2 Läs mer >>
Det var mycket, mycket motvilligtjag gick till jobbet i dag. Ordentligt nervös. Och lite illamående. Jag visste ju inte riktigt hur dagen skulle etablera sig så att säga. Nåja, när vi efter en tur med 3 avd barn var på väg hem igen sa kollega A till mig att det var ett missförstånd i fredags. Att hon trodde jag bara var ute efter att bråka. Att det inte rörde sig om ett kommunikationsproblem. (Jaha, så nu tror hon att jag både ljuger som en häst travar och är ute efter bråk)
-Jaha svarade jag. Men det var jag inte.

Tidigare på morgonen hade hon "bråkat" med min avd kollega huruvida min kollega pratat med en av hennes avd barns föräldrar eller inte. Fast min kollega bedyrade att hon inte gjort det fortsatte Kollega A att högröstat påstå det. Tills det kom fram att det var en helt annan kollega som gjort det.

Vid vilan så tog jag hennes barn och vilade med dom. Sen efter vilan ställde vi tillbaka madrasserna. PÅ högkant. Kolelga A far in på  min avd och undrar om det är barnen som ställt tillbaka madrasserna.

-Hurså undrar jag
-De står fel. De ligger inte ner. De står fel. Så skall de inte stå.
-ursäkta svarar jag men jag vet inte hur ni har era madrasser
.Jamen hur har ni era madrasser?
-Ja antingen så ligger de ner eller så står de på högkant. Men jag kan ändra det åt dig om det nu är fel svarar jag och skakar lite på huvudet.

och så går jag och lägger madrasserna ner i en hög. (Om det var på rätta stället eller på fel ställe ger jag blanka fan i)
sen går jag på rast. Efter rasten kommer kollega A in på min avd och ber om att få prata med mig.
- Kom konstanze, jag vill prata med dig
-jaha suckar jag. vad är det nu då och lommar efter.
Vi hittar inget ställe där det är barnfritt och eftersom jag är ensam på min avd säger jag att vi får ta det sen jag är ensam på min avd så det passar inte så bra just nu.

-Jaha svarar hon. Säg till när du har tid då.

Efter ett tag kommer chefen in på min avd och undrar hur jag har det.

--Det är ok svarar jag.

-har du haft en kontrovers med Kollega A undrar Chefen¨
-Menar du i fredags om mellanmålet?  Det var ett kommunikationsproblem har hon erkänt och även att hon antog at jag var ute efter att bråka. Vilket jag inte var.

-Nej det menar jag inte svarar chefen
.Nu? svarar jag
-Jag vill höra din sida också.
Så har alltså kollega A återigen skvallrat för chefen. Och denna gången om madrasserna. Då brast det för mig. Men jag var lugn och sansad. Talade med lugn om än darrande röst.
- Jag mår jättedåligt chefen. Jag har ont i magen hela helgen för att jag skall hit. Jag mår rent fysiskt illa. Jag mår illa nu. jag orkar inte längre. Jag är så här nära (måttar upp ett par mm med fingrarna) om att be dig ge mig tillåtelse att ta ut resterande semesterdagar, Jag orkar inte fler påhopp. Jag orkar inte att hon antar att jag ljuger. Att jag är ute efter bråk. Att hon har en bild av mig pådyvlad av en annan. Att så fort det är något så springer hon in till oss mig och min kollega och gormar. Är det en vattenpöl på golvet, fel tider på tavlan, disktrasa som fattas, vi går in tio min tidigare osv så är det in till oss och gorma. Jag orkar faktiskt inte mer. Jag vill bara få vara i fred.

Så sa jag till chefen. Som nickade lite. Hummade. Och sa att han skulle prata med henne. Och att vi skulle hålla oss till våra avd. Och låta det stanna därvid.
Förutom vid ordinarie samarbetsrutiner.
-Självklart sa jag så skall vi samrbeta när så behövs.

Och som jag darrade på händerna efteråt

Allt jag vill är att få vara i fred. Få lite stöd. Och lite uppskattning. Av Chefen. Att få höra att jag faktiskt gör ett bra jobb.
Det behöver jag höra nu.

Så vi får väl se om hon låter oss vara nu.
Jag hoppas det. Gör hon inte det så finns det ingen annan utväg än att åter be chefen om att få ta ut mina resterande semesterdagar.

Never ending story.

