Tantlängtan dag 3

Klockan ringde 6 i morse. Och jag undrade varför. Det tog ett tag innan jag förstod vilken dag det var i dag. Lördag. Och varför klockan ringde 6 på morgonen en ledig dag. Ah! Filminspelning ju!
Samling och frukost på Kontrapunkt. Sminkning och klädbyte.

I dag var en svår dag. Och lång. Och absurd.

Det är rätt absurdt. Jag ska stå i en mittrefug. Jag har kameran (stor kamera) placerad ca 10-15 cm från mitt ansikte. Två personen står på sidan av mig med en skärm som skall skugga för solen. En sitter under mig och håller en sk reflektor strax under min haka. Kamerakvinnan står bakom kameran. En kille kommer fram med ett måttband och mäter avståndet mellan ansiktet och kameran. 2 meter bort från mig på vardera sida står två och stoppar trafiken. En scripta sitter framför mig. Regissören sitter under en grå fillt på marken för att titta i monitorn hur jag ser ut i bild.
Jag själv skall fokusera på en svart tejpbit som sitter på sidan av kameran. (Det är absolut förbjudet, big NO-NO att glo in i kameran) och se på den med ömsom fasination även vrida huvudet åt sidan och se uppgiven ut för att ingen bil stannar. (Inga bilar syns) Sminkören kommer och pillar i håret. Och så! Pang på. Fokusera, scennärvaro. Alla koncentrerar sig. (alla står dock kvar)

Kameran rullar....
Action
Regissören ligger fortfarande under sin filt. Men skriker nu regianvisningar till mig i en megafon.

Det gäller att kunna tänka bort det mesta i sådana situationer....
Men ni förstår kanske den absurda känslan....

Arbetade koncentrat fram till Lunch. Trött och Frusen. Jag börjar förstå att man som skådespelare inte orkar vara alltför social när det är dags för rast. Jag och en av skådespelarna satte oss i ett hörn liet avskilt från statisterna och resten och åt vår lunch tillsammans, samtalade. Skådespelaren som är ett proffs sa att hon tyckte att jag också var det. Ett proffs.

Men jag har ju som sagt teatern, även om det inte är alls samma sak, samma sätt att spela på. Så finns det vissa frågor som är desamma....hur många pilsner ska jag räkna till. Var ska jag stanna. Vart ska jag titta osv.

Svåraste scenerna var de som var sist i dag. Jag var trött och frusen. Och det dröjde ett par tagningar innan jag kunde få den där blicken regissören var ute efter. Hoppas att hon inte blev missnöjd.
Kameran var denna gång placerad riktigt nära. Bara några cm från ansiktet. Det är inte lätt att få en siffra inpräntad på kameran att bli besjälad och i huvudet tänka sig hela det sceniska förloppet tidigare på dagen och få ett fascinerat uttryck i ansiktet.

I morgon blir det nog de svåraste av alla...Mycket närbilder tror jag....

Kommentarer:

1 Kupka:

skriven

Du måste ju berätta vad filmen heter och när man kan få se den (när du får lov att berätta förståss). Att du är proffs har jag aldrig någonsin tvivlat på. Min mamma har samma uppfattning. Hon har ju sett dig i ett antal pjäser. Kram!

Kommentera här: