2 Läs mer >>




Lilla Teatern- Sveriges äldsta amatörteater startade någongång för en sisådär 75 år sedan. Jag kom in i bilden första gången i mitten av 80-talet. Dels gästspelade min klass med att spela rysk dockteater på Lilla Teaterns scen som då befann sig på Sandgatan och dels som deltagare i en ungdomsgrupp. Sen tog det ett par år innan jag kom tillbaka. Närmare bestämt omkring 1991. Som sufflös. Då hade Lilla Teatern flyttat till sina nuvarande lokaler på Stortorget. En bank gjordes om av medlemmarnas egna händer till Lunds bästa och finaste scen. Där har vi nu varit i snart 20 år. (2011)

Häromveckan talade vi med Kulturchefen för att göra oss bekanta då han är nytillsatt. och dels för att få höra om det bara var rykten eller om det var sant och när i så fall att huset som teatern befinner sig i ska säljas. Jo, huset skall säljas 2012. Och vi kommer att åka ut. Var vi hamnar vet ingen i dagsläget. Det är bekymmersamt. En lokal kommer vi säkert att få. Men var? Och på vilket sätt? Kommer den att delas med andra?

Det som varit unikt med Lilla Teatern både på Sandgatan och nu på Stortorget är att den lokal vi har haft och har har varit vår och ingen annans. Vi har inte delat den med andra. Visst har dte varit gästspel och skolor som repeterat, men i grunden har lokalen varit Lilla teatern och dess medlemmar. Det har gjort att det har varit ett annat hem. Medlemmarna har "ägt" lokalen, inte lånat den.
Lokalen har i allra högsta grad varit ett andra hem. Som en koja man byggde när man var liten och ägde. Det är skillnad mellan att "äga" en lokal eller att få låna en.

Lilla Teatern är visserligen till strukturen rätt lik MAF eller ett studieförbund. Flera olika grupper har huserat under taket. Men eftersom grupperna i sig på ideell basis bildar styrelse och sköter om lokalerna, ser varandras föreställningar eller "lånar" skådespelare av varandra så finns det en vi-känsla som är unik och som kan vara svår att uppnå i lånade lokaler.

Lilla Teatern för mig har under vissa perioder i mitt liv varit som ett andra hem. Skämtsamt har jag och mina vänner sagt att vi varit där 10 dagar i veckan. Eller så har vi skrattat åt varandra när någon av oss skall gå men ändå bara hunnit ett par steg efter ett par timmar och fortfarande befinner sig under samma tak:
- Ah, du har drabbats av Lilla Teaternsyndromet!

När jag kom till Lilla Teatern omkring 1991 hade jag inte haft många vänner i mitt liv. Under min uppväxt hade jag udda intressen och vägrade ofta att rätta mig i leden om hur man skulle vara och tänka. Jag gillade klassisk musik, blev kär i operasångare, och älskade teater och litteratur. En udda varelse helt enkelt. På Lilla Teatern upptäckte jag att folk ville bli min vän. Fråga mig om saker. Till och med den tuffaste och coolaste tjejen på Lilla Teatern som jag i hemlighet såg upp till ville bli min vän. Jag var förvånad.

På Lilla Teatern lyckades jag gång på gång utmanna mig själv. Besegra mig själv. Hade någon sagt till mig när jag började där att jag skulle spela huvudroller, få lysande recensioner, bli ordförande, sjunga inför publik hade jag skrattat och sagt : Yehh right.
Men allt det där HAR hänt. Jag har fått vänner. Jag har fått lysande recensioner. Jag har spelat huudroller. Jag har sjungit. Jag har till och med stått på Rigas stadsteaters scen och spelat teater.

Mellan våren 1998 och Hösten 2004 tog det plötsligt slut. Jag försvann från teatern. Det var ett par år av ganska så lite teater, men teater på andra ställen. Men jag utvecklades inte.  Så en vårdag omkring våren 2004 var jag i Lund. Glasdörren till teatern var öppen och jag klev in. Jag kände ett pirr i magen. Som om man träffade en gammal kärlek. Jag frågade om jag kunde få kika in på scenen. Den scen som medlemmarna omkring 1989-90 byggde för hand. Det fick jag. Det som hände då kanske låter hur flummigt som helst. Men jag klev in och ställde mig mitt på scenen. Och på en mikrosekund kände jag mig stadig. Jordad långt ner i myllan. Jag sträckte på mig, och växte ett par decimeter. Höjde blicken och kände mig...stark och modig. Jag hade fullstädnigt struntat i om halva Dramaten hade suttit på läktaren med Ingmar Bergman i spetsen. Jag ägde scenen. Jag ägde mig själv.