1 Läs mer >>

Jag har fått höra att på min gamla förskola som jag trivdes så bra på kommer det att från mitten av Mars finnas en ledig tjänst. En fast tjänst. Jag har skrivit ett uppriktigt, om än lite vädjande brev till chefen där jag talar om att jag är mer än intresserad av den tjänsten. Jag vantrivs oerhört där jag är nu som ni vet. Jag har skrivit i brevet att jag tilloch med är villig att gå ner 1000:- i lön om han anställer mig.
Håll tummarna att chefen på det gamla jobbet hörsammar min vädjan, och att jag får tjänsten. Fast jag bara är barnskötare. Förskolelärare kan jag ju utbilda mig till på distans.

Snälal gode gud, om det nu finns en sådan och alla dess helgon och änglar!!!
Gör så att jag får komma tillbaka dit. Jag vill inget hellre.

Snälla gode gud

2 Läs mer >>
Fick en rätt lustig kommentar i dag på jobbet.
En av arbetskollegorna kom till mig och ville ha hjälp med limdurken. Hon fick inte upp den. Jag trixade och mixtrade en stund med en sax, vred sedan runt korken och vips så var durken öppen.

- Du är bra stark du för att vara så liten och klen

var kommentaren jag fick.


På rasten satt jag vid datorn, tanken var att trycka ut ett par scenfoton. Jag ondgjorde mig över att datorn inte verkade vilja läsa av min CD. Varvid jag får en mkt syrlig kommentar från en kollega:

Ja, men ni tryckte ut väldigt mkt bilder du och C innan.  ( Det vill säga Fröken Julie-bilder)  Det kostar faktiskt pengar.

Detta säger hon utan att ens titta på mig.

Jag svarar henne att jag faktiskt betalade chefen 100:- för 5 bilder. Och att det blir 20:- /bild och att det är rätt mkt, och att jag givetvis betalar för mig även denna gång.

Hon svarar inte ens, inte heller tittar hon på mig, utan fortsätter att ondgöra sig över hur mkt det kostar att skriva ut bilder och att hon köpt en skrivare hemma och den kostade si och så och fotopapper si och så.

(Till saken hör att jag tryckte ut bilderna på vanligt sketet A4-papper)

Jag tror att jag skall ta ett samtal med damen i fråga, hon har ngt emot mig. Och det är väl lika bra att hon spottar fram det i stället för att ignorera och sådant.

Kommentarer på jobbet

3 Läs mer >>



I dag fixade jag det inte längre. Jag blev mästrad av min fd avd kollega över att jag inte gått på rast. Vår kommunikation fungerar inte alls tidigare och inte nu heller. Jag fixade inte hennes sätt att tilltala mig, och sa att hon inte behövde låta så aggresiv då hon tilltalade mig- Hon tyckte att jag var barnslig och betedde mig som ett småbarn. Jag menade på att det där hade vi pratat om tidigare och att det inte handlar huruvida jag är barnslig utan snarare om vilken ton vi andvänder till varandra.

Jag hade missat att jag skulle rast direkt då den nya kollegan kom ut på gården. ( Att vara två på gården är NO NO NO) Jag hade hörsammat att vi skulle göra som i går, alltså gå ut direkt efter maten och inte vila med barnen. Visst hade jag kunnat tänka längre att det även gällde rasterna, men jag slutade ju tidigt i går och hade inte riktigt koll på hur det hade skötts. Dessutom sa inte min nya kollega något när hion kom ut. Min uppläxande kollega menade på att jag minsann hade arbetat där ett år och borde kunna tänka själv.

Jag blev arg så klart och tyckte att det var onödigt att tjafsa om.

Jag har sökt tre jobb, visserligen tror jag inte att jag får något av dem, men söka bör man annars dör man. Kanske var det orätt av mig att gåi svaromål när min fd kollega kom utfarande och läxade mig. ( Hon anser ju inte att hon gör det, utan tycker att vi är vuxna människor och så är det bra med det. Då behöver man alltså inte tilltala varandra trevligt? Jag själv, om jag hade varit i hennes ställe, hade sagt med ett snett leende att: Hoppsan, du måste nog rusa in på rast nu, du skulle ha haft rast när den nya kollegan kom ut.

Och så skulle det vara bra med den saken. Att tilltala varandra trevligt har inte med att den andre är ett litet småbarn. Det handlar om respekt. Eller hur?

Nåja, nu kommer vi till den elaka delen av detta blogginlägg. Det var kallt ute i dag. Det blåste, regnade och solade på en oc samma gång. Jag har haft huvudvärk hela dagen. Min nya kollega säger då till mig med mycket allvar bakom, helt utan ironi, hon menar det verkligen:
- Brr, det är kallt. Hösten är här. Det ser man på löven för de faller av träden.

Ja så var det med den elakheten.
Jag är fortfarande illa berörd av dagens bråk med kollegan. Jag hatar att bråka. Det tar för mycket på mig.

