Några år senare
Den stora operationen närmar sig. Den första av sitt slag i Sverige. Äntligen skall barnet med det ständigt trasiga benet få en friskt, starkt ben. De gamla dagisfröknarna vill göra något extra för sitt för detta dagisbarn. De tänker kidnappa henne utklädda till rövare i slokande hattar och svarta kappor. Alla flickor vill vara prinsessor tänker fröknarna. För så är det ju. Att alla flickor när en dröm om att få vara en riktig prinsessa. Jag kämpar med klumpen i halsen. Den fina röda nya jackan med gula axlar har jag kikat länge på där den hängt i föräldrarnas sovrum. Nu är den min. Men jag känner mig inte så glad som jag borde. Nu står tre vuxna, i hallen, nej de kanske är fem vuxna eftersom mina föräldrar är där och ser förväntansfullt på mig. Jag kämpar med klumpen i halsen och känner paniken stiga då en prinsesskrona tas fram ur en prasslande påse. Jag vill inte viskar jag. Jag vill inte. Tårarna börjar göra sig synliga. Mamma kommer till min räddning. Diskret vinkar hon till sig de förvånade rövarna som inte alls kan förstå varför flickan reagerar så. Jag slipper prinsesskronan och går med på att ha en gul scarf med "guldpengar" på huvudet. Sen bär det ut på äventyr med de tre rövarna. Restaurangen besöks, hovstallet beskådas. Men bäst av allt var när prinsessrollen fick läggas åt sidan och en slokhatt placerades på mitt huvud.
Jag har en hel sagoberättelse med foton från det här äventyret. Älskade Anna-Stina med Kjellegubben och finaste Grete ville så väl och var världens finaste fröken. Fotona talar för sig själv. När slokhatten åkte på kom teaterådran fram i mig. När de äntligen fick på mig prinsesskronan är det med en näst intill grimas jag låter mig fotograferas.