Tankar på tåget från Teater Pero och Stockholm
Ensemblen med musiker i pjäsen Änglasyn. Bilden är tagen i höstas då vi spelade i Malmö
Teater. Jag funderar. Teater. Vad är det som gör att jag gillar teater. Att spela Teater. Är det något jag är bra på. Folk påstår det. Folk säger att jag var bäst. Men är det bara därför? Känslan av att kunna och vara bäst på något? Jag tycker inte att jag kan eller är bäst. Men jag tycker om att höra det. Får man det?
I går spelade vi sista föreställningen av Änglasyn- Vem fan starade allt det här? av Dejan Dukovskij. Vi spelade 9 föreställningar i höstas. I går var det den tionde. Den spelade vi i Stockholm. Publiken ropade in oss tre gånger. "Ni är fan ta mig inga amatörer" sade en teaterhögskolestudent och vän till mig. Det var vackert och snällt sagt. det var roligt att höra. Vi strävar, jag strävar att nå så långt jag kan i mitt skådespelande. Jag vill nafsa de riktiga skådespelarna i röven om jag skall uttrycka mig en aningen omilt.
Det blev som sagt en lyckad föreställning. Jag kände att jag gärna hade spelat den fler gånger. den är inte färdigspelad än. I går efter föreställningen när scenografin skulle tagas ner, rekvesitan packas in och kostymerna vikas infann sig ett antiklimax. Så som det ofta gör efter sista föreställningen. En känsla av en stor tomhet och saknad. Det är nog bland det jobbigaste med teater. Med amatörteater. 10 föreställningar. Det är vad man har på sig. Max. Sen är det tack, adjö och farväl.
Regissören P har varit en god handledare vid uppsättningen och jag tänker på hur bra flödet är i föreställningen. De dansanta övergångarna. Dansinslagen. Fyllescenen där skådespelarnas kroppar ständigt är i kontakt med varandra. Det är en bra föreställning. Musiken! Den grymma musiken. Den pampiga. 4 elgitarrer och trummor. Bra musik.
Jag saknar föreställningen mycket.