med en uttorkad och törstig koala.
En bild som gör mig g...
into the music
Musik på kvällskviste...
(Ett av mina intressen: Att spela teater. Här i rollen som Pojken Andri i Max Frisch suveräna pjäs Andorra)
Att vara singel och ha en fullspäckad almanacka tycks störa en hel del. På sk dejtsidor där man ger en kort beskrivning av vad man gör och ens intressen så brukar jag ofta få kommentaren att "Du som har så många järn i elden har du verkligen tid för ett förhållande" är en av de mer eller mindre spydiga kommentarerna jag får.
Jag menar att tid är något man tar sig. Prioriterar. Givetvis så skulle en del omprioteringar ske om nu kärleken skulle ge sig in i mitt liv. Men utan att att jag gav avkall på det som är jag. Andra menar att jag är FÖR självständig. Det tror jag inte ett dyft på. Att vara självständig är bra. Är man självständig kan man också se till att andra har det bra och se även deras behov utan att känna att det är "uppoffrande" (Att det finns en annan aspekt av ordet "Självständig" vet jag, aspekten "Går sin egen väg, bulldozer-effekten, egoismen, men jag är inte sådan som person. Hoppas jag.)
Kanske har mitt lindriga handikapp ( Mitt högra underben är böjt som en banan ungefär och så har jag ett stödbandage så att det inte går av) gjort mig självständig. Jag tror det. Jag har nog, även om jag bannar mitt ben många gånger och det ger upphov till dåligt självförtroende titt som tätt speciellt när det gäller förhållanden. ( HUr- kan -någon-- älska -en -sån -krokbent -kort -prickig -varelse -som -jag -som- inte -är -ett- dugg- snygg- ens) gett mig ett jävlar anamma. Att aldrig ge upp. ( vad detta nu har med saken att göra. Jag bliddrar i väg här)
Ja, jag har mycket att göra....kanske är det avundsjuka, eller rädsla från de som skriver, antagligen både och. Men hellre att jag har mycket att göra och kan ägna mig åt det jag tycker om och det jag mår bra av i stället för att sitta i soffan och glo. det mår ingen bra av. Jag tycker om att fota, se teater, spela teater, se och lyssna på opera och klassiska konserter/körverk, jag tycker om film. jag tycker om naturen. Jag tycker om att bada. Jag tycker om solen. Jag tycker om min kajak. Jag tycker om böcker. Detta är mina livselexir. Detta är mina intressen. Detta är det som gör mig tillmig.
Jag vet inte om jag har fel, eller om det låter korkat. Kanske är jag ute och cyklar. Men då får jag hänvisa till min oerfarenhet när det gäller förhållanden. Men när folk säger på dejtingsidor när man frågar om deras intressen och de svarar: DIG, så blir jag i alla fall en aningen skeptisk. Hur kan man ha sin partner som ett intresse. Jag menar, man ska vara intresserad av sin partner, dess tankar, funderingar och det som rör sig kring henne eller honom. Men att ha personen som sådan som ett intresse det blir lite stalkervarning på det där.
Förstår ni hur jag tänker?
Eller är jag helt ute och cyklar?
Appropå cykel, jag är hur sugen som helst att köpa en sk cruiser-cykel de ser urhäftiga ut och sköna. Såg en på blocket lagom fräck. Inte för mycket och inte för lite. Vi får se. Man kan ju inte jämt rasta Motopeden Arne.
att vara singel och h...
Ljuv bomull för öron
http://www.nummer.se/Templates/Review____7598.aspx (Om detta är en människa)
http://www.nummer.se/Templates/Review____7595.aspx (Augusta)
Kommer att åka till Helsingborg i slutet av Februari så då kommer en recension till
Februari brukar vara fullspäckad med teaterpremiärer. Förra året hade jag 6 uppdrag, detta år 5.
två recensioner till
Bara 13 dagar kvar på arbetet som gör mig till ett vandrande nervknippe med dåligt samvete för att jag inte följer alla de vansinniga regler de har där. Egentligen skall jag inte ha det. Ett dåligt samvete. Utan tvärtom. Eftersom jag ser till barnens bästa. Men nu orkar jag inte längre. Nu lämnar jag stället. Innan jag själv förvandlas till något som jag varken kan stå för eller vill vara.
