0 Läs mer >>
I bland blir det inte som man vill. I bland jävlas livet med en helt enkelt. I går skulle jag ha åkt till Samos. Men i torsdags välte en moped a 70 kg mot mitt knä. Så jag fick en eller om det var två frakturer samt ett avslitet ledband(?). Så i morgon, i stället för att ligga och lata mig i solen i medelhavet får jag reda på om jag ska opereras eller inte.

Skrinlagda semesterpl...

0 Läs mer >>
Jag har skrivit. Skrivit om min cancerresa. Som många andra. Kanske är den ointressant för andra. Kanske den är intressant för andra. Hur som helst så ska jag försöka få det till en monolog-föreställning-föreläsning. Vännen T som har erfarenhet av just föreläsnigsteater har erbjudit sig att regissera. Det är jag glad för. Vore roligt om detta blev något bra. Och efterfrågat. Eller så är det fullständigt ointressant. Hur som helst så kommer jag ge en teaser, en så kallad "Work in progress" på kulturnatten i Lund. I september. På Lilla Teatern.

En föreställning i si...

0 Läs mer >>
Det var val i går. I Europa. I Sverige. Valdeltagandet var lågt. Tyvärr. Jag vet inte om alla inser hur viktigt det här valet var. Att det i Europa, och vi tillhör Europa, brer ut sig en brun sörja av rasism, främlingsfientlighet, homofobi och människoförakt. Och att dessa kan komma och sitta i EU. Det är skrämmande.

Den bruna sörjan

0 Läs mer >>
Jag är inte troende. Snarare en ateist. Men jag kan inte låta bli att dela med mig av följande samtal som utspanns sig mellan två 5-åriga flickor i dag vid lunchen. Flicka 1 (som bara har en mamma, ingen pappa) : Alltså, gud är min pappa liksom. För jag har ingen pappa. Men gud han finns i hela mig. I mina armar, i mina ben, i mina tår. Ja precis i hela mig. Flicka 2: (som har en mamma och en pappa) Va? (ser skeptiskt ut) Flicka 1: Jo, det är sant. Han finns i alla oss. I dig och dig och dig (Hon pekar på sina kompisar runt bordet) Flicka 2: (Lite oroligt) Men jag har ju redan en pappa. Kan han inte vara min morfar i stället? Jag har ingen Morfar. Flicka 1: Jo det går bra!

Gud som ställföreträd...

0 Läs mer >>
Att ta bort sina bröst på grund av bröstcancer väcker en hel del funderingar. Både hos mig och andra. Jag skickade min vän min text om min resa, Hon skickade sig sin text om sin resa. Jag fick en bra respons och ytterligare tankar kring den kvinnliga identiteten och bröstens betydelse/icke betydelse kring detta. Så här funderade min vän kring det hela och jag hålller med henne i hennes tankar Vad tycker ni?Som jag har upplevt det i samtal med andra så har jag uppfattat det som om många tänker att man blir en icke-kvinna i omgivningens ögon. Men är det verkligen så? Eller är det så att omgivningen förväntar sig att man själv skall uppfatta sig så? Och för vems skull opererar man i så fall dit två nya bröst? Eller är det så att omgivningen faktiskt inte bryr sig?Är det skilland på de män/kvinnor, pojkvänner/flickvänner, älskare/älskarinnor som följt med på resan från början upplever de sin partner som mindre kvinnlig och eller stympade? Eller är det lika viktigt för dem att deras bröstcanderdrabbade flickvän/fru/älskarinna opererar sig och på så sätt återerövrar sin kvinnlighet. För mig har det aldrig varit en fråga om att förlora något. Bara att överleva. Och leva vidare. Jag är fortfarande precis densamma. Men med några ärr till på min kropp som berättar en historia. Vilken väg jag har vandrat.Jag tänker också som så, att om jag träffar någon och denne ratar mig för att jag inte har några bröst så är den personen ändå inget att ha. Då är det en ytlighet jag inte kan finna så mycket gemenskap med.

