Jorrå! Jag lever, mer än vad man kan säga om den här bloggen. Den ligger i träda så att säga. Men nu är det semester så ett inlägg borde man väl ge sig på. I sommar har jag varit i Prora, som ligger i Rugen. Här är en bild därifrån:
Jorrå! Jag lever, mer än vad man kan säga om den här bloggen. Den ligger i träda så att säga. Men nu är det semester så ett inlägg borde man väl ge sig på. I sommar har jag varit i Prora, som ligger i Rugen. Här är en bild därifrån:
I dag skulle jag och en vän ut och fota lite övergivna hus och sådant. Ett vattenverk, ett sanatorium, en bro och ett sockerbruk stod på listan. Det gick fel från början. Sanatoriumet var rivet för en månad sedan. Sockerbruket däremot fanns kvar och vi kunde fota fasaden i alla fall och en del väggar som en gång stått inomhus.
Vi begav oss sedan mot vattenverket i en liten by vars namn jag glömt. En liten by iett hörn av Norra Skåne som var mkt liten men hade både en bensinmack och en bilaffär vars specialitet är att sälja Royce Roce. Den ni!
Till slut frågade vi en tant med en hund. Som såg mer än skeptisk ut när två människor med en mer eller mindre stockholmsdialekt frågade efter ett vattenverk alltmedan en Orgelkonsert av Bach dundrade ur bilens högtalare.
-Vattenverk sa den lilla tanten skeptiskt och med en speciell gnälltantskånska som ger mig rysningar ner i tårna.
Nej det vet jag inte...varför de?
- Vi hade tänkt fota det.
Nu tittade tanten ännu mer skeptiskt på oss.
- Fota? Naeää deä vet jau änte...varfö däe?
- Vi hade tänkt att det skulle va kul bara
Nu trodde nog tanten att vi rymt från ett dårhus. Bach spelade ännu högre i bilen
- De fanns ett därborta, men det vet jag inte om det är något att fota, de rev det för ett par veckor sedan
Jaha. Där ser man. Det var också rivet.
Så kan det gå.
Den övergivna bron sket vi i!
Hasslarp Sockerbruk
FredrikFilip kontra T...
När jag var liten så läste mamma dikter för mig. precis som hon läste skönlitteratur som Fogelström, Tolkien, Moberg mfl.
Jag är ingen storätare av just dikter men den här gillar jag.
En gång för drygt 3 år sedan var jag på personalfest på ngn turbåt. Man åkte båt och käka mat. Eftersom det var fler som också gjorde det från andra arbeten så blev stämmningen hög hos vissa bord på båten. Gällivarehäng och fulla som drägg. (Vi var väldigt städade)
Vid ankomsten hem så stod där en man vid utgången: En rätt storvuxen man. Både till längd och vikt.
Han tittade på mig och lade huvudet på sne och sa:
- Du var den sötaste lilla kvinna jag någonsin har sätt. Så liten...
av någon anledning kom jag direkt till att associera till Frödings dikt här nedan:
Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart,
jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.
På fjällets vidd där all storm snor
är det så ödsligt och tomt och kallt,
det är så trevsamt där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.
Och tänk den fagra prinsessan,
som gick förbi här i jåns
och hade lengult om hjässan,
hon vore allt mat för måns.
Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
det flyr ur vägen och skriker:
tvi vale för stort styggt troll!
Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss.
fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.
Jag ville klapp’na och kyss’na,
fast jag har allt en för ful trut,
jag ville vagg’na och vyss’na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!
Och i en säck vill jag stopp’na
och ta’na med hem till julmat,
och se’n så äter jag opp’na,
fint lagad på guldfat.
Men hum, hum, jag är allt bra dum,
vem skulle sen titta milt och gott,
en tocken dumjöns jag är, hum, hum,
ett tocke dumt huvud jag fått.
Det kristenbarnet får vara,
för vi troll, vi är troll, vi,
och äta opp’na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.
Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt drumla hem nu, hum, hum.
Favoritdikt
malena igen
(Bilden är tagen av mig när jag och motopeden arne tog oss ut på irrvägar till Torup i spetember månad)
Operasångeskan, Coachen, Gestaltterapeuten, kulturnörden, HBT-aktivisten Stella Scott har en mycket intressant och tänkvärd bloggsida. Den sticker ut från den mängd av modebloggar som det annars krylalr av i cyberspace. Skönt med alternativa och eftertänksamma bloggar!
http://www.stellaspiritsingsscott.blogspot.com/
Gå in där och kika!