Bilderna är tagna av mig. Klicka på dem och de blir större. Från Vänster till Höger:
Klagshamn, Riga, Riga, Kyrkö Mosse, Kyrkö Mosse, Västra Hamnen
Får gärna lånas, men var god fråga först.
bilder
Det är är banne mig opera när den är som bäst. När den sätter sig mitt i solar plexus och du slutar att andas för en stund för att inget míssa. Och efteråt nästan är berusad av lycka.I alla fall hög som ett höghus. Så kan den klassiska musiken/operan påverka mig. Och jag är faktiskt glad och stolt över att jag har fått lotten att just gilla denna sortens musik. För den är megahäftig.
Hög som ett höghus
Runt 18 -års åldern såg jag en uppsättning av Philips Glass opera Aknathen. Och kom då i bekantskap med denne något besynnerlige men intressanta farao. En tjuren Ferdinand kan man säga på sätt och vis. En farao som hellre vandrade runt i sin trädgård och skrev dikter än att dra ut i krig och slåss
Han var en av de första som ägnade sig åt monotism. (Dvs en-guds tro) Denne Gud blev solen. Och killen skrev en hymn till solskivan:
När Du (Aton) går ned i västra horisonten
Är världen i mörker som vore den död.
De sova i kammare med höljda huvuden.
Ett öga ser ej det andra.
Man stjäl deras ägodelar under huvudet
Utan att de vet det.
Alla lejon gå ut ur sin håla,
Alla ormar stinga,
Mörkret råder,
jorden tiger,
När skaparen vilar i sin horisont.
Vid gryningen lyser Du vid horisonten.
När Du glänser som Aton om dagen,
Fördriver Du mörkret och sänder Dina strålar.
Länderna är i fest.
Människorna vakna och resa sig upp,
Du har ju rest dem.. .
Deras armar höjas till bön vid Din gryning.
All boskap betar tillfreds,
Träd och plantor grönska,
Fåglarna flyga upp ur sitt bo,
Deras vingar lovprisa Dig.
Tänkte att det kunde pigga upp så här i frånvaron av just det vackra sköna klotet på himlen.
Hymn till solen
Bach är Bach och gud ...
Producent för teaterprojekt
Kulturföreningen teater_apa behöver en initiativtagande producent för ideellt samarbete under vårt nya teaterprojekt: Änglasyn.
Bakgrund:
Änglasyn har framgångsrikt spelats i många länder i Europa, bl.a. Danmark, men aldrig satts upp i Sverige. Vi kom i kontakt med pjäsen 2006, under regiantagningsprov till Statens teaterskola i Köpenhamn, och insåg vilken otroligt dynamisk dramatik den bjöd på och kände att det fanns utrymme för en väldigt intressant iscensättning. Problemet var att det inte fanns någon svensk översättning. Då beslöt vi oss för att göra en själv och gruppens konstnärliga ledare Mathias Rosquist översatte pjäsen till svenska från den danska och engelska översättningen. Mellan 2006 och 2008 var översättningen inne för granskning på det tyska utgivningsförlaget. I början av 2008 kom det glädjande beskedet att översättningen ansågs ha hög kvalité och teater_apa innehar rättigheterna till den svenska översättningen och till Sverigepremiären av "Änglasyn".
Producenten:
Kulturföreningen teater_apa är en ideell förening och initiativtagare till projektet. Vi behöver en entusiastisk producent som kan tänka sig att jobba ideellt med projektet, eftersom vi är en ideell förening. Vi har en idé om hur vi vill genomföra projektet, men behöver en driftig producent som hjälper oss att förverkliga våra visioner. Din roll i projektet kommer vara att ansvara för:
· Marknadsföring.
· Bokning av spelplatser (Inkonst, Teater Tribunalen, Hässleholms kulturhus, Skillinge teater, och andra spelplatser i Skåne, Stockholm och Göteborg).
· Biljettbokning.
· Ekonomi och budget.
· Söka stipendier, bidrag och sponsring till projektet.
· Kontakt med våra samarbetspartners, bl.a. Röda Korset.
· Delta på produktionsmöten med produktionsteamet.
