Kulturnorden- en teaterfjants bekännelser

Jag älskar musik. Speciellt riktigt gammal musik. Men jag har aldrig varit ett geni på att själv utöva den. Även om jag hade velat. En sak som jag skulle vilja kunna är att sjunga. Jag kan inte sjunga. På jobbet är det ok. Ungarna är inte kritiska. De sjunger på och bryr sig inte om att fröken missar noter här och var.

Jag hör att jag sjunger falskt, jag hör när jag missar toner, och jag vet när jag har svårt att hitta en ton med rösten. Jag letar, utan att finna liksom

Så, i söndags. Jag är med i en föreställning som skall ha premiär den 19 Mars. Den bygger på "Maratondansen" Enligt manus skall jag sjunga solo i pjäsen. Ja, fattar ni. Solo!!! En hel djävla sång.

Jag har fobi för att sjunga offentligt. Verkligen. Jag avskyr det. Speciellt solo. Särskilt solo. Eftersom jag så gärna vill kunna. Så i Söndags..var det dags att ta tag i sången med musikerna. En av musikerna pressande mig givetvis, frågade frågor, hur är rollkaraktären, hur vill du sjunga sången, var tycker du att det är svårt?

Jag svarade med garden uppe givetvis, jag var ju inne i ett rum fullt med  sprutor, ormar, spindlar. Det är samma sak...

Jag sjöng igenom sången några gånger, vi sjöng tillsammans igenom sången ett par gånger. Regissören bad mig sjunga högre. ( Det kommer jag nog att klara av så småningom) Regissören påpekade att jag "ska sjunga dåligt" det står så i manus. ( Vilket ju egentligen inte stärker självförtroendet) Musikern undrade omdet var jag eller rollen som talade om hur sången skulle vara.

Det var helt enkelt en jobbig Söndag. Och jag kände kanske att jag inte fick den ryggdunkning jag velat ha när jag väl vågat sjunga sången inför hela ensemblen. Kanske inte så högt men ändå. Jag vågade.

Problemet är väl också att jag skall överrösta en fiol, ett piano och en saxofon. Men å andra sidan kan 10-åriga smågrabbar sjunga Bach så att noterna skvalar helt solo och dessutom höras över en hel orkester...men å andra sidan DE kan ju sjunga. Vilket jag inte kan.

Men jag hade velat höra att det var bra gjort av mig, att det kanske inte låter så illa som jag tror och att....

Jag väntar på besked. Ett besked som antigen innebär en lättnandes suck. Eller tandagnissel. I mellandagarna skrev jag en artikel. Kanske någon sida för lång. Skolarbete. Om lärande, samspel, fostran och kommunikation på en småbarnsavdelning. Jag lämnade in den 7 Januari, ett par dagar innan jag behövde eftersom jag var klar med den. Nu i dagarna har en del kursare fått svar. Inte jag dock. Det är nervöst. Godkänd? Underkänd? Kompletteringar? Inte kul att sätta sig att göra om/ arbeta vidare med ett arbete man för en månad sedan ansågs sig vara klar med...

Så jag väntar nervöst på besked.

Förresten, Jag har tydligen inte frozen shoulder, jag har skulder bursa (bursit) Men det gör lika ont för det.

Jag är urusel på att skriva här. Men jag har inget att skriva om. Känns det som. Jag hinner inte. Jag orkar inte. Jag är helt enkelt lat. Eller så har jag mycket att göra. Men jag skall försöka skriva lite mer nu när Stockholmsföreställningen närmar sig.

I går fyllde jag år. I förrgår var jag lite orolig. En dold sida, från förr petade lite på mig och gjorde sig påmind. Ni vet Facebook. Jag hade en oro i magen. Tänk om ingen skulle gratulera mig? Men ack så fel jag hade, massor av folk gjorde det. Det regnade in. Facebook är bra för egot helt enkelt. Och jag slapp oroa mig. Vi repade i går och tanken, min tanke var att vi kanske skulle kunna gå ut och käka efteråt. Men det sket sig fullkomligt. Det var det som oroade mig också. Att sitta ensam hemma i soffan. Men det löste sig det  också. Jag hängde hos en kompis fram tii 23 på kvällen. Bara hängde. Snackade. Pratade med kompisens dotter och dotterns lekkamrat. Spelade plockepinn och Memory. Så det blev en bra dag.
Dessutom fick jag reda på Grupptentamen resultatet i förrgår. Vår grupp var den enda som fick VG. Och på kvällen så blev jag erbjuden att ev spela en roll i en kortfilm. Året börjar bra helt enkelt. Hoppas att jag även får G eller VG på artikeln jag lämnade in till lärarna.