Nedanstående text är ett lån från just denna sida med bloggerskans eminenta tillåtelse:
Jag lovar mig själv:
Att vara så stark att ingenting kan störa min sinnesfrid
Att få alla mina vänner att känna att de är värdefulla
Att tala hälsa, lycka och framgång med varje människa jag träffar
Att vara lika entusiastisk över andras framgång som över min egen
Att se på allt från den ljusa sidan och att låta min optimism vara tydlig
Att alltid vara glad och öppen och att ge ett leende till varje levande varelse jag träffar
Att glömma misstagen från förr och att fokusera på de större framgångarna i framtiden
Att lägga ner så mycket tid på att förbättra mig själv, att jag inte har tid att kritisera andra
Att tänka enbart på det bästa, att arbeta enbart för det bästa och att enbart förvänta mig det bästa
Att vara för stor för oro, för ädel för vrede, för stark för rädsla och för lycklig för att störas av svårigheter
Att tänka gott om mig själv och att deklarera detta faktum för världen, inte i stora ord utan i stora gärningar
Att leva i den fasta förvissningen att hela världen står på min sida, så länge jag lever upp till det bästa inom mig
Men jag säger som så, och precis som bloggerskan också uttrycker det (fast på ett annat sätt och med andra ord)
att lova allt detta är kanske övermäktigt. Men att åtminstonde ha det i bakhuvudet är i alla fall eftersträvansvärt.
jag tänker på raden om kritik och sätter det i förhållande till min nuvarande arbetsplats. Där pratas det ofta om att ge och ta kritik. Och om hur dåliga vissa är på att ta det. Hur vissa trotsar och bli aggressiva. Eller reagerar som barn som inet får godis. (Hrm) I en sådan miljö, i ett sådant arbetsklimat tror jag i första hand att man skall lägga all slags kritik åt sidan och i stället bygga upp ett förtroende hos varandra i stället. I en dålig arbetsmiljö är kritik, även om den är befogad, bara dåligt. I en dålig arbetsmiljö där focus på möten läggs på att vi måste ge varandra kritik gör mig skitskraj. Att ge kritik är en svår konst och kan inte ges hipp som happ. Tycker jag. Utan allt beror på hur man lägger fram kritiken. Om man ger kritik får man också vara beredd på att ställa upp i den efterföljande disskussionen som kan dyka upp.
jag vet att jag svamlar en massa här, men jag hoppas att ni förstår vad jag är ute efter. I en sund arbetsmiljö med glada människor som man tycker om och som man är omtyckt av är det mkt lättare att ta kritik av än de som inte tycker om en och i en dålig arbetsmiljö
Har jag rätt? Eller är jag ute och cyklar?
Kloka ord och några t...
Kulturnörden talar ic...
Bengt Krantz, en fenomenalt bra Baryton tappade rösten häromdagen mitt under en föreställning. Inget man vill som operasångare. Men sådant händer. Rösten var som bortblåst tydligen. Inte ett ljud kom över Mr Krantz läppar. ( Inte undra på det, Karln jobbar ju för fem ungefär så att rösten inte håller alltid är väl förståeligt. Dessutom är inte Bengt 20 år längre, och OM Bengt hade varit 20 år så hade han ändå tappat rösten eftersom han jobbar mer än vad som vore lovligt.
Nåja, jag har fått njuta av Bengts röst många gånger och hoppas på att få göra det i framtiden också. Röster brukar ju dyka upp när de behagar.
Det jag ville säga att det var en mkt resolut dirigent som vid ovan nämnda föreställning tog ett ovanligt beslut som jag gärna hade velat vara med om.
http://sydsvenskan.se/nojen/article403961/Dirigent-fick-ta-over-sangen.html
Som sagt Nöden har ingen lag.
En annan kul grej. Min stora tonårsidol har skrivit ett svar på mitt blogginlägg " Nästa gång"
Det är stort. :)
Nöden har ingen lag
Jag tycker om den här bilden. Mannen på bilden var med i Kallocain. Jag gillar när människor, gammal som ung ger järnet för sitt intresse. Inget "Nä jag kan inte, vill inte" Utan ger sig hän. Pang på bara. Liksom.
Här är det en Grotowskij övning som mannen på bilden ger sin fullständiga koncentration åt.
Bara en bild i väntan...
och det funka inte
Nu skall jag raljera lite över dagens tjugo-åringar. Jag kommer nog sätta mig själv på pottan genom detta inlägg, och dra en hel massa oförtjänta tjugoåringar över en kam. Jag kommer framstå som en intelektuell besserwisser. Men låt gå för det. Ok, nu kör jag.
I ett samtal med en kollega häromdagen, hon är 21 år gammal men beter sig som om hon vore runt 16-17 ungerfär. Rätt skräning och barnslig. Vi satt och samtalade om vad vi skulle göra i den förestående helgen. ( Dvs Förra helgen) Jag berättade att jag skulle gå och se Jan Troells nya film. Maria Larssons eviga ögonblick.