Kontakt: Kulturföreningen teater_apa, Mathias Rosquist, c/o Aurell-Hellström, 222 26 Lund. [email protected]
Producent sökes
(Bilden är en målning på Konstnärinnan Oda Krogh. Minns inte om det är ett själporträtt eller om det var hennes man Kristjan Krogh som målade det)
Och här kan ni läsa min recenson om "Oda- en saatans kvinna"
http://www.nummer.se/Templates/Review____7585.aspx
Recension av Oda.
(Bilden är tagen av mig när jag och motopeden arne tog oss ut på irrvägar till Torup i spetember månad)
Operasångeskan, Coachen, Gestaltterapeuten, kulturnörden, HBT-aktivisten Stella Scott har en mycket intressant och tänkvärd bloggsida. Den sticker ut från den mängd av modebloggar som det annars krylalr av i cyberspace. Skönt med alternativa och eftertänksamma bloggar!
http://www.stellaspiritsingsscott.blogspot.com/
Gå in där och kika!
Nedanstående text är ett lån från just denna sida med bloggerskans eminenta tillåtelse:
Jag lovar mig själv:
Att vara så stark att ingenting kan störa min sinnesfrid
Att få alla mina vänner att känna att de är värdefulla
Att tala hälsa, lycka och framgång med varje människa jag träffar
Att vara lika entusiastisk över andras framgång som över min egen
Att se på allt från den ljusa sidan och att låta min optimism vara tydlig
Att alltid vara glad och öppen och att ge ett leende till varje levande varelse jag träffar
Att glömma misstagen från förr och att fokusera på de större framgångarna i framtiden
Att lägga ner så mycket tid på att förbättra mig själv, att jag inte har tid att kritisera andra
Att tänka enbart på det bästa, att arbeta enbart för det bästa och att enbart förvänta mig det bästa
Att vara för stor för oro, för ädel för vrede, för stark för rädsla och för lycklig för att störas av svårigheter
Att tänka gott om mig själv och att deklarera detta faktum för världen, inte i stora ord utan i stora gärningar
Att leva i den fasta förvissningen att hela världen står på min sida, så länge jag lever upp till det bästa inom mig
Men jag säger som så, och precis som bloggerskan också uttrycker det (fast på ett annat sätt och med andra ord)
att lova allt detta är kanske övermäktigt. Men att åtminstonde ha det i bakhuvudet är i alla fall eftersträvansvärt.
jag tänker på raden om kritik och sätter det i förhållande till min nuvarande arbetsplats. Där pratas det ofta om att ge och ta kritik. Och om hur dåliga vissa är på att ta det. Hur vissa trotsar och bli aggressiva. Eller reagerar som barn som inet får godis. (Hrm) I en sådan miljö, i ett sådant arbetsklimat tror jag i första hand att man skall lägga all slags kritik åt sidan och i stället bygga upp ett förtroende hos varandra i stället. I en dålig arbetsmiljö är kritik, även om den är befogad, bara dåligt. I en dålig arbetsmiljö där focus på möten läggs på att vi måste ge varandra kritik gör mig skitskraj. Att ge kritik är en svår konst och kan inte ges hipp som happ. Tycker jag. Utan allt beror på hur man lägger fram kritiken. Om man ger kritik får man också vara beredd på att ställa upp i den efterföljande disskussionen som kan dyka upp.
jag vet att jag svamlar en massa här, men jag hoppas att ni förstår vad jag är ute efter. I en sund arbetsmiljö med glada människor som man tycker om och som man är omtyckt av är det mkt lättare att ta kritik av än de som inte tycker om en och i en dålig arbetsmiljö
Har jag rätt? Eller är jag ute och cyklar?
Kloka ord och några t...
Det största abert i mitt liv är den där om kärleken. Jag och kärleken har liksom inte riktigt funnit varandra. Eller kanske är det som så att vi flyr varandra? Jag vet inte. Jag vet inte alls hur det ligger till egentligen. Jag har blivit sådär tokkär en gång i mitt liv. Och det var i en man. Men jag blev kär i personen. Sen "mannen" så att säga. Den så kallade attraktionen kom lite senare. Inte först. Fast folk i min närhet tyckte att Whaoo, vad han var snygg. Satsa alla dina kort för bövelen. Jag såg bara en ordinarie människa. Visserligen med ett inte alltför tvivelaktigt utseende. Men inte så där särkilt att det var så att jag hoppade ur trosorna i pur upphetsning.
