0 Läs mer >>
Resan börjar!
Lite strul med överbokning och krånglande datorprogram. Men det löste sig till slut och vi kom alla tre med. K, A och jag. Vart den 17 personen fick ta vägen vet jag inte. (Det var plats för 16 passagerare i bussen) antagligen blev väl denne inmurad i en vägg eller nått och kommer att spöka på kontoret i århundranden hädanefter.

Eftersom jag lider av en lömsk åksjuka såg jag till att jag fick plats längst fram. (Vilken jag sedan kunde behålla resten av resan tillsammans med K och AS från Australien som också lider av den lömska åksjukan) Vår gudie Bruce, en sann skotte med ett ordflöde och kreativt svärande blev den som körde bussen. Vi begav oss direkt mot högländerna med nedslag på vissa historiska platser där Bruce berättade om Skottlands dramatiska historia. Att Skottland skulle vara vackert, det visste man ju. Men att det skulle vara SÅ vackert, det hade jag inte en aning om. Kunde inte ens föreställa mig. Gröna berg, djupa dalar, sjöar, åar och forsar. Vattenfall. Regnbågar och dramatiska moln.
I resesällskapet är vi som sagt 16 personer och vi kommer från vitt skilda länder som: Australien, Nya Zeeland, Österrike, Frankrike, Sverige och Taiwan. På kvällen stannade vi i Plockton. Hostellet låg vid en järnvägsstation. Hur söt som helst.
Tillsammans lagade vi maten på kvällen efter Österrikarnas överinseende.

Skottland dag 2

0 Läs mer >>


Om ni ser den svarta linjen så ser ni också hur resan gick. Vi startade alltså i Edingburgh och for österut mot Stirling och Glencoe.

Vi samlades utanför Wild in Scotlands huvudkontor mitt i Old City i Edingburgh. Resan till Edingburgh började med tåg till Stockholm och sedan vidare med flyg till Edingburgh. Allt klaffade inga förseningar mer nåon minut här och var. Skvavsta är nog enav de tråkigaste flygplatser jag varit med onm. I alla fall Departure delen. Flygbuss/dubbeldäckare (första gången) från flygplatsen i Edingburgh in till staden.  Vi hade hittat ett hostel bara ett kvarter från Uppsamlingsplatsen vi skulle vara på tidigt nästa morgon. Vi delade rum med 8 andra personer A och jag. Vi blev lite förskräckta när vi klev in och en stenhård kille satt med döskalleskarfs runt huvudet. Men han visade sig vara rätt ok. Kom från Färöarna och åkte runt i världen tills pengarna tog slut, då for han hem igen för att skaffa fram nya pengar för att kunna fortsätta att resa.

Grejen med Edingburgh, i alla fall första intrycket är skräck, tortyr, galgbackar och spöken. Det tycks finnas precis överallt. Måste gått vilt till i Edingburgh på 15-1900 talets begynnelse.

Skottland dag 1

1 Läs mer >>
image194

Lite överexponderade vita kor i solskeni en sluttning...

image195

Det är vackert.
Det är vackert att vara på landet
Det är vackert i Skåne...
i alla fall på sommaren

Vomb utan tromb

4 Läs mer >>
image184

Snabba bud i Mellerud. Telefonen ringer. E och F undrar om jag vill hänga med till Stenshuvud. Klart att jag vill. Två timmar senare sitter jag i en bil på väg till Stenshuvud och Café Annorlunda. Cafét i sig var mysigt, en kakbuffén...jag hade väntat mig mer än 6 stycken olika sorter. jag trodde att borden skulle dingna ungefär som ett julbord av olika sorter...

Men Stenshuvud var i alla fall vackert. och blåsigt.image185

Stenshuvud

0 Läs mer >>


Jag var på Grease med jobbet för drygt en vecka sedan. Jag har inget större intresse för musikaler. tycker allmänt att de är lite smått tråkiga och förutägbara. Undantagen finns absolut : Billy Eliott, Cabaret, West side story, Kristina från Duvemåla. Dessa musikaler, undataget Billy Eliott som jag bara sett glimtar av på Youtube och därför inte kan varken säga Bu eller Bra, men grundstoryn är ju bra, är både musikaliskt och berättarmässigt bra.  De flesta övriga musikaler är förutsägbara. Grovt huggna karikatyrer, skämt som man på förhand kan räkna ut och rätt tråkig musik. Undantaget Helen Sjöholm, tycker jag att det sättet som musikalsångare sjunger på är ofta själlöst och även pressat.