Den unga kollegan tittade skeptiskt på mig, ja nästan som om jag inte vore klok. Och berättar sedan att hon minsann aldrig någonsin ser någon svensk film. Ja förutom Vita Lögner då. För den är faktiskt bra.
Jag nickade åt hennes svar och sa att Jan Troell nog inte kunde jämföras med TV-serien Vita Lögner.
I bland undrar jag över det kulturella armod som sprider sina gener över dagens ungdomar. Ungdomar som aldrig läst Dostojevskij, som knappt vet vem Ingmar Bergman var, och som bara ser, förlåt mig skitserier och Amerikanska sitcoms på TV.
Att åtminstonde kika en sväng på det vi i dag kallar kultur. Att man åtmisntonde tittat lite på en Bergmanfilm, läst åtminstonde en rad av Dostojevskij, eller åtminstonde veta vem han var, lyssnat i alla fall på två takter inte mer av ett klassiskt musikstycke det tillhör väl ändå allmänbildningen?
Eller är jag så kulturifierad att jag har fel om detta?
Jag är uppvuxen med kultur, så kanske är jag hemmablind, förmodligen är jag det. Min mamma läste högt ur både Rid i natt av Moberg och Mina drömmars stad av Fogelqvist när jag var runt 11-12 år. Och jag älskade det. Jag var van vid det.
Klassisk musik spelades ofta i hemmet. Inget som spelas i gemene mans hem det förstår jag. Men man kan väl i alla fall presentera en och en annan författare för sina barn, jag menar inte att alla föräldrar skall läsa Dostojevskij för sina ungar bara så där. Men högläsningen är faktiskt bättre än vilket TV-program som helst.
Teater, det finns massor av barnföreställningar för ungar att se. Och de kostar ofta inte mer än runt 45-70 spänn biljetten.
Ni skulle se vissa av mina förskoleungar när vi går på Teater, en av de mest stimmiga tjejerna blir som fastnaglad i teatersalongen och fullständigt uppslukad av det som sker på scenen. Hon fullständigt älskar varenda sekund av det.
Jag blir i alla fall lite skrajsen när jag hör VISSA 20-åringar och deras totala kulturella urholkning. Världen blir så mycket rikare av kultur. Du får större referensramar och flera olika glasögon att se med. Eller har jag kanske fel?
Det kulturella armode...
I kväll skall jag se Varité Barbés.
www.barbes.se
Jag tror att jag kan bli glad av dem i kväll.
( Inget recenserande utan bara för mitt eget höga nöjes skull)
Enbart nöje
Är det någon annan än jag som funderat över det där med vad som visas på TV? Såklart ni har. TV är ju det enda man talar om. Eller nja, kanske inte. Jag är inne i en period just nu av rätt mkt TV-tittande. *Blir röd i ansiktet av genans, en sådan kulturnissa som jag skall inte se på TV. En sådan som jag skall inte ens äga en TV)
Nåja, det jag tänkte 'är det där med vilka program som ersätts med andra program.
För ca tio år sedan så vimlade det av dokusåpor. Låt mig se om jag minns vad de hette:
Robinson, Baren, Big Brother, Paradise Hotel, Åsså den där internatskoleBert Karlson musik såpan,
Jag vet att det fanns fler än bara dessa, Och skall jag erkänna något?
Jag såg faktiskt lite grann sådär med ena ögat på Robinson, Baren och Big Brother, åsså lite grann med det andra ögat på InternatskoleBertkarlsonmusiksåpan.
Men gillade jag dem? Nej inte speciellt. Men det är som rökare, Man vet att det man gör är ganska korkat- alt slöseri med tid, men man tittadeändå. Lite. Sådär med det ena ögat.
I dag verkar dokusåporna ha ersatts med Makeover program. En kanal utan ett makeoverprogram är ingen riktig TV-kanal. Och ärligt talat jag ser knappt på någon av dem, inte ens med ena ögat.
Det är Trädgårdar, Sommartorp, Tjockisar, "Fulisar", lägenheter, hus som skall göras om enligt en standardmodell.
Allt skall vara snyggt och prydligt. Jag vet inte vilken variant av dokusåpa som är värst. Men på något sätt gör mig den nya tidens dokusåpor mig lite mer illamående. Du är vad du heter, äter. Du är ju så ful att du inte kan visa dig för folk fattar du väl .Bla bla bla. Uark.
Nä tacka vetja Hederliga gamla engelska deckare.
Vad det nu har med saken att göra
Tror att jag måste sätta igång att repetera snart, jag har för mycket Tv-fritid.
Makeover me or I will...
Det är inte lätt att vara en körkortslös recensent i bland. Som när man skall ta sig till Skillinge.