Jag har råkat ut för en sk frozen shoulder 
Är det någon därute som har någon erfarenhet av det? Tips? Metoder att bli av med det?
Akupunktur? Naprapat? Massage? Kost? Traditionell läkarvård? Kortison? Sjukgymnastik?
Tips emottages tacksamt

På teaterscenen säsongen

Januari 2009
Fattig månad, såg ingenting alls faktiskt

Februari 2009
Stairway to Heaven, Teatr Weimar Jag gav dem en 3:a i Betyg men jag minns inte så mkt av den så här ett år senare

Om detta är en människa, Helsingborgs Stadsteater, monolog. 4:a i Betyg för det mastodontprovet.

Oda- en saatans kvinna, Malmö Stadsteater. 4:a även här. Att ensam fylla Stadsteaterns stora scen med liv är det få som kan

Augusta, Teater 23, 3:a. Minns att den var rätt kul men rörig.

Cancerbalkongen, Helsingborgs stadsteater 3:a. En ung kille, men något äldre namn gjorde ett fint och känsligt porträtt av en ung adoptivson vars adoptivmamma är sjuk i cancer.

Dunderklumpen. Teaterfolket. Amatörteater. Hyggligt framförd. 3:a

Mars 2009
Maria Stuart, Malmö stadsteater. Knivig tung text av Schiller som skådespelarna lyckades framföra med lätthet. 4:a o betyg

Möss och Människor. Dagmargruppen. Lilla Teatern. Välkommen tillbaka Ulf!

Vanessa, Malmö Opera 3:a i betyg. Lite stillastående. Men snyggt framförd. Kylig.

Operation Cykelhjälm. Institutet, Intressant fram tills att ordet K*K framsades för 596:e gången. Vackla mellan 2-3:a

Fotbollsbögen, Teaterhögskolan. Grymt bra monolog. Viktig monolog. Tjutande publik, stående rungande ovationer. 5:a givetvis.

April 2009
Den skalliga primadonnan. Månteatern+Theatron. Annorlunda teaterspråk. Hysterisk, för hysterisk. 3:a

Marileypassionen Malmö Stadsteater. Kul och annorlunda. 4:a

Pariserliv. Malmö Stadsteater. Den blev lite utskälld vill jag minnas. Den var rätt tråkig och intetsägande tyvärr. 2:a.

Maj 2009
Ett långt stycke liv. Teater Insight. En relativt ny grupp i Malmö som kör teater på sitt eget nya lilla vis. Som publik sitter du praktiskt taget i knäet på skådespelarna. 4:a i Betyg

Dödens triumf. 200 roller fördelade på 12 purfärska skådespelare. Splatter, inälvor och blod. Och härligt vansinne. 4:a i betyg

Juni 2009
Nysningen. Malmö Stadsteater. Kul teater. Rysk. Skådespelarna hade minst lika kul som publiken. Spelglädje som smittar av sig. Lite att den gick i stå för den vana publiken. Men annars kul. 4:a i publik.

Juli 2009
Jabba, Jabba Hey. Skillinge Teater. Bra föreställning. 3.5 i betyg.

När Sven blev lämnad ensam. Stina Sturesson. Sjöng med lite i föreställningen. Stina har talang för att gestalta och skriva om underfundiga karaktärer.

Augusti 2009
Teaterbåten. Cape Town Opera. Musikal när Musikal är Musikal. Med tillhörande valvbro och fullmåne. 4:a

September 2009
Massakerguden Malmö Stadsteater. 3:a

Askungen. Malmö Opera. Omgjord saga till Fellinifilm. Underbart. 4:a

Macbeth. Teater Barbés. 3:a

Döden en bruksanvisning. Liten monolog om sista sekunderna i en mans liv. Peder Holm gjorde den med finess och komik. 3:a

Oktober 2009
Häxjakten. Malmö Stadsteater. Förlagd i frikyrkligt samhälle. 3:a

Människor från annan Källa. Teaterrepubliken. Godotyxa på scen. Spännande. 3:a

November 2009
Svinalängorna. Den berörde mig djupt. 4:a

Mor Curage Teater Insight. Så är Brecht komplett. Nu har jag sett hans största sceniska verk. Den goda människan, Kritcirkeln, Tredje riket, och Mor Curage.

