Sommaren 1997 gjorde en rädd liten varelse entré i mitt liv. En svarthårig dam vid namn Sara. Sara hade ett förflutet som hemlös, fött barn i det fria, blivit utkastad ur sin familj, jagad av en hane, och slutligen hamnat på ett hem för hemlösa. Där de andra inneboende såg varje chans till att hoppa på Sara.
Så när Sara flyttade in hos mig tillbringade hon den mesta tiden under sängen. Längst in i ena hörnet. Där jag garanterat inte kunde få tag på henne.
Då och då vågade hon sig fram, men varje hastig rörelse elller plötsligt ljud fick henne att med omedelbar verkan dra sig tillbaka till sin vrå. Där under sängen.
Efter tre veckor flyttade hon upp. Nu betraktade hon världen i alla fall ovanpå sängen. Men nära henne fick jag inte komma. Jag satte mig ofta i andra änden av sängen.Och kunde så småningom flytta närmare och närmare. För att till slut klappa henne.
När i fick gäster, Sara och jag, så smet hon undan. Men även det ändrade sig under åren. Det började med att hon knödde in sig i en garderob så fort jag fick gäster, nästa anhalt var på sängen i sovrummet ( jag hade en tvåa då) men inte vid dörren. Senare flyttade hon ner till sängänden så att hon kunde beskåda festen men ändå vara på behörigt avstånd, för att så småningom befinna sig i händelsernas centrum.
Vi har haft våra motgångar. Moses förlåter hon nog mig aldrig för. En ung liten herre, Svarthårig liksom hon, med de blåaste ögon man kan tänka sig och med en ständigt våt svanstipp pekandes rakt upp i skyn. Hon hatade honom. Hon mådde psykiskt dåligt av hans närvaro, Men ändå försvarade hon honom.
Vid vår sista flytt ( den 4:e, gud vet vilken i ordningen det var för henne) fick Sara nog. Hon hämnades genom att kissa där hon inte skulle kissa. Ett flertal fåtöljer har fått slängas och soffan har fått belamras med plankor så fort jag lämnat lägenheten sedan dess. Annars pissar hon där. Som hämnd för något jag inte kan komma i håg och knappast hon heller. Men pissar det gör hon.
För ett tag sedan upptäckte jag att den knöl hon haft vid ena tutten ( veterinär kollade den för ett par år sedan) hade vuxit explosionsarat. Men eftersom Sara inte var påverkad av den, Utan som vanligt, och dessutom såpass gammal att ett avlägsnande av den hade nekats så har jag låtit det vara. Hon har ju mått bra.
I dag när jag kom hem,fann jag blodspår i lägenheten. Först trodde jag att det var hallonsylt men förstod att Sara knappast hade varit i kylskåpet och ätit ur burken. ( Dessutom står där nog bara Lingonsylt och drottningsylt.) Jag kollade hennes tassar, kanske hade hon fastnat med tassen och rivit loss en klo. Det kan ju blöda en del. En hel del. Eftersom Sara anser att soffan skall inte bara mördas med hennes urin utan också sakta nedmonteras med hennes klor så trodde jag att hon gjort ett ytterligare mordförsök.
Men så var inte fallet.
Jag fann stället där blodet kom ifrån. Det kom från det ställe där tumören ruar under skinnet. Och det var rätt mkt blod.
Eftersom min moder har kontakt med en veterinär, då mina föräldrar ett tag också var med katt bad jag henne fråga veterinären vad detta kunde vara.
Jag fick beskedet att det med största sannorlikhet var tumören som spruckit. Och att det nu inte fanns ( det fanns inte så mkt att göra innan heller då hon är runt 14 år, sara alltså)så mkt att göra mer än att låta henne få somna in.
Sara är inte påverkad. Hon äter och sover och är precis som vanligt. Förutom att det blöder.
Jag skall nu försöka hitta en veterinär som kan komma hem till mig. Att dra i väg med henne i en bur, i en taxi till ett sjukhus skulle göra henne enormt stressad.. jag vill inte utsätta henne för denna stress de sista timmarna i hennes liv.
Det vore förfärligt orätt-
Jag känner mig som en bödel. Sara går runt i lägenheten som ingenting har hänt. det vore lättare om hon varit påverkad. Lättare att ta beslutet. Nu känns det som en avrättning. Och jag bär yxan.