På Lilla Teaterns scen har jag aldrig varit rädd. Utan trygg och stark.
Nu har jag varit konstant aktiv sedan 2004. Många fler roller har passerat: Anne Frank, Andri, Kristin, Karrek, Bezanyja och Nunnan. Jag har varit i Riga och i Stockholm med föreställningar som fötts fram på Lilla Teatern.

Oavsett var vi hamnar. Den omöjliga drömmen hade ju varit om vi fick stanna. Hoppas jag från djupet av mitt hjärta att vi som är Lilla Teatern i dag, och även medlemmar från förr och kommande låter Lilla Teatern leva vidare. Den betydelse den har haft för mig har varit livsomvändare. Och jag önskar fler samma sagolika resa tillsammans med Lilla Teatern. Jag kommer inte att ge upp nu. Jag vill fortsätta att ha ett andra hem att vara på. Att skapa på. Och Lyckas men också våga att misslyckas. Det hör till den kreativa processen.

Och som bevis för detta är jag involverad i två kommande projekt. Så länge teaterprojekten skapas av medlemmarna kommer också Lilla Teatern att leva

Lilla Teatern

1 Läs mer >>


Jag är inne i en period i livet där jag ifrågasätter en hel del saker. Nu när jag tänker efter så skulle det kunna vara en början till 40-årskris. Jag är ju stax där. Huvaligen!!! Men eftersom jag sällan gått den vägen de flesta av oss vandrar så är det inte "Vad är det jag har gjort med mitt liv" kris jag genomgår. Inte än. Jag har mycket i mitt liv som jag inte har om man skall uttrycka saken milt. Jag har inte det som de flesta av er andra har det. Inte som majoriteten i alla fall. Det vill säga familj, barn, hus, volvo, man...Inget har jag av det. Ingen egen familj, Så där skulle jag ju kunna krisa om jag vill. Ordentligt dessutom....Men jag hoppas jag slipper. jag hoppas än i dag på att få möta kärleken, i vilken skepnad den nu uppenbarar sig i. För jag tror, jag vet inte än, men jag tror att det skulle kanske kunna vara så att jag är öppen för förslag från båda lägren. Jag utesluter det inte i alla fall.

I stället är jag jättejobbig och ifrågasättande när det gäller könsroller, vad som betecknar kvinnor och vad som betecknar män. Och varför Homosexualitet är så smutisgt och fult och mot naturen enligt vissa kretsar. Och om medias syn på kvinnor och män. Och varför män inte får vara på det sättet och varför  kvinnor skall vara på det sättet...

Häromkvällen satt jag på fejjan, i bakgrunden var TV:n på. En reklamfilm. Om en film. En riktig tjejfilm med mycket action "Megagalen - en riktig tjejfilm med galen action"  Det fick min hjärna att gå igång som en hamster i ett hjul.
vad definierar en tjejfilm
vad är en tjejfilm
varför är just de sakerna en tjejfilm

vad är då en mansfilm?
Finns mansfilmer?

Ja så där höll jag på. Och så håller jag på. Dagarna i ända. Folk måste bli trötta på mig. Tycka att jag är jobbig
Men jag tycker att det är oerhört intressant. Att ifrågasätta dessa stereotypa sätt att se på saker och ting.

Och det är vad jag har förstått det som något som gör folk uppbragda. Speciellt smågrabbar som väljer rosa jackor....

40-årskris eller b...

10 Läs mer >>






Facebook och fester är två källor till intressanta diskussioner. Både eftertänksamma som hetlevrade. Jag har just deltagit i en hetlevrad diskussion som började med Homosexualitet att det var vanligare med det än var det var med muslimer. Denna diskussion urartade ganska så snabbt till att handla om tidelag och pedofili. Vad det nu har med saken att göra.

En annan diskussion som fördes hemma hos en vän i natt var det där med att bejaka.
Jag har fått höra ofta, inte så mkt längre men när jag var runt 23-24 år kanske at tjag MÅSTE bejaka min KVINNLIGHET mer. I tidningar kan man ofta läsa sådant också. I kvällspressen exempelvis. Eller dampressen. (Typ Amelia, Hennes) Det finns ju den manliga motsvarigheten också givetvis som är riktad till män. Att bejaka sin manlighet.