Grease i Malmö, på Nöjesteatern har allt som en musikal ska ha. Tempo, skämt, ett sjuhelvetes tempo och den är välrepeterad. Absolut. Men jag har svårt för den där Highschool -mentaliteten som genomsyrar Grease. Jag har svårt för de där gängbildningarna, därför att de inte kritiseras. Snarare hyllas. Jag kan inte skratta åt "Nörden" - han med handsvett, glasögon och för korta byxor som alla gör narr av. Jag finner det inte ett dugg roligt. Och varför måste "pappas flicka" alltid förvandlas till den tuffa sexiga bruden för att duga?
Ok, jag kanske är en tråkig typ Må så vara.

 I pausen blev jag givetvis överfallen av mina arbetskamrater, då de vet att jag spelar, ser och recenserar en jäkla massa pjäser. (Jag har sett ca 27 pjäser/opera i år) De undrade alla vad jag tyckte. Jamen säg nu, du som är proffs, får man höra ett expertutlåtande. De var som getingar kring ett saftglas i Augusti månad. Jag visste knappt själv vad jag tyckte just då, utan bad dem återkomma sen....efter föreställningen....ja, de fick ju ge sig efter ett tag, de märkte att de inte fick något svar. Dssutom var vi ju alla bjudna av chefen så gnälla passa sig liksom inte.

Efter föreställningen när kön ut från salongen var fast och rörde sig varken fram eller tillbaka, kom getingarna åter fram och jag var saftglaset. En av dem gjorde något jag verkligen hatar till max, och eftersom jag är kort hatar jag det nog extra mycket, och eftersom jag hånfullt blivit kallad "Lilla T......." när jag gick i skolan så hatar jag det ofantligt mycket, rufsade mig i håret och sade : Nå, experten, vad säger du nu, tyckte du att det var bra, får vi höra nu.....

Mitt omdöme blev:. Föreställningen har allt som en musikal ska ha. Den har högt tempo. Stort underhållningsvärde, det är en väloljad och välrepeterad Show. Men det är en Show. Och inte my cup of tea. Rollinnehavarna gör alla mycket goda insatser och utnyttjar sina karikatyrers egenskaper till max. Men som sagt  det är inte min kopp te.

Grease och om att bli...

0 Läs mer >>
13469-60

Som sagt...klockan var nu runt 15:30 och vi hade badat och solat hela dagen och tyckte att det var dags att gå hem. Genom flodbädden. Teaterkompisen uppe i bergen hade sagt att floden löpte ända ner till stranden så vi började promenera längst stranden för att hitta dess flodmynning.
Ganska så snart hittade vi den uttorkade foden och började traska. Länge. Mycket länge. Flip-flopp skorna började gå i bitar och flip-floppandet höll på att göra oss galna. Efter en dryg timmes, eller en och en halv tog floden slut.  Jag menar verkligen slut. Helt slut. Finito. En väg började i stället, och vi var inte alls hemma hos teaterkompisen. Överhuvudtaget inte. En gammal dam kom gående och vi försökte på knagglig spanska få fram var vi var någonstans. Vi var helt vilse. Bara att vända om och gå tillbaka den väg...eller flod vi kom från.

En timme senare var vi tillbaka i Almunecar. Problemet är....var...att mobilerna hade vi båda lämnat kvar hemma på sängarna. Lappen med adress, namn och telefonnr hem till bergen var också hemma på sängen. Så...där stod vi nu. Utan mobil. Utan telefonnr. Och 10 euro på fickan.

Vi gick först till en bar och bad om att få låna en telefonkatalog....först letade vi på Teaterkompisens namn. Nej det gick inte att hitta. Så letade vi på hennes mans namn vi kunde förnamnet, var osäkra på efternamnet. Nej nitlott igen. Letade på apartmentsuthyrning eftersom de hyrde ut namn. Nitlott. Letade på akupunktur eftersom det var teaterkompisens huvudsysslesättning. Nä inget där heller.

Nu började det kännas lite så där läskigt i magen. Osäkert liksom. Jag kände mig dum som ett spån som lämnat mobilen hemma och trodde att M-M började bli arg på mig för det.

Nästa lösning var att promenera till det fina hotellet där Teaterkompisen (hädanefter kallad G) sökt jobb. Kanske hade de hennes papper eller telefon nr kvar. Dit var det en ordentlig bit att gå. Men inget annat att göra än att börja gå.

