1 Läs mer >>
image290

Så har det äntligen varit dags för premiären. Det gick bra.
Här är en bild ur slutet av föreställningen. Det är Jean ( magnus G) till vänster och Kristin ( Jag till höger.)

Premiären i hamn

1 Läs mer >>

image289
12 timmar på teatern i går och 10 timmar i dag. I morgon blir det väl runt en 6-7 timmar. Hm
Dubbelarbete? Eller trippel. Man har ju jobbet att sköta också. Alltså det där jobbet som ger pengar till bröfödan.

Fröken J

1 Läs mer >>





Han är inte bara snygg som fanken. han har en vidunderlig röst också.
http://uk.youtube.com/watch?v=9zQX2XqAE8c&feature=related

http://uk.youtube.com/watch?v=CQqawFvUL1Y&feature=related

vacker och snygg

2 Läs mer >>
Nästa helg är det dags för premiären på fröken Julie. Jag spelar Kristin. En liten roll som bara är med i början och i slutet. Men här är någta bilder på vad som händer däremellan.
     

Eftersom jag har lite scentid så hinner jag ta en hel del foton vid repetitionerna. Dessa är ett litet urval

Tjuvtitt på Fröken Ju...

2 Läs mer >>
Det finns ett grundläggande fel på mitt arbete. Och det är atmosfären. Och en del av kollegorna. Stämminingen och förhållningssättet. Jag och tre andra som är rätt så nya har bildat "de gladas armé" därför att stället annars befolkas av surkärringar som vare sig förstår ironi, skämt eller glädje. Mungiporna går ner i armhålorna på dem. En av de värsta är den jag arbetar med. Ett surare troll får man leta efter. Och så har hon mage att anklaga mig för att vara tjafsig när hon är minst lika tjafsig själv och dessutom sur som ättika.
Det går inte att prata med henne, jag har försökt i över sex månader nu. Charma henne, ge henne komplimanger, le, skämta. Inget går. Tror du att hon ger något som helst av dessa ting tillbaka. Icke.

Det är inte speciellt roligt. Men lönen är bra. Eller som min far sa: Det är inte lön du får. Det är skadestånd för att du tvingas arbeta med sådana där surkärringar.

Jag vill tillbaka till stallis

Suraste citroner

2 Läs mer >>
Du skall icke köra din motoped Arne i lovikavantar i regnsnöslaskväder, det gör jävligt ont i händerna. Och så går det väldigt sakta. Det gäller att vara klok när vädret är oklokt.

dagens visdom

0 Läs mer >>
Motopeden har kommit. I måndags hämtade jag den från MC-huset i Malmö- Och körde den till föreläsningen på Malmö Högskola. Det tog lång tid eftersom jag inte vågade köra så snabbt. Dessutom höll jag mig på cykelbanorna, och där får man ju inte köra med EU-mopeder. Men det var bättre att jag höll mig där än vingla runt i trafiken. Respektfullt körde jag på cykelbanorna, ja såpass respektfullt att cyklisterna faktiskt körde om mig.

Att få upp motopeden på centralstödet har visat sig en aningen struligt, men det går bättre nu, fast inte varje gång.

Jag har dessutom tappat motopeden i backen två gånger, en gång när jag skulle trixa in den på gården där jag bor genom två tunga och otympliga dörrar. Och en gång vid ett rödljus. Jag är inte lika stark på mitt högerben som mitt vänsterben så jag tappade balansen vid ett rödljus när det blev en övervikt åt höger, jag satt ner med vänsterbenet nere på marken, höger når jag inte ner med, jag når inte ner med bägge benen samtidigt, jag är för kort för det, Så den lade sig ner. Pinsamt. Sennär jag rättat upp den ville den inte starta först, men gjorde det sen. Jag menar att det borde de ju faktiskt tåla, det är ju ingen större fallhöjd.

Arne, som "motopeden" heter enligt ungarna på jobbet har alltså redan dag fyra fått lite skrapsår och en lite kurvig högerbromshandtag. Men lugn den funkar som den ska.

Motopeden

2 Läs mer >>



I dag gick det pissigt på repetitionen. Jag tjafsade och var allmänt trög och osamarbetsvillig och stel. En riktigt usel skådespelare med andra ord.
I kväll har jag en orolig mage av ensamhet och en klump i halsen av ledsenhet

Ingen bra dag alls.