Det fick mig att fundera i går. För är det inte som så att i och med att man säger: Du måste bejaka din kvinnlighet/manlighet så följer också konventioner, normer och regler för hur man skall bejaka dessa områden. Kvinnlighet förknippas med vissa attribut och Manlighet med andra. Om då en tjej får uppmaningen att "Du måste bejaka din kvinnlighet" så är det för att den tjejen kanske inte helt poch fullt ut följer de normer som är ämnade för kvinnan och som denne förväntas att följa? Jag tycker, och det är min åsikt att det ligger redan utlagda värderingar och mallar i dessa orden. Ett tvång på sätt och vis. En lag som man skall följa.

Nej, det jag kom fram till i natt och utan alkohol var att då är det mycket bättre att börja bejaka sig själv i stället och det som är jag.  Om det sedan är "kvinnligt" eller "manligt" det ger jag blanka fan i. Jag vill bejaka det som är jag och det som är mänskligt.
Det andra blir ju bara en roll.

Kvinnligt och manligt

3 Läs mer >>

Anledningen till att jag gick med i gruppen: "Nästa gång någon säger något rasistiskt..." är att jag lovat mig själv att göra just det. Säga till.

Anledningen till detta är att jag vid tre tillfällen hört folk säga de mest korkade rasistiska saker som fått mig att bli stum av häpnad. Efteråt har jag blivit arg. På mig själv just för att jag inget sagt.
jag skall delge er dessa tre gånger nu, så kanske ni läsare förstår. Ni som inte alls står inom samma partitillhörighet som jag och ni som gör det. Men det kanske kan bringa ett ljus över vad det är jag vill ha sagt.

Historien om den somaliske pojken
Jag arbetade på en förskola. Det var vackert väder ute. Jag, en kollega och en liten somalisk grabb( det etniska ursprunget är viktigt i den här historien) satt vid sandlådan. Grabben är runt 4-5 år gammal. han frågar mig plötsligt hur stora dinosaurier är.
- Jättestora säger jag
- Men hur stora då?
- Titta på huset där, (jag pekar på huset och börjar räkna våningarna) 1, 2, 3, 4...upp till fjärde våningen, så stora var dom nog.
- Fjäril säger pojken och ser förbryllad ut
- Nej fyra. (Jag räknar våningarna igen.) 1, 2, 3, 4
- Fyra år?
- Nej, inte fyra år. Fyra. Upp till våning fyra.
Pojken ser ännu mer förbryllad ut och jag säger:
- De var väldigt stora i alla fall.
Jag undrar nu i mitt stilla sinne vad det var jag gjorde för fel för pojken förstod mig inte helt. Ett språkligt tillkortakommande? Pojken kunde ju faktiskt inte så bra svenska.
Nu kommer min kollega in
- Jamen det är inte så märkligt att han inte förstår säger hon
-Jaså säger jag och undrar vad det är i informationen om pojken jag inte fått ta del av. Är det språket? Är han sen? Har det abstrakta tänkandet inte trätt in än?
- Jamen det vet man ju, att somalier och afrikaner är lite...(hon gör en menade gest med fingret mot huvudet) ja, det har lite svårare att fatta

Jag blir alldeles stum. jag stirrade på kollegan och visste inte vad jag skulle säga. Skämta hon med mig?

-Jaså? säger jag. (Nu vill jag verkligen testa henne) Är det en vetenskaplig undersökning då? Som säger det? 
- Ja det är det svarar hon.

Det enda jag finner mig att göra den gången är att ta barnet i handen och gå därifrån...

Historen om de smutsiga fönstrerna
På en förskola där jag också arbetat placerar vi oss nu i Mars månad. Det är ruggigt ute. Snlblst. Regnblandad snö. 2+ grader. Riktigt ruggigt alltså. Förskolans fönster har inte blivit tvättade på jag vet inte hur llänge. De är rejält smutsiga. Riktigt riktigt smutsiga! Vi sitter och äter mellanmål. Runt bordet sitter barn från olika nationaliteter, såväl svenskar som bosnier och somalier.
- Usch säger jag, stackars killen som är därute nu och tvättar våra fönster.
- Ja svarar min kollega. Det är ett riktigt negergöra.
Jag tystnar och bara gapar.
- Upps säger min kollega och skrattar. Nu sa jag det igen.