Snövit och Sju Miffon. Min första "utskällning" av läsare som recensent. Men jag står vid vad jag tyckte även om jag kanske inte uttryckte mig klart nog.

December 2009
Carmen- Så in i sjuttsingen bra. 5:a givetvis. Det bästa jag sett under hela året.

Så om man sammanfattar allt så är 2009 ett litet magert år. Snittet brukar ligga på 40-42 sedda föreställningar varav jag recenserat ca 25. Men i år har det varit dåligt med uppdrag. 11 mindre än förra året faktiskt. Och dessutom 10 mindre sedda föreställningar också för den delen. Jag hoppas att 2010 är ett år då denna lilla nergång i uppdrag och sedda föreställningar återvänder till den höjd den hade året dessförinnan. 2008.

Man borde såhär nu när det är ett nytt årtionde sammanfatta det föregående årtiondet. Men jag kan inte minnas allt jag gjort och inte gjort. Men här är i alla fall en del.

Jag byggde en kajak
Jag började skriva på Nummer.se som teater/operarecensent
Jag började och slutade på Stallmästaren. För att börja igen
Jag arbetade i 6 månader i Växjö som sufflös.
Jag vann och förlorade vänner. Men vann mer vänner än förlorade.
Jag blev faster två gånger om.
Jag gick vilse i Spanien.
Jag spelade stora och roliga roller som Anne i Anne Franks dagbok, och Andri i Andorra.
Jag läste musikvetenskap
Jag läste Historia.
Jag läste pedagogoskt drama
Jag fann inte kärleken detta årtiondet heller.
Jag fann att jag vacklar i vilken värld jag hör hemma när det gäller kärlekens preferenser.
Jag har inte funnit något svar på i vilken värld jag hör hemma i när det gäller kärlekens referenser.
Jag var i Riga på en internationell Teaterfestival
Jag har bråkat
Jag har skrattat
Jag har ljugit
Jag har kramat
Jag har gråtit.
Jag har längtat.
Jag har träffat underbara människor som jag hoppas stannar i mitt liv länge till.
Jag har träffat mindre underbara människor som jag förmodligen aldrig mer kommer att ha att göra med.

Så där, det där var väl också en slags sammanfattning

(Bilden är tagen av mig och är från en repetion av Fröken Julie av August Strindberg och har inte ett dugg med texten att göra. Jo, kanske lite, om man är långsökt.)


Det kan ju faktiskt ha med intressen att göra. Det kan också ha med läsvana att göra. Men mest intressen tror jag. Men en gång blev ja faktiskt uppriktigt upprörd när jag läste kortrecensioner över ett gäng böcker som en känd tjejtidning skrev om. Syftet var väl, antar jag, att göra en kul lista över böcker som var ett måste och vilka som inte var det. Jag måste samtidigt ge tidningen, innan jag börjar mitt raljerande. (Som kommer strax) en eloge för den bredd på litteratur de ändå ansträngde sig att ta upp.

För en tid sedan, eller kanske ett bra tag sedan satt jag och bläddrade i en känd svensk tjejtidning. En sådan där som mest handlar om sex, skönhet, mode och hur du får omkull den där killen med tvättbräda och dimmig blick.

Jag läste lite förstrött i tidningen i jakt på att finna något läsbart och fann en sorts boklista. 4-6 böcker var recenserade i kortformat. Recensentens uppgift var väl att bedöma hur pass bra boken var för att vara oumbärlig eller något i den stilen. Vilka böcker som liksom var ett måste att läsa och vilka man kunde strunta i.
Två böcker som jag minns som recensenten tog upp var:
1. Dostojevskijs roman Brott och Straff
2. " Den lilla svarta"

Den lilla svarta var en bok om den där tygbiten många tjejer klär sig i när de går ut i städernas festglada lokaler för att finna glada människor och potensiella makar. Alltså en bok som ger tips och råd om hurman bäst klär sig i den lilla tygbiten kallad "den lilla svarta"

Recensenten fann Dostojevskijs bok urtråkig och totalt ointressant och intetsägande. 2 poäng fick den och en nerskrivning som bara Jan Agrells filmrecensioner kan mäta sig med.

Den lilla svarta fick däremot högsta poäng och epitetet Oumbärlig för ALLA kvinnor och tjejer....

Jag minns att jag faktiskt blev rätt så upprörd över detta och skrev en insändare till tidningen vars namn jag ännu inte nämnt. Men den togs nog aldrig in. Eller besvarades.