Kvinnlighet

0 Läs mer >>
 
 
t i
 
Det finns viktigare saker i livet än två bröst Faktiskt. Som en bästa kompis till exempel. Eller en god kanelbulle
 värmd i vårsolen. I lördags träffade jag och fikade med en vän som också drabbades av BC. Fast ett år innan mig. Och bara i ena bröstet. Hon har varit ett bra bollplank. Och jag hoppas att jag har varit det för henne med. Hon har ett bröst kvar jag har inga kvar. I lördags möttes vi på en lekplats för en fika och samtal. Hennes son var med. Och dennes kompis. När jag skulle presenteras för de två barnen berättade hon att jag också hade haft en elak knöl. Fast i båda. Och att jag tagit bort båda i stället för ena. (Detta gör absolut ingenting! Jag är helt öppen med det och hon hade berättat om mig innan för sin son).
De båda barnen tittar på mig medan de proppar munnen fulla med bullar och bena på väg bort i lekiver. - Vet du säger det ena barnet till mig.-Nä, vaddå svarar jag.
-Det är bra att du har tagit bort båda brösten för då slipper du ta bort den andra sen liksom.
Sen skuttar, snubblar, springer de i väg.
Och jag tänker.
Det har ni banne mig rätt i.

Så slipper du ju göra...

3 Läs mer >>
 

7699_10152095269119434_739118305_n.jpg

 
Svar till en av de som var med att förstöra på Stenkrossen:
Jag blir lite konfunderad över det du skriver. Allt ska tillhöra alla. Visst. Det är en fin tanke. Men det behöver ju inte betyda att man bryter sig in och förstör för andra. Det har med respekt att göra. Med den tanken medför ett oerhört stort ansvar. Mot den verksamhet som kanske pågår i just den lokalen. Jag var där och tittade i Söndags i egenskap av Lilla Teaternmedlem. Någon av er hade tex sprayat eller klottrat på en svart byxa som hängde i foajén. ("Byxa/fond" är sådana som hänger på en scen i bakgrunden eller på sidorna). Nu vet jag inte om denna byxa/fond tillhörde Lilla Teatern eller kommunen. Är det Lilla Teaterns så vill jag att ni skall veta att den är betald av Lilla Teaterns egna medel som kommer från bland annat medlemmar. En sådan där byxa går på åtskilliga tusenlappar. De måttbeställs, sys upp och brandimpregneras.

Allt tillhör alla. Det funkar inte. I ett samhälle måste vi följa och respektera vissa regler för att allt skall fungera smidigt och optimalat. Jag kan tex inte storma in i någons lägenhet, slå sönder porslin och klottra ner väggarna under argumentet att "Du skall ju ändå flytta" Eller storma in någonannastans där det pågår en verksamhet och leva rövare.

En annan sak jag också funderat över. Det är att du/ni ondgör er över oss som nu klagar och ropar. Du frågar var vi har varit under romregisreringen, under reva och andra saker som hänt och händer i vårt samhälle. Vad vet du om det. Vad vet du om oss tex medlemmar på Lilla Teatern vad vi gör inte har gjort. Vad vet du om min politiska åsikt och mitt engagemang?
Många av oss är kanske också bland dem som protesterar högt. Som går i demonstrationståg. Som uppmanar till protest. Som skänker mat och ett par vantar till tiggaren med röda nariga händer i gathörnet en kall januarieftermiddag.

Vet du, helgen innan er fest så samlades ett stort gäng från Lilla Teatern på stenkrossen för en så kallad Fix och röjhelg. Där vi ställde i ordning, städade och fixande så att det skulle se fint och bra ut när vi är där. När vår publik är där. När våra barn och ungdomsgrupper är där.

Vet du, i november hade Lilla Teatern en jubileumsföreställning, vi fyllde 80-år i höstas, på stortorget 1. I December var vi tvungna att flytta därifrån. Det beklagar vi verkligen. Det är hur tråkigt som helst. Och fel. MEN vi flyttade och redan i Januari/Februari hade en av våra grupper sin premiär på Stenkrossen. Endast någon vecka efter flytten. Bara i vår har vi haft tre URPREMIÄRER".