Nej det där kom senare. Efter att ha kommit på alla möjliga skäl till att inte bli kär. Men jag blev det så småningom,på ett par veckor kär-kär. Och sen en dag, när jag såg honom på avstånd så sög det till i magen. Och det är den enda och första gången jag har känt så.
Men det bidde aldrig något mer en klapp och kram och puss- på -kinden, sen flydde den arme kraken fältet. (han faktiskt)..
Nu är det som så att jag och 5+1 har ett ganska avogt förhållande till varandra. Intimiteten och akten skrämmer mig. Fråga mig inte varför, för svar på den frågan har jag faktiskt inte. Jag vet inte. Det är bara så. När andra av samma kön jag själv tillhör eggar upp sig över mannens attribut känner jag avsmak...
De senaste veckorna har min hjärna gått på högvarv. Jag vet inte var jag står. Jag försöker bringa klarhet i frågan om vart jag står. Är mina tankar en undanflykt, eller är de där för att det är så jag är lagd?
När jag var liten klädde jag mig ofta som en pojke. Jag ville ha kort hår. Helst pojkfrisyr och hatade att bära klänning eller vara prinsessa. Jag minns att jag tyckte det var coolt när jag en gång utgav mig för att vara bror till min bror och personen som frågade gick på det. Missförstå mig inte, jag har ingen könsidentitetskris. Men någon flick-flicka i rosa tyll det har jag aldrig varit.
Jag minns att jag beundrade två tjejer i skolan väldigt mycket. Ville vara deras vän. Såg upp till dem. De utstrålade på något sätt en trygghet jag eftersträvade och ville ha. Och vara nära. Jag tyckte att de var söta, vackra. ( Missförstå mig inte, mina föräldrar gav mig all den trygghet jag behövde) Jag minns att jag en gång, helt spontant pussade den ena tjejen på kinden bara så där. Tror jag gick i femman då. Jagvet inte var det kom i från. Det var en ren reflex. Jag vet inte om jag kan kalla det att jag var förälskad i dem. Småförtjust kanske. Precis som jag kunde vara i pojkar. Småförtjust.
Men inte attraherad sexuellt.
Jag har en gång också blivit i en större ålder, än den jag hade i skolan, blivit småförtjust i en medspelerska som jag spelade mot på scenen. Det satte verkligen myror i huvudet på mig. Och jag aktade mig noga för att visa det. både för mig själv och alla andra.
På senare tid när man tänkt på den där intimiteten som skrämmer mig så, så har det oftast inte funnits det motsatta könet i bilden....
Jag känner mig oerhört förvirrad och rädd. Och jag vet inte riktigt hur jag skall gå till väga med detta. Kärleken och jag har det inte så lätt med varandra. Vi förstår inte varandra riktigt tror jag. Eller så är det som så att vi flyr varandra i rädsla av att inte duga. Däri ligger en del av problemet. Att inte duga.
Jag har kanske inte den mest älskvärda inställningen till mig själv. Vilket jag är fullt medveten om att det är fel. Man skall tycka om sig själv, med fel och brister och fördelar för den delen också. Jag tycker inte mig själv speciellt och hur min kropp är utformad med alla dess skavanker. I de mörkaste stunderna tänker jag att det är till och med synd om den människa som måste ta i mig. Tex hos en massör. Jag vet att det är fel att tänka så. Absolut fel. Men dessa tankar drabbar mig stundom. Och de är inte så roliga att tas med.
En annan sak som förbryllar mig är de så kallade Tomboys. Eller de sk pojkflickorna. I flera operor finns det mansroller skrivna för mezzosopraner ex Cherubino i Figaros Bröllop. Jag har kommit på mig själv att tycka att dessa kvinnor i manskläder är oerhört sexiga.
Ja, som sagt. Meningen med livet är ju som sagt 42. Det vet vi ju alla för det har Dogulas Adams sagt. Men var jag själv står i kärlekslivet vet ingen antar jag. Allra minst jag själv. Fantasier eller verklighet, undanflykt eller sanning. Jag vet inte. Det enda jagvet just nu är att jag fått kramp i handen efter att ha skrivit detta inlägg.