Upp igen...
Om man tänker efter så är jag den kategorin av människor som alltid fått kämpa. Skolor, arbeten, projekt, inget har gått som smort. Det har alltid varit trubbel på vägen. Jag får en tanke i huvudet: Ah, det här vill jag göra, den här utbildningen vill jag gå. och så har jag sökt, men har aldrig gått raka vägen in. Det har alltid varit en hake. En snubbeltråd på vägen. Jag får göra allt tio år senare än alla andra.
Det är rätt tröttsamt. Det är liksom inte bara utbildningshakar det gäller. Hakarna kommer när jag minst annar det och närsomhelst i vilken situation som helst. Det är ständiga hakar. Det är omständigt och besvärligt. Men jag ger mig inte. Jag är envis. Jag ger inte upp. Förutom i kärleken, där har jag gett upp. Sedan får min kära gamala klasslärare säga vad hon vill om min envishet. Men hade jag inte haft den så hade jag gått på grund fr länge sedan och skitit i allt.
Nu går jag på grund hela tiden, men ser till att ta mig därfrån.
Men som sagt det är rätt tröttsamt.
Någon sa en gång att det beror på att jag har en så gammal själ som har så många liv i ryggsäcken att jag behöver utmaningar. ...
Kan så vara.
Men herre gud, låt mig vinna någongång i bland och det vid första försöket. Nångång i alla fall. Snälla?
(Helst då i kärleken, där är det väl ändå snart min tur, eller ska jag bara få ha kännt på hur underbart det r att vara kär, fått lukta på kakan utan att smaka, en enda gång?)
Sorry detta självömkeri, men jag är lite trött, lite ensam och lite sluttävlad.
Kommentarer:
2
turmalin:
Det kan vara svårt.
Men ge aldrig upp!
Kärleken kommer!
KRAM
skriven
Våga hoppas
!
Tycker också att det är din tur snart. Tänker på dig...massa kramar