Jag har lust att vara...

0 Läs mer >>





Läste i Aftonbladet i dag om sjukskrivningar i Sverige. Det stod att svenskarna sjukskrev sig som attans för en sisådär fem år sedan. Men nu har något hänt. Sjukskrivningarna har minskat med 10% minsann. Enligt presschefen på Pressby---förlåt Försäkringskassan så har det skett en rejäl attitydsförändring hos Svenskarna. ( Vad detta beror på håller jag tyst om men jag kan ju säga blå blå blått)

Men dock
Jämtländarna ligegr i topp med att sjukskriva sig 46.2 dagar per år!
Skåne hamnar på sjuttonde plats med 36.9 Dagar per år.

Dessa dagar räknas tydligen i ohälsotal det vills äga att så många dagar en person är sjukskriven i snitt per år. De första fjorton dagarna är arbetsgivaren och inte försäkringskassan ansvarig för, dessa räknas därför inte. Så om jag förstår det rätt så blir det för Jämtländarna 46.2 + 14 dagar och för skåningarna 36.9 + 14 dagar.

Det är en väldans massa dagar. Tycker jag. Är folk verkligen borta så mkt som nära 50 dagar per år. Jag har varit borta fyra dagar från jobbet under de senaste 4½ åren. Och det trots att jag arbetar på ett smittofyllt ställe. Förskola.

Jag ligger i lä kan man säga.

Men jag vill inte på något sätt hytta med fingret åt de som är sjuka. Är man sjuk så är man. Har man ryggskott så har man. Eller vad som nu kan drabba en. Vem har sagt att arbete är lätt och inte tär på kroppen och knoppen på något sätt. Alla yrken gör nog så, oavsett man sitter still på en stol i ett airconditonerat kontorsrum, eller kånkar runt på små illskrikande arga och snoriga ungar.

Sjukskriva

1 Läs mer >>


Eller så är det bara som så att vi är rädda för varandra och därför går som katten kring het gröt. Jag är i alla fall lite rädd för min kollega. Hon är så barsk. Och tilltalar en som om hon vore en rysk rektor på en internatskola och man själv vore en strulig elev. Eller nått. man studsar i alla fall till varje gång hon nämner ens namn. Hon vet säkert inte själv om det, eller jo det vet hon, men vill inte ändra sig.

Men jag tror nog att hon nog är lite rädd hon också. På något vis.

Rädd, räddare, räddas...

0 Läs mer >>





I dag kom jag försent till jobbet. Utan vilje och utan att jag försovit mig. Utan pga ett totalt missförstånd. Men jag hade en magkänsla av att något var fel så jag dök upp på jobbet 20 minuter tidigare än den tid jag trodde var riktig. Men det visade sig att jag skulle varit på jobbet 6:15 och inte 8:00 som jag trodde men som jag på något sätt ändå trodde att jag trodde fel om. Så 07:30 är jag på jobbet och möts av en frustrerad och arg kollega.

Men som jag sa det är inte så mkt att tjafsa om. Jag bad raskt om ursäkt. Men fick mig ett par haranger till om att jag inte svarat i telefon. ( Jag har en loftsäng, telefonen står i rummet och för att klättra ner och svara bör jag ha min skena på mig. Så det tar sin tid, måste fixa det där.)

I dag tog jag hand om min kollega XY:s avdelning eftersom varken XY eller hennes kollega var där. De var båda sjuka. XY mår verkligen dåligt av jobbet. Jag mår väl inte lika dåligt som XY, på ngt sätt är jag van vid "dålig" stämmning eller behandling så jag biter ihop kanske längre än andra.

Det var i alla fall en rätt okej dag i dag. Men jag har svårt att prata med min kollega på något vis. Vi når inte riktigt varandra. Kommunicationen når liksom inte fram. Jag tror nog att vi båda försöker. Men jag tror inte att vi befinner oss på samma plan helt enkelt. Så är det i bland bara. Man klarar den dagliga rutinen men så mkt mer blir det liksom inte.

Kommunication

0 Läs mer >>
Ett sätt att komma i bukt med surmular och "gett-upp-monster och "Så- här -är-det" mentalitet skall jag läsa Kay Pollaks:
Att välja glädje
Den kanske kan hjälpa mig i alla fall att få mer förståelse.
För surmularna i alla fall
Så får man ta grundinställningen till ungarna sen...

Bok

2 Läs mer >>
Åskmoln och surmular härjar på jobbet. Suckar så att det låter från källarvalven och så man tror att suckarens hjärta skall brista eller tycker att livet är för jäkla trist.
Suckaren är helt omedveten om dessa suckar.