Bild 1 är i Malmö ca 16:50. Tåget till Ystad går 17:15.
Bild 2 är vi äntligen i Ystad kl 17:59. Nu är det dags för Buss nr 1
Bild 3 Byte av buss i Borreby. 18:35
Bild 4 Framme i Skillinge.18: 48 Nu är det benen som får transportera oss resten av biten.
Bild 5 Äntligen framme vid teatern. Klockan är nu 18:52. Föreställningen börjar kl 20:00.
För den som undrar, nej det fanns inga senare tider. Och som tur var fick vi skjuts hem av en ur publiken. tack för det. Annars hade vi fått tälta i Skillinge, sista bussen gick nämligen 19:00.
Resan malmö-Skillinge/Se föreställning-Hem tog ganska exakt SJU timmar.
Tur att man hade ett sådant trevligt sällskap av vännen J.
Och ja jag gillade dödsdansen. Recensionslänk kommer senare
Att ta sig fram kräve...
Mitt senaste inlägg om Knätofsar och Magdans satte visst eld i rumpan på Tobias från SD. Eller snarare den bild jag valt till inlägget tror jag, där en viss mustachprydd ilsken herre syntes. Så klart att Tobias och hans partikamrater inte vill jämföras med denne herre. Vem vill det. Men till saken hör att så länge Tobias och hans partikamrater vill tillåta viss kultur men förbjuda annan så låter det i alla fall i mina öron väldigt rasistiskt. Speciellt då vår egen svenska kultur är lånad från alla håll och kanter runt om i världen, och det är något vi skall vara stolta över. En sådan rik palett vi har att måla med. Den svenska kulturen är fin, med många härliga inslag. Något vi skall vara rädda om. Absolut. Givetvis. Men till saken hör att det ena utesluter inte det andra. Kultur i alla dess former måste få lov att existera sida vid sida. det är det som gör livet spännande att leva. För vad vore världen utan Magdans och folkdans. turkiska kåldolmar och svensk sill?
Och när ett parti vill bestämma vilken kultur som skall få existera och vilken som inte har ett existensberättigande så är man ute på djupt vatten. Jag vill själv bestämma vilken musik jag skall lyssna på. Vilka författare jag vill läsa, vilken dans jag nu händelsevis vill dansa, och vilken mat jag nu vill äta. Det skall inte ett parti få lov att göra.
Det är jättefint att SD är rädda om det Svenska kulturarvet och de svenska traditionerna. Jättefint. Men om den kulturen bara skall få existera så blir det till sjyvende och sist en diktatur, och i ett sådant land, hur fint det än må vara vill inte jag vara i.
Vi skall vara stolta över den mångkulturella kultur vi har. För så är det. De svenska kulturtraditionerna bygger, har hämtat inspiration från andra länder.
Och att som Tobias kalla mig och mina läsare för idioter, islamister, ynkryggar och Sverigefientliga, ja vad skall man säga om det? ingenting egentligen. Det visar bara på hur det är fatt med SD. Och hur förnuftet tryter när ilskan tar över. och att kalla folk för idioter, ja på det sättet vinner man då inga röster. Var och en får rösta hur den vill. Jag ogillar vissa partiers åsikter, exempelvis SD. Det står jag för.
SD har tvättat sitt ansikte och försökt få bort de värsta ( återigen min åsikt Tobias) rasistiska yttranden, det är bra. Men frågan är om det är helt borttvättat om SD egentligen bara visar upp ett rent ansikte men fortfarande är smutsiga bakom öronen.
Jag håller också med mina kommentatorer T och S i deras kommentarer.
MEn nu önskar jag er en trevlig midsommar
Som förresten har sitt ursprung i den förkristna tiden och är hämtad från Finland, Estland och Lettland samt Sverige,
Små grodorna är förresten en fransk löksång, en nidvisa de engelska soldaterna sjöng om fransmännen, eller om det var tvärtom.
Ordet jordgubbe dök upp i det svenska språket omkring år 1841. jordgubbarna kommer ursprungligen från Amerika. I alla fall de vi äter i dag. En föräd
Funderingar
Teaternörd och Kulturfjant som jag nu är så associerar jag lite väl enkelspårigt i bland. Häromdagen så nämdes det på radion att till den kommande helgen var det ju Trettondagsafton. Då slog mig tanken:
Varför heter Shakespears pjäs just Trettondagsafton (The Twelf night) Pjäsen handlar ju inte alls om Trettondagsafton, inte heller nämns Trettondagen alls i pjäsen vad jag vet.
Är det ngn som vet?
För övrigt spelade jag Herr Andreas blek af nosen 1988 när jag gick i nian.
Men flickan på bilden är inte jag. Även om jag minns att jag hade velat spela den rollen.