Ingen bra dag alls

3 Läs mer >>





Klassisk musik och opera har alltid funnits när jag växte upp. Det var inga märkvärdigheter kring det. Föräldrarna drog runt oss såväl på konserter som en och en annan opera. Men mitt allvarliga och egendrivna operaintresse började som 14 åring då jag såg Kärleksdrycken av Donizetti på Lunds stadsteater. Huvudrollinnehavaren då en ung man, Lars Leishem sjöng hem mitt hjärta totat och mitt operaintresse livnärde sig helt på egen hand.


Så det är tack vare den mannen jag lyssnar på opera i dag i den utsträckning jag gör.

jag har sett honom ett par gånger på stan, vi bor i samma stad nuförtiden, Han brukar nicka lite vänligt mot mig, gud vet varför, men jag brukar nicka vänligt tillbaka. I går var vi på samma tåg. Jag vågade säga ett försiktigt hej. ( Det är inte lätt att hälsa på sin ungdoms idol och svärmeriobjekt utan att bli lite generad) Han sa även han ett blygt hej tillbaka.

Jag funderade på det där sen. Jag tyckte han såg så ledsen ut. Ledsen och ensam. Vissa människor utstrålar en sådan övergivenhet och ensamhet att det skär i en. Jag hoppas att det inte är så i detta fallet.

Jag funderade på att man egentligen borde fatta mod till sig och nästa gång gå fram till honom, klara strupen och ...nä, inte sjunga, inte jag. Men i alla fall tacka för många fina operaupplevelser och även tacka honom för att han var min nyckel in tlll operans värld. I alla fall för mig.
Jag tror att han skulle bli glad.
Nästa gång ska jag göra det
Nästa gång
Jag lovar.

Nästa gång

1 Läs mer >>

( Bilden har jag hittat på nätet och den är tagen av en kvinna vid namn Kerstin Pettersson, tyvärr har jag ingen egen bild av torpet. Vilket är förgrymmande synd)





När jag var liten så tillbringade jag och min bror och även mina kusiner många somrar hos våra morföräldrar. De hade ett torp på landet. Ett sådant där ni vet med vita knutar, utedass, potta under sängen, braskamin och glasveranda. Det fanns också en lillstuga där gästerna fick bo. Morfar slog ängen nedanför lillstugan med lie. Tomten var enormt stor, i alla fall vill jag minnas det så. Men den var stor. Runtom tomten fanns det skog. Mormor tog oss många gånger på promenad i skogen för att plocka blåbär. Eller för att besöka trollstenen ( Ensten man kunde krypa under och när man kom ut på andra sidan ramlade det ner en marianne, en såndär godisbit ni vet från himlen.) det fanns också pomperipossastenen, tågstenen, och gungstenen. Mormor hittade i skogen som i sin egen ficka.

Det var verkligen ute på landet. Verkligen. Först fick man köra på en grusväg med M skyltar, än i dag är det mormor och morfarskyltar för mig. Sen skulle man vika av till vänster där en rödgul skylt pekade in mot Hemsjö ( tror jag) den vägen var en berg och dalbana. Inte heller fanns det någonstans att handla i stället kom en sådan där matbuss man kunde gå in i och handla  mat i. jag handlade Hubba-Bubba där och solkatten.

Det fanns en stig genom skogen som gick från tomten ner till en sjö där vi badade ofta. Det fanns en bra hopp och solsten där och en liten strand.

Mormor och Morfar sålde torpet när de blev för gamla att ha kvar det. vad jag vet så ville ingen i släkten ta över det. jag vet inte. Men jag minns att vi återvände dit många år senare bara för att titta.
Det var ingen angenäm upplevelse. Skogen var ett kalhygge, torpet hade parabolantenn. ( Vi hade ingen TV där alls, utan böcker, naturen och radion och det räckte gott.)
Skogen var ett kalhygge, och nere vid sjön ... det var en sorg att se. Stranden var lemlästad och överallt på gräsmattan var det avspärringar i form av staket och grindar. Revirpinkeri till max.

Det var som att bli våldtagen på sin barndom.
Brrr
Jag kan sakna det där torpet i bland.

Torpet

1 Läs mer >>


hjärta av sten om man inte får lite hjärteknip av denna bild. Apan vartydligen en mycket mycket olycklig liten apa. Men fann duvan som hon/han tydde sig till. Och började återfå livsgnistan. Duvan i sin tur stannande kvar vid den lilla apans sida. Titta bara hur den lilla handen ligger på duvans rygg och hur apan vilar sitt lilla huvud mot fågeln.

Man måste ha ett

4 Läs mer >>





DEN har kommit nu. Efter 18 Månaders väntan. I nästa vecka, förhoppningsvis på måndag efter jobbet åker jag och hämtar den.

Shit alltså