Konflikt.
Suckaren till lika närmaste kollega frågade i dag mig om ett USB-minne jag skulle ha fått låna av henne. Jag trodde att jag lämnat tillbaka det. Men hon sa mkt bestämt att: Nej konstanze DET har du INTE gjort.  Jag svarade att jag hade i alla fall ett minne av det, hon bemötte det aggresivt och sa att NEJ du MINNS fel. Jag har rätt. Jag lägger det alltid på ett och samma ställe. Och där är det inte NU.

När jag skulle gå hem så försökte jag lösa fnurran på ett vuxet sätt. Jag sa att jag verkligen skulle leta i hela lägenheten, kolla i varenda väska, jacka skrymsle och vrå för att se om den händelsevis kan vara där. Men att jag tyckte att det var märkligt att hon inte hade det, men att man kan ha två olika minnen av saker och ting, och att mitt minne var sådant att hon fått det, och att hennes var att hon inte fått det.

Hon svarar bara utan att ens titta på mig och i aggresiv ton att man kan minnas två saker men att jag minns fel.
Jag svarade snällt att visst så kan det vara och skulle det nu vara så att USB-minnet inte går att finna så får jag ju se till att skaffa fram ett nytt åt henne.

Hon går nästan i taket, och säger att det skall jag minsann inte göra för det var ändå jobbets. Jag svarar att : Visst om det nu är jag som slarvat bort den så får jag ju stå för det....

Hon är rätt svår att jobba med eftersom hon har en attityd som omöjligör att man inte känner sig anklagad.

Nu har jag hittat två USB-minnen här hemma. Det ena är förmodligen hennes.
Frågan är : Hur skall jag nu, utan att få stå där med hönshuvudet och få en massa kommentarer som Trotsig, envis osv
när jag lämnar henne USb-minnet åter?

Funderar på att ta med mig båda och säga at jag hittade två stycken där hemma och fråga om det kan vara som så att något av dessa är hennes.

Är det en bra idé?
Ge mig tips.

Jag målar för övrigt om skohyllor på jobbet.
När jag sa att jag kunde ta ansvar för det så var svaret bara från min kollega:
- Ja gör du det ( med en axelryckning och utan en tillstymelse till ett leende eller entusiasm)
När jag frågade vad hon tyckte vilken färg vi skulle ha
sa hon bara: Välj du  ( med en axelryckkning och utan intresse)

jag säger som Kristin:

Ja jag säger då det, men här vill jag inte vara kvar längre

Pratade lite kort med chefen om detta surmulna beteende hos två av våra kollegor och att det är väldigt jobbigt och att man faktiskt inte orkar snart.
Och att det på två år slutat 11 personer, det är något man måste ta i beaktande om man skall vara ärlig. Chefen höll med och sa att det fanns tankar på att kalla in en konsult eftersom det är svårt för honom att vara opartisk. Jag puschade chefen och sa att det var en bra idé.
jag berättade för chefen att varje måndag innan jag kommer till jobbet tänker jag att det inte är så illa, att jag överdriver, och kommer in glad och leende och säger godmorgon. En timme senare är min glädje borta....

Sen sa han att han skulle på semester över midsommar, och van som jag är vid St....mä...( den goda förskolan) klimat gav jag chefen en kram och önskade honom en glad midsommar.

Nåja, vi får väl se...
Jag har väl fått detta för mina synder.

Konflikt

0 Läs mer >>
I bland...eller ofta kommer erbjudanen alldelses för sent. I dag fick jag ett erbjudande av teatertidningen jag skriver för att bevaka Bibu i lund. Barn och ungdomsteaterfestivalen. Men som läget är arbetar jag ju heltid i helvetet och hade erbjudandet bara kommit tex i början av Maj så hade jag kunnat ta semester, men såhär en dag innan så går det liksom inte,
Skit också.

Jobbet?
Jodå, i dag hade vi en disskussion på vår sida 3-4-5 årsavdelningarna. Kan ju säga att det inte var så tillmötesgående från vissa sidor. Utan lite bulldozerstuket. Trist så att det förslår.

Hade varit skönt att kuckelura i Lund och se barnteater i fyra dagar i stället.
Men nu är det som det är och jag var tvungen att tacka nej.
Suck-

Ett erbjudande kommer...

2 Läs mer >>
Nu skall jag åter klaga lite om mitt jobb:


I dag var A1 sjuk hon och hennes kollega skulle ta med sig sin avdelning ut på en utflykt. I huset har vi en resurs.
På småbarnssidan i huset har hon nu hoppat in de senaste veckorna för att en ur personalen är hemma på grund av utbrändhet.
De på småbarnssidan sa att de nog skulle klara sig utan resursen ändå aoch att A1 s avdelning kunde ta henne så att de kom i väg på sin utflykt.