På hotellet...som var fiiiint...möttes vi av den snorkigste snorkiga av de snorkigaste receptionisterna man kunde tänka sig. Först nochalera hon oss. Sedan när vi lade fram vår ödmjuka fråga om de hade numret kvar till G, förklarade vår situation, att vi var helt vilse. Och hade gått i ca 3-4 timmar.
Nej de hade inget nummer blev svaret utan att hon ens kollade efter. Sedan kastade hon med huvudet och hängde på sin arbetskamrat och tittade intensivt i ett papper för att slippa oss. Men vi stod kvar. änge. Mycket länge. Till slut kunde hon inte ignorera oss längre.

Lösningen vi nu kommit fram till var att låna en telefon och ringa hem. Till G:s föräldrar och få nr till G därifrån. Nu kunde jag inte nr till dem helt, utan hade bara en vag aning. ringde. Men det var fel nr. Provade att ringa hem till mina föräldrar så att de kunde slå i en teefonkatalog efter nummret till G:s föräldrar som i sin tur kunde ge oss nummret till G. Men mina föräldrar var inte hemma...Nu började det bli riktigt svettigt.
Hur fan skulle vi ta oss hem. Det var inte lång tid kvar innan det blev mörkt.

Av mannen i baren hade vi fått veta att det fanns två floder. Rio Secco och Rio Verde. Vi hade alltså gått i fel flod från början.  Vi letade upp den andra. Men blev konfunderade då den var full med vatten och ganska full med träd. (Senare fick vi veta att det var den floden vi skulle gått i men börjat lite längre upp)

Nu började vi bli desperata. Och trötta. Och jag fick mer och mer dåligt samvete över att jag lämnat mobil och papper hemma. Blev räddare och räddare att M-M skulle säga upp bekantskapen. (Jag är sådan)

Nu började både jag och M-M i smyg titta efter lämpiga platser på stranden att sova på. Under någon båt eller så....Hjärnorna våra förökte hitta lösningar på vårt problem. För ett problem det hade vi. Och hur vi skulle lösa det hade vi inte en aning om. Hur skall man det omman inte ens vet var "hemma" är. Uppe i bergen, ja. Men vilket berg?


Vi travade, haltade,linkade ett tag till och sedan besöt vi oss för att gå till busstationen/polisstationen och vänta där. Klockan var nu drygt 21:30 och vi hade gått konstant sedan 15:30. Vi gick in på polisstationen och bad om att få låna en telefon. Lösningen denna gång var att ringa hem till mig. J lånade min lägenhet just då och kanske var hon där. I sådana fall skulle hon kunna gå in på min dator leta upp ett e-mail från G och där fanns hennes hemsideadress och på hemsidan fanns hennes telefonnr.

Först vill inte poliserna alls låna ut någon telefon för något samtal till Sverige. Eftersom vi bara har 10 euro. Men då ilsknar M-M till ordentligt,. Och var hon fick all spanska ifrån, det vare sig hon eller jag. men hon förklarar för poliserna att det är minsann deras arbete att hjälpa oss. Pronto.!!!!

Jag ringer hem till mig själv. Teleonsvararengår igång. Jag vrålar (nä inte riktigt) i telefonen:

- J!!! Du måste svara om du är hemma. Det är jätteviktigt: En nödsituation. Snälla var hemma. J!! Svara.
-Ja, hej T
Jag rabblar så snabbt jag kan vår utsatta situation och ber henne hämta min dator. Hon gör det.
Jag ber henne sätta igång den. Hon gör så
-Det står att man skall skriva i ett lösenord här säger J
-Gissa för fan svarar jag
-vaddå? Gissa, ska jag gissa?
-Nej, det är lösenordet. Gissa för fan.

Hon kommer in på datorn. Jag guidar henne så att hon hittar rätt mail. Hon trycker på länken.
Fan också...det är ju ett modem. Jag måste lägga på så att hon kommer ut på nätet. Ber henne skriva upp nummret som hon hittar på länken. Efter några få  minuter ringer jag tillbaka.

Äntligen! efter ca 6½ timme så har vi telefonnummret hem till G. Vi ringer hem till dem. Och blir hämtade 22:30.
Att man som två kvinnor över 30 år ringa hem till någon och be dem hämta en på polisstationen för attär man gått vilse.....Äh, det måste vara den där kattens fel....

Dagen efter gick vi inte många steg. Vi linkade fram om vi skulle gå någonstans överhuvudtaget. Mobiler och papperslappar kontrollerades extra noga varje gång vi skulle någonstans efter detta äventyr.

Rio Seccio och Rio Verde hette floderna.






Den andra delen av hi...