Om du/ni verkligen vill att allt ska tillhöra alla så varför inte bli medlemmar i stället för att förstöra. I stället för att bryta sig in. Sätt upp en pjäs. Jobba ideellt i en förening. Det är vad vi gör. I Lilla Teatern. Många av oss jobbar/Studerar/är arbetslösa/pensionärer/barn. Men vi har en sak gemensamt och det är kärleken till scenen, till teatern, till konsten. Vi vill berätta historier om hur det är att vara människa. En grupp spelade "Thommy bor inte här längre" en nyskriven pjäs av en av medlemmarna som handlar om ett val i ett land där fascismen tar makten och vilka konsekvenser det får. Människor som lägger ner sin själ, Sin tid. Människor som kanske först jobbar en hel dag och sedan repar till 1 på natten för att få en föreställning att fungera,

Jag har läst i din blogg. Din kritik om placeringen av det nya kulturhuset kan jag verkligen hålla med om. Där bör man verkligen tänka om.

Bästa "Mitt Lund"

0 Läs mer >>

Som en del av er vet så spelar jag en hel del teater. Lilla Teatern i Lund har varit en källa till många av de rollgestaltningar jag har åstadkommit under 20 år. Vår teater har befunnit sig på Stortorget 1 i Lund mellan åren 1990-2013. Sen åkte vi ut. Om det kan man säga mycket. Vi har dock fått en tillfällig lokal på Stenkrossen. Spyken södras gamla lokal. Fram till årsskiftet. Förhoppningsvis lite längre än så.
Men natten till lördagen fick ett gäng vandaler från Reclaim the Street-rörelsen för sig att ha en sk kallad brytfest inne på Stenkrossen. En Brytfest är en fest i en lokal man bryter sig in i.
Förödelsen är total. Lokalerna är...ja det ser ut som en bomb BOKSTAVLIGEN har detonerat där inne. Vilket gör att stället måste saneras. Vilket gör att INGEN Som har sin verksamhet i det huset får gå in där förrän kulturchefen gett tillstånd. Såpass allvarlig är förstörelsen. Ett gäng från Lilla Teatern ville gå dit i dag för att städa upp efter vandalerna. Men förstörelsen är såpass allvarlig att vi totalförbjöds att gå in där.

Nu är det inte ens säkert att två av Lilla Teaterns grupper kan genomföra sina föreställningar den kommande veckan. En ungdomsgrupp och en grupp som gjort många fina föreställningar på Lilla Teatern.
När kan verksamheten ens sätta i gång igen? Det vet ingen.
"Stället skall ju ändå rivas" säger en av de vandaler som var med. "Hur kan man förstöra något som ändå ska rivas?"

Här kan du läsa mer:

En av vandalerna:
http://mittlund.wordpress.com/2014/05/10/brytfesten-i-stenkrossen-ratt-men-fel/

En politiker: http://hannagunnarsson.blogspot.se/2014/05/skarp-er-for-helvete-sluta-forstor-var.html?m=1

Sydsvenskan:http://www.sydsvenskan.se/lund/lilla-teatern-far-inte-roja-upp-pa-stenkrossen/

Lilla Teatern

0 Läs mer >>
 
 
 
 
Jag läste en text i dag. Om ordet hen. Hen som så många blir så uppretade över. Som så många blir så provocerade av. Man kan undra varför. "Det finns bara två kön och det är HON och HAN" skriker människorna som blir upprörda. "Vi måste låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor" gastar de vidare. Som om Hen-ordet någonsin varit menat för det. Att göra alla till ett kön.
Texten jag läste handlade om en flicka. Som inte riktigt kände sig som en flicka. Hur nu en flicka skall känna sig. Men hen kände sig inte heller som en pojke. Hur nu en pojke skall känna sig för att vara en pojke.
Jag kan känna igen mig i de där känslorna. Jag har funderat väldigt mycket över det där. Hur man känner sig när man är en kvinna. Känner man på ett speciellt sätt? Jag har inte kommit så långt att jag kallar mig en hen. Men såpass långt att jag hellre kallar mig en människa än sätter en kvinno - eller mansstämpel på mig.