Men läser man Hennes, så får man skylla sig själv. Tidningen har ju aldrig gjort anspråk på att göra sig känd som en kulturell tidning med intellektulla artiklar. Det är en ytlig tidning där ytligheter givetvis får högsta betyg. Så varför Dostojevskij ens figurerade där kan man ju undra.
Och svaret på betyget säger ju sig själv....
Så egentligen var det inget att bli arg eller upprörd över.

Nåon skribent på Aftonbladet jämför Fredrik och Filip med komikerparet Hasse och Tage. Att Fredrik och Filip skulle vara 00-talets svar på Hasse och Tage. Då har banne mig humorn blivit sämre. Hasse och Tage hade finess och tanke bakom sina komiska utspel. Fredrik och Filip känns mer som tonårsgrabbar som är plumpa...men det är min åsikt.

Tänk dig följande scenarion:
 Du har aldrig i hela ditt liv upplevt en lugn natt. Bombräder eller poliser som bryter sig in i jakt på politiska motståndare varenda natt. Din bror, morbror eller far eller farfar har blivit misshandlat gång på gång. Att du ska gå i skolan är det inte tal om. Du måste hjälpa till hemma. Eller jobba så ni får mat på bordet. Talibanerna trakaserar ch hotar din familj och släkt dagligen

Tänk dig att du kanske är omkring 14-15 år. Dina framtidsutsikter är hopplösa. Tänk dig att din mor och far en dag säger åt dig att du måste ta dig till ett land du knappt kan uttala. Du visste inte ens att det fanns. tänk dig att din mor och far säger adjö, de gråter kanske. Du gör det inte. Du vill visa dig stark. Men du är livrädd. Du kanske aldrig får se din familj igen. Och nu är du i händerna på en man som skall smuggla dig över gränser som är livsfarliga.
Du reser långt. Du kommer till ett land. Det är ett konstigt land. Luktar annorlunda. Smakar annorlunda: Ser annorlunda ut. Du är ensam. Helt ensam. Men du vet att om du stannar i det konstiga landet. Lär dig dess språk så har du alla chanser i världen. Du har chanser som du aldrig kunnat drömma om. Du kanske en dag kan återförenas med din familj. OM de lever vill säga.


Tänk dig detta scenario:
Du har sovit i din nybäddade säng. I september för 3 år sedan röstade du inte. Du orkade inte ta dig ur soffan. Du hade en sån jäkla baksmälla efter kräftskivan i kolonilotten. Men nu sitter du där. Precis ätit en frukost. Du är mätt och belåten. Dina barn går 6:an, 9:an och den yngsta i 3:an. Alla dina barn är läshuvuden och får goda betyg i skolan. De har också en mängd fritidsaktiviteter. I somras arbetade det äldsta barnet i glasskiosken och samalde ihop egna pengar till en Iphone.
Du sitter där, du bor i en av Sveriges mest välmående kommuner. Skatten är låg. Du slår upp tidningen och tar den där sista frallan, fast du egentligen inte borde...du är ju mätt. Och så läser du att Malmö kommun vill pracka på din kommun 30 ensamkommande flyktingbarn. Du blir rasande. Du blir tvärilsk. Så där får det ju inte gå till. Varför göra Malmö lortkommuns problem till din kommuns problem.
Inte ska vi ta hand om dessa trettio barn. De är inte vårt problem. Dessutom oroas du över hur det kommer att gå när dina barn möter dessa barn på Vellinge gator. Det har man ju hört säger du: det blir ju rån, och misshandel. Ditt barn kommer med all sannorlikhet bli rånat på sin Iphone för så är det ju.
Så på kvällen beger du dig till mötet för att säga din mening: Den att Malmös problem är inte Vellinges problem. Och du skall göra allt du kan för att stoppa denna ursinnigt dumma idé.

Strax utanför Malmö finns det en kommun.
En kommun som är blåare än blått.
En kommun som har skrävlat om hur bra dom har det.
En kommun som skrävlat om hur låg skatt de har.

En dag fick kommunen höra talas om att Malmö Kommusn sex transitboenden för ensamkommande flyktingbarn var fulla. Därför tänkte Malmö att nöden kräver ingen lag. Därför tänkte Malmö, fast de egentligen inte ville att Vellinge kommun har ju ett gammalt vandrarhem där de kunde placera de 30 ensamkommande barnen.

Men varför skall vi göra Malmös problem till Vellinges problem skrek en Sverigedemokrat på mötet som halva Vellinge slutit upp till. Och alla medelålders vita rika svenskar applåderade....