Historien om den kissiga hissen
 I ett av de hus jag har bott i hade jag äran att få ha en hiss. Inte illa alls. En dag låg där en ordentlig pöl på hissgolvet. Det var iof inte första gången det hände. Jag tar, eftersom hyresvärden inte är de snabbaste, en mopp massor av varmt vatten ioch medel i en hink och rengör hissen. Den luktar rosor i stället för urin. Ute på gatan träggar jag på vaktmästaren och talar omför honom vad jag har gjort och att man kanske ska sätta upp en lapp i hissen om att inte kissa där. Vaktmästaren svarar då med en svada som håller på fem minuter, jag hinner inte uppfatta allt men en hel del hinner jag uppfatta: ord som
Muslimjävlar, hucklekärringar, de borde flytta ut i öknen i tält så man slapp se dem. Osv osv
Denna gången ryade jag faktiskt till:
-Ursäkta mig, men jag bad inte om att få höra din åsikt om muslimer utan ville bara påtala att någon hade kissat i hissen och att jag torkat upp efter den personen.
Vaktmästaren blev tyst då tror jag.

Att skrika okvädningsord och säga nedlåtande saker om sina medmänniskor på jorden är lågt. Och jag tänker inte låta det gå förbi. Oavsett vem som säger vad.

Den "omvända rasismen" existerar inte såvida man inte menar Medmänsklighet och Humanitet.
Rasism är Rasism
Främlingsfientlighet är Främlingsfientliget.
Hat skapar Hat
Ord skapar ord.
Aggression skapar Aggression

Och i bland, kan man faktiskt välja att höra eller låta det flyta förbi.
Skriker någon jävla svenne efter mig, de må va hänt, men det kanske inte är något att lägga så mycket kraft i att besvara. Och än så länge har det inte hänt. För jag tror att om jag behandlar andra som jag vill bli behandlad så blir jag också behandlad som jag vill bli behandlad.
Och skulle någon skrika
Jävla Svenne efter mig så ignorerar jag det lika mycket som att folk har skrikit (Svennar;) )

- Ditt jävla ålahuvve
- CP-unge
-Jävla Hora
-Jävla Kärring
-Dvärgjävel

Och detta har folk, mestadels män i 50 årsåldern skrikit efter mig...och hur har jag svarat?
Jo med ett leende:
- Jag älskar dig också

Sen har jag cyklat vidare...

Jävla Blattar och ...

11 Läs mer >>
Fick en kommentar i mitt förra inlägg av en man vid namn Anders. Han frågade Thomas om det var okej om en invandrare sa : Jävla Svensk. En ganska barnslig fråga. Men en vanlig förekommande i den debatt som förs mellan de som är mer invandrartoleranta än de som inte är det.

Självklart inte Anders. Lika lite som det är okej att säga:
Jävla Bög
Jävla Blatte
Jävla Kärring
Jävla Unge
Jävla Hora
Jävla Kuksugare
Jävla Gubbe

Ja du fattar poängen va?

Vad det då som får en "invandrare" att kalla någon Jävla Svensk?
Vad är det då som får en "Svensk" att kalla någon Jävla Blatte?
Det är mer intressant. Det är ju lite sandlådevarning egentligen.
"Jamen han sa så ju" då får jag också säga så.

Omvänd rasism vad är det?

Rasism är Rasism

 I ordets rätta bemärkelse betyder det:
Rasism är en indelning av människor i ett hierarkiskt system av raser, där vissa raser ibland tillskrivs moralisk rätt att härska över andra.

Så att skrika Jävla Svenne eller Jävla Blatte handlar mer om ren och skär dumhet och dåligt uppförande.

Det vi snarare skall tala om är Främlingsfientlighet.

Främlingsfientlighet, även xenofobi (från grekiskan), är enligt Nationalencyklopedin ett uttryck för avståndstagande från eller fientlighet mot främlingar, grundat på kulturella skäl, inte fysiska.

Begreppet "främlingsfientlig" används ibland som benämning för uppfattningen att människor med viss kulturell eller etnisk tillhörighet eller bakgrund är sämre eller mindre lämpade för det samhälle de är främlingar i.

Främlingsfientligh...