0 Läs mer >>
13469-59

När det gäller tekniska prylar som tex mobiler, e-post och dylikt så klarar man sig tyvärr inte längre sig utan dem. Men det har funnits en tid då man ringde från telefonkiosker om man nödvändigtvis behövde ringa. Nåja, det var inte det jag skulle berätta om i dag. Utan i dag skall jag berätta om hur dte kan gå om man är en sann djurvän.

Jag och en vän. M-M åkte till Spanien förrförra sommaren. OCh hälsade på en teaterkompis till mig som bor där med sin man och son. Hon bor uppe i bergen. Bananträden och Avoccadoträden växer precis utanför huset i dalgången och den uttorkade floden. Och det är just den här floden och en katt som den här berättelsen kommer att handla om. Vi, alltså jag och M-M ville i stället för att åka den lokala bussen ner till stranden/stan gå den drygt fem km långa promenaden ner. "Det är bara att följa flodbädden" sa teaterkompisen som inte hade lust att hänga med den här dagen. Som Spanienbo var hon trött på sol. Och som förfrysta nordbor kunnde M-M och jag inte få nog av den flödande solen.

Sagt och gjort vi började promenera på flodbotten. (Det var som sagt inget vatten) Det var knöligt och jobbigt och eftersom jag har en uppbyggnad på  tre cm på högra skon, (annars når jag inte ner  till marken med högerbenet) så kan det vara lite klurigt i bland, man trampar lätt snett. Även min vän M-M som bara hade flip-flopp skor på sig tyckte att det var väl knöligt. Vi beslöt oss att gå upp till vägen i stället och fortsätta vår promenad där.

Vi letade oss uppåt. Och ramlar på en stackars katt som ligger ner och vrålar av smärta. Vi kan inte bara gå för bi denna stackars varelse. Något måste vi göra. Men vad? M-M stannar hos katten, lindar in den försiktigt i en handduk. Jag försöker få tag på någon tvåbent varelse som kan hjälpa oss. Jag hittar en ung tjej. Engelska kan hon inte. Spanska kan inte jag. Kroppsmimik får man alltså ta till och ljudillustrationer.
 
-Mjaou...cat...föröker jag
-?
-Overthere. Hurt. Aj aj aj. (Jag tar mig för höften för att visa var katten är skadad)
-?
-Car...brummm...cracsh...pang...cat...mjaou....aj aj aj. Home?

Tioöringen ramlar ner. Jag har gjort mig förstådd för tjejen börjar hojta något åt familjen som bor på andra idan vägen. Vi tar katten dit jag och M-M. Det var deras katt. Fast de hade ca 6-7 till så en mer eller mindre spelade nog ingen roll. Tror nog att den katten inte fick leva så länge till.

Så...sagt oh gjort efter denna katträddarexpedition med ovetande slut bockade vi, handduken fick de behålla. Frågade "Almunecar?" och pekade på vägen De visade ut riktningen åt oss och vi började trava. Efter en stund blev vi ikappkörda av en liten limegrön bil. Det var kattägarinnan som ville skjutsa oss...Vi tackade för vänligheten och satte oss i bilen och åkte ner till stranden. Där solade och badade vi hela dagen. Men det var nu. Klockan 15:30 när vi skulle gå hem de där fem km som de verkliga problemen började....läs den rafflade fortsättningen i del 2

Katt och Vilse del 1.

0 Läs mer >>
13469-57

Nej det är inte snö. Det är marmor.

Snösynvilla

1 Läs mer >>
13469-56

Sista dagen innan jag skulle hem till det kalla sverige, men med ett bearbetat manus åkte jag tåg. Mest hela dagen. Från Toscana till Rom. Jag kom till Rom ca 6 timmar senare än vad jag tänkt. Trodde att jag skulle bli av med rummet på vandrarhemmet. Kom till Rom bara någon/några timmar innan mörkrets inbrott. Men jag han se Coloseum i alla fall. Och Forum.

En bild till

1 Läs mer >>
13469-55

I dag är hjärnan tom. Eller så är det bara de små grå tjänstemännen med pärmarna som tagit semester på hjärnkontoret. Jag vet inte alls, överhuvudtaget vad jag skall skriva om i dag. Det får i stället bli en bild från Toscana där jag var förra sommaren för att tillsammans med regissören bearbeta manuset "Andorra"...Låter lyxigt värre att i amatörsammanhang kunna säga : "Nä, jag var i Italien i somras och jobbade med manus, tillsammans med regissören." Värsta Hollywood låter det som.

De små grå tjänstemän...