En amatörs bekännelser och funderingar II
Det har varit problem den här gången. Eller varje gång är det problem innan man hittar sin rollfigur. I bland tar det bara ett par gångers repetitionstid, i bland tar det längre tid än så. Den här gången har det tagit alldeles för lång tid.Jag känner mig fortfarande tveksam. Känns fortfarande som om jag "spelar" rollen. Att det är för mycket JAG fortfarande....
Att hitta en rollfigur brukar jag beskriva så här. Tänk dig att du står i början av e väg. I mitt fall är det en grusväg. Längst bort på vägen står rollfiguren du skall gestalta med ryggen mot dig. Hon/Han hör inte om du ropar. Det enda du kan göra är att gå hela vägen fram till rollfiguren. Då har du henne/honom i din "ägo" Allra bäst är det om du kan få rollfiguren att vända sig om när du kommit fram till henne/ honom.
´Vägen du vandrar är mer eller mindre omöjlig, det är inte så att det är svårt att ta sig fram, det är en helt vanlig grusig väg. Den är jämn och fin. Men det kan ta en oändlig tid i bland att ta sig fram till rollfiguren som tålmodigt står med sin rygg mot dig och väntar på att du skall ta dig ända fram.
Så ser jag det i alla fall. Rent illustrativt. Jag har som sagt ingen scenskoleutbildning, inge speciell teknik att luta mig mot, utan får luta mig mot den erfarenhet och intuation som finns i mig. I bland kan rollen vara oövervinnerlig. Du når inte fram. I dessa fall måste du ha hjälp av en regissör. En gång har jag faktiskt hoppat av ett projekt därför att jag kände att jag inte kunde göra rollen rättvisa. Att den var mig vid det tillfället övermäktig, och att regissören inte heller hade den kunskapen att hjälpa mig.
Teknik? Ja, till en viss del handlar det om teknik. En enkel sådan är att när du får ett manus i din hand. Läs det. ( Vilket är självkalrt) Vad är din första känsla. Senare kan du ta fram ett papper som du delar in i två spalter.
En spalt som har rubriken:
vad säger andra om rollfiguren?
Den andra spalten har rubriken:
Vad säger rollfiguren om sig själv?
Är det en rollfigur som funnits på riktigt? Tex Anne Frank eller Sophie Scholl. Läs böcker om dem, vad säger böckerna om dem?
Sedan har du ju en egen bank av upplevelser, känslor och händelser som du kan ha stöd av...
Efter ett tag så lossnar det och du träder in i din rollfigurs skor.
När det händer är det en häftig upplevelse....¨
Det finns scener jag vart med om i uppsättningar som fått mig att skaka efteråt. Eller fått min bror att sitta med Tefatsögon och förundrat glo på sin syster....
- Jag har aldrig sett dig så arg...
( Och ändå bråkade vi rätt duktigt när vi var yngre)
Det bästa som finns är när det lever mellan rollfigurerna och impulser dem emellan kastas och tages emot...det är ...häftigt och spännande.
När det gäller "Sophie" så har vissa scener glimtvis börjat lossna och det är på tiden...verkligen-