Stämplar tycker jag inte om. Med en stämpel följer också normer och regler att följa för att uppfylla den stämpel man just fått eller satt på sig själv. Med normer följer också gränser och ramar för hur man skall vara, bete sig, gilla, klä sig och uttrycka sig. Det är begränsande. Tycker jag. Du behöver inte tycka som jag där. För många betyder en stämpel en trygghet, Man vet vad man har och får och vad man skall göra för att bli omtyckt och duga. Jag tycker det är begränsande. Jag vill ha tillgång till hela livets smörgåsbord.

Okej, tillbaka till huvudämnet. Hen. Texten hen skrev i alla om sig och sin upplevese om vilket kön hen tillhörde eller inte tillhörde gick i alla fall ut på att hen upplevde att ordet Hen just fick det hen hela sitt liv letat efter. Att få vara just den hen är. En hen.

Och jo, vi henförespråkare kommer tillåta dig att kalla dig man eller kvinna om du så vill. Hur länge du vill. Det kommer ingen ta ifrån dig.

Hen och Hon och Han

0 Läs mer >>
 
 
 
 
Hur och om ocg med vilka medel man återhämtar sig efter en cellgiftsbehandling är helt individuellt det också. Men något vi alla nog bär tillsammans är trollen. En huvudvärk är inte längre huvudvärk. Ont i ryggen och tankarna far i väg. Känner jag inte lite åt lungorna till. Det som tidigare existerade som en del av livet och noterades i periferin är man ytterst medveten om. På gott och ont. Oron kommer finnas där i många år till. Oron att det inte är en vanlig huvudvärk utan att det är Mr C som fått för sig att slå ner sina boålar igen.

Kroppen är sliten. Det märker man. Tanken på att springa förblir en tanke. Man är stelare än en pinne när man suttit en stund och det tar en stund innan man kommer igång. Jag har börjat träna smått. Simma. Lugnt och stilla. ett par gånger i veckan. Strechar så gott man kan. Kroppen får ta den tid den vill. Vi ska ju hänga i massor av år till har jag tänkt. Massor.

Trolldans

0 Läs mer >>
 

10157167_10152362155289434_532067842_n.jpg

 
 
 
Är vi inte värda att älskas? Är världen såpass ytlig att kvinnor utan bröst förpassar till avfallshögen. Avskrädet som ingen vill ha att göra med. Jag vägrar tro att det är så. Jag vägrar att tro att kärleken inte är djupare än så. Jag är fortfarande jag och jag är så in i helvete mycket värld att älskas. Trots ett bananben och en byst som hade fått vilken amazonkvinna grön av avund.

Vi borde ta mer tillvara på vilka vi är, och hylla det inre mer än det yttre. Allas våra kroppar är märkta av livets gång. Det finns inte en kropp som är den andra lik. Ändå är vi så fullständigt upptagna av hur vi och andra ser ut. Jag vet Bröstcancersystrar som inte vågat gå till badhuset eller vitsas på stranden efter det att de förlorat ett bröst eller två. I rädsla för att sticka ut, bli bedömd och utstirrad. I rädsla att inte duga. Som människa. Som kvinna.
Ett badhus i Umeå har förbjudit kvinnor att bada topless därför att synen av deras nakna bröst kan hetsa upp män. Därför att människor tar illa vid sig vid synen av ett par nakna bröst. Jag undrar vad som hade hänt om jag hade badat där. Utan överdel. Hade de slängt ut mig? Är jag topless?
Vi borde se mer till varandras inre än till det yttre. Vi borde hylla en människas goda handlingar mer än hennes utseende.

Flat is the new black...

0 Läs mer >>
I
 
 
går var jag och simmande i en simhall. I duschen var det ingen som glodde inte som jag trodde att de skulle göra. Alla betedde sig som om det vore den naturligaste saken i hela världen att en inte några bröst har kvar. Det var rätt skönt. Och vet ni vänner, det finns inte en kropp som är den andra lik. Och vi duger. Allihopa. Våra kroppar är bara en hydda, en hus där vi bor. En var av oss. Det ÄR faktiskt vårt inre som räknas. Hur DU är, vad DU tänker och hur du handlar. Det är DET viktiga. Inget annat.

Kroppar