När jag kom till jobbet ser jag att vi på min 4-5 års avdelning bara kommer att bli fem barn. Två vuxna på fem barn är onödigt. Jag frågar kollega 1 som är bemanningsansvarig vad hon tycker om idén att jag går över till A1 s avd i stället och att resursen får vara kvar på småbarnens avd. Där de kommer att vara 1 personal på 9 barn. Och att min kollega är själv i stället på fem 5 åringar.
Bemaningsansvarig ger mig ett stonefaceoch säger att visst gör som du vill.
Jag frågar min kollega, hon får bestämma om jag eller hon skall följa med på utflykten. Hon tycker mitt förslag låter vettigt. Och säger att jag kan följa med.
Jag frågar A1 kollega och hon tycker att det låter vettigt

På vägen ner till Småbarnsavd, glad i hågen för att berätta den glada nyheten att de slipper bli av med sin resurs så ser jag B2 i köket, det är hon som har en kollega som är hemma för utbrändhet.
Hon ropar ut högt att " I dag slipper jag resursen jag skall vara ensam med 11 barn tjohej!" Jag frågar henne om hon är ironisk för jag har löst problemet,"
Ja säger hon självklart
Jag berättar för henne att hon kan få tillbaka resursen, hon avbryter och säger att nej att vi ska ha henne, jag försöker förkalra igen att vi kommer att vara 2 personal på fem barn ioch att det är onödigt att småbarnsavd skall slita .

Jag går sedan vidare in till småbarnen föratt berätta ´nyheten. Kollega C3 fari luften och säger att nej så har vi inte bestämt, och har jag verkligen frågat min bemaningsansvarige, ja säger jag. Hon svarar med att rusa upp från bordet och utan att titta på mig går /rusar hon till min bemningsansarige för att prata med henne
Jag har pratat med hene försöker jag men hon lyssnar inte alls.
Utan säger att man faktiskt skall hålla sig till saker som man har bestämt.

ja så går det när man försöker vara snäll.

Senare när resursen kommer till jobbet berättar jag för henne varför det är jag som skall åka i stället för henne, och berättar vad folk har sagt.

Detta får personal B2 reda på och står och pratar med chefen, jag hör mitt namn nämnas och jag går fram och undrar vad som är på tok. B2 är skitarg för att jag pratat med resursen ( Som tillhör de gladas armé) och sagt vad B2 sa och vad jag sa och vad alla har sagt. Hon påstår vidare att jag inte alls frågat henne om hon var ironisk.
För det var det hon som sa. Och hon vet minsann vad hon säger. (Köksan sa senare,när jag frågade henne onm jag frågat B2 om hon var ironisk, köksan intygade att det hade jag frågat)

Allt detta för att man försöker vara snäll och lösa ett litet problem på bästa möjliga sätt.

Fattar ni vad det är för en jäkla hönsgård jag jobbar på?

Jag fattar ingenting mer än att jag aldrig mer kommer att lägga mig i för att vara till hjälp, Om det sen blir som så att vi kommer att vara 2 på tre barn och 1 på 12 blöjbarn jag skall inte dryftaq mig att säga ett skit.

Kackel i hönsgården

3 Läs mer >>
Barn från Lake Murray. Greenpeace upprättar en bas i djungeln i Papua  Nya Guinea, som del i en kampanj för att skydda de sista skogarna i  Sydostasien och Oceanien från illegalt och destruktivt skogsbruk.




Varför jobbar det så många rent ut sagt Kärringar på förskolor?
Varför har jag hamnat på ett sådant ställe?
Varför snackas det hela tiden i negationer om barnen
Varför får vissa "pedagoger" fara fram som marodörer över ungarna utan att något görs?

Jag blir frustrerad.
Problemet är att jag är bara en barnskötare, men jag har fått en fast anställning till en riktigt bra lön.
Det kan man knappast få någon annanstans.
Tyvärr.

Jag är rädd att själv hamna i skrik och skäll facket med så många terriers omkring mig.



I kväll skall jag dock träffa mina forna arbetskollegor, de från det där bra stället jag berättat om
Det som är Malmös bästa förskola.
Jag saknar den förskolan och de kollegorna
Visst hade det jobbet sina aber, men vi var i alla fall schyssta mot ungarna.

Det är det inte alltid där jag är nu.

Tur att vi är i alla fall fyra "nya" som tycker likadant. Kanske vi kan göra något. Men det är lättare att simma i cement känns det som.

Suck.

Kärringar