Vill slingra mig undan. Slippa. Lägger upp tegelsten på tegelsten Bildar en mur.
Vill slingra mig undan. Slippa. Lägger upp tegelsten på tegelsten Bildar en mur.
Tanten, jag ser henne inte från platsen jag sitter på. Men jag hör henne. Hon har pratat oavbrutligt sedan vi lämnade Stockholm. Hon låter som en tjänstetant. I någon kommunal funktion. Hon pratar och pratar. Hennes röst är inte vass eller så. Utan så där myndighetsaktigt vänlig. Jag blir trött på den. Jag vill be henne hålla tyst. Hon är den enda som hörs i första klass där jag sitter. Jag kan snart inte ignorera rösten. Den tränger in utan att jag kan hindra den.
Vi tillhör då en tidigare civilisation....alltså de de...de e svårt"
NTO IGNTO var skilda, slagit samman...de e ju..det var ju liksom,så det är ju klart att det låg...då fanns det ju arbetade människor...ungdomar....eh. Såna som...klara sig....möjligheter....erkännande...
finns inte den kategorin...det alliansen gör är att jobba på...
Fan, kan hon inte bara hålla käften?
Första klass genom et...
Ensemblen med musiker i pjäsen Änglasyn. Bilden är tagen i höstas då vi spelade i Malmö
Teater. Jag funderar. Teater. Vad är det som gör att jag gillar teater. Att spela Teater. Är det något jag är bra på. Folk påstår det. Folk säger att jag var bäst. Men är det bara därför? Känslan av att kunna och vara bäst på något? Jag tycker inte att jag kan eller är bäst. Men jag tycker om att höra det. Får man det?
I går spelade vi sista föreställningen av Änglasyn- Vem fan starade allt det här? av Dejan Dukovskij. Vi spelade 9 föreställningar i höstas. I går var det den tionde. Den spelade vi i Stockholm. Publiken ropade in oss tre gånger. "Ni är fan ta mig inga amatörer" sade en teaterhögskolestudent och vän till mig. Det var vackert och snällt sagt. det var roligt att höra. Vi strävar, jag strävar att nå så långt jag kan i mitt skådespelande. Jag vill nafsa de riktiga skådespelarna i röven om jag skall uttrycka mig en aningen omilt.
Det blev som sagt en lyckad föreställning. Jag kände att jag gärna hade spelat den fler gånger. den är inte färdigspelad än. I går efter föreställningen när scenografin skulle tagas ner, rekvesitan packas in och kostymerna vikas infann sig ett antiklimax. Så som det ofta gör efter sista föreställningen. En känsla av en stor tomhet och saknad. Det är nog bland det jobbigaste med teater. Med amatörteater. 10 föreställningar. Det är vad man har på sig. Max. Sen är det tack, adjö och farväl.
Regissören P har varit en god handledare vid uppsättningen och jag tänker på hur bra flödet är i föreställningen. De dansanta övergångarna. Dansinslagen. Fyllescenen där skådespelarnas kroppar ständigt är i kontakt med varandra. Det är en bra föreställning. Musiken! Den grymma musiken. Den pampiga. 4 elgitarrer och trummor. Bra musik.
Jag saknar föreställningen mycket.
Tankar på tåget från ...
En artikel och ett VG. En värld som just nu är vit. En önskan om en värld som är grön.
En önskan om många människor i kväll i publikläktaren.
Jag Just nu, i detta ...
Sen är det lite läskigt med fest också. Men jag övar mig. Men med dansen...nja.
Jag är nog mer den talande personen på fester helt enkelt....
att öva
Jag hör att jag sjunger falskt, jag hör när jag missar toner, och jag vet när jag har svårt att hitta en ton med rösten. Jag letar, utan att finna liksom
Så, i söndags. Jag är med i en föreställning som skall ha premiär den 19 Mars. Den bygger på "Maratondansen" Enligt manus skall jag sjunga solo i pjäsen. Ja, fattar ni. Solo!!! En hel djävla sång.
Jag har fobi för att sjunga offentligt. Verkligen. Jag avskyr det. Speciellt solo. Särskilt solo. Eftersom jag så gärna vill kunna. Så i Söndags..var det dags att ta tag i sången med musikerna. En av musikerna pressande mig givetvis, frågade frågor, hur är rollkaraktären, hur vill du sjunga sången, var tycker du att det är svårt?
Jag svarade med garden uppe givetvis, jag var ju inne i ett rum fullt med sprutor, ormar, spindlar. Det är samma sak...
Jag sjöng igenom sången några gånger, vi sjöng tillsammans igenom sången ett par gånger. Regissören bad mig sjunga högre. ( Det kommer jag nog att klara av så småningom) Regissören påpekade att jag "ska sjunga dåligt" det står så i manus. ( Vilket ju egentligen inte stärker självförtroendet) Musikern undrade omdet var jag eller rollen som talade om hur sången skulle vara.
Det var helt enkelt en jobbig Söndag. Och jag kände kanske att jag inte fick den ryggdunkning jag velat ha när jag väl vågat sjunga sången inför hela ensemblen. Kanske inte så högt men ändå. Jag vågade.
Problemet är väl också att jag skall överrösta en fiol, ett piano och en saxofon. Men å andra sidan kan 10-åriga smågrabbar sjunga Bach så att noterna skvalar helt solo och dessutom höras över en hel orkester...men å andra sidan DE kan ju sjunga. Vilket jag inte kan.
Men jag hade velat höra att det var bra gjort av mig, att det kanske inte låter så illa som jag tror och att....
Att sjunga är en fobi
Så jag väntar nervöst på besked.