Några föräldrar i Vellinge uttryckte en "oro" över vad som skulle hända när deras ungdomar möte flyktingbarnen på byn...

Ja jösses ja, vad skulle hända?
Det är inte några förrymda brottslingar från Alcatraz vi pratar om. Det är ensamkommande flyktingbarn vi pratar om.

Det gör mig så jävla förbannad. Vuxna människor i en av Skånes rikaste kommuner skriker som om man rånat dem på allt.
Det gör mig så jäkla ledsen denna otroliga egoism. Denna totala egosim.
Fy fan för Vellinge just nu. Och fy fan för varenda vuxen som deltog på det där mötet och som inte tänkte längre än näsan räckte.

Jag SKÄMS över att vara en människa i dag.
http://sydsvenskan.se/omkretsen/vellinge/article565751/Kan-vi-sa-ska-vi-stoppa-det.html?refp=565803

Jag sitter här med en klump i magen. Jag hade hoppats av vi lärde oss under 80-talets mörkaste år. Men tydligen inte.

Jag var på jakt efter en sådan där "gubbakeps" i dag. Skulle vilja ha en. Men det var svårt att hitta någon. Gick runt i en massa butiker tills jag blev alldeles matt. Det som slog mig var att det inte fanns några färger på Herr eller för den delen pojkavdelningarna. Där gick färgerna i : Brunt, Svart, Grått, Mörkblått, MörkMörkgrönt, Oliv.

Stackars killar får de inte ha färgglada färger på sig. Är det inte manligt? Är det mesigt? Bögit? Blir en man som bär färglada kläder en bög genom det?

En butik hade en hörna med färglada tenniströjor. Ni må tro att det lös om den hörnan. Stack ut.

Mer färg åt mannen!

Det här är nog en av de häftigaste iscensättningar av Händels Messiahs jag har sett. Jag önskar jag hade sett den live!

http://www.nme.com/video/id/vFeG1Gem47Y/search/Arnold%20Schoenberg%20Chor

http://www.nme.com/video/id/UvauwE2FSCQ/search/Arnold%20Schoenberg%20Chor

När jag var liten så läste mamma dikter för mig. precis som hon läste skönlitteratur som Fogelström, Tolkien, Moberg mfl.
Jag är ingen storätare av just dikter men den här gillar jag.
En gång för drygt 3 år sedan var jag på personalfest på ngn turbåt. Man åkte båt och käka mat. Eftersom det var fler som också gjorde det från andra arbeten så blev stämmningen hög hos vissa bord på båten. Gällivarehäng och fulla som drägg. (Vi var väldigt städade)
Vid ankomsten hem så stod där en man vid utgången: En rätt storvuxen man. Både till längd och vikt.
Han tittade på mig och lade huvudet på sne och sa:
- Du var den sötaste lilla kvinna jag någonsin har sätt. Så liten...
av någon anledning kom jag direkt till att associera till Frödings dikt här nedan:

Det lider allt emot kvälls nu,
och det är allt mörk svart natt snart,
jag skulle allt dra till fjälls nu,
men här i daln är det allt bra rart.

På fjällets vidd där all storm snor
är det så ödsligt och tomt och kallt,
det är så trevsamt där folk bor,
och i en dal är så skönt grönt allt.

Och tänk den fagra prinsessan,
som gick förbi här i jåns
och hade lengult om hjässan,
hon vore allt mat för måns.

Det andra småbyket viker
och pekar finger från långt tryggt håll,
det flyr ur vägen och skriker:
tvi vale för stort styggt troll!

Men hon var vänögd och mildögd
och såg milt på mig, gamle klumpkloss.
fast jag är ondögd och vildögd
och allt vänt flyktar bort från oss.

Jag ville klapp’na och kyss’na,
fast jag har allt en för ful trut,
jag ville vagg’na och vyss’na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!

Och i en säck vill jag stopp’na
och ta’na med hem till julmat,
och se’n så äter jag opp’na,
fint lagad på guldfat.

Men hum, hum, jag är allt bra dum,
vem skulle sen titta milt och gott,
en tocken dumjöns jag är, hum, hum,
ett tocke dumt huvud jag fått.

Det kristenbarnet får vara,
för vi troll, vi är troll, vi,
och äta opp’na, den rara,
kan en väl knappt låta bli.

Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast litet lär det väl båta,
jag får väl allt drumla hem nu, hum, hum.