Hur och om ocg med vilka medel man återhämtar sig efter en cellgiftsbehandling är helt individuellt det också. Men något vi alla nog bär tillsammans är trollen. En huvudvärk är inte längre huvudvärk. Ont i ryggen och tankarna far i väg. Känner jag inte lite åt lungorna till. Det som tidigare existerade som en del av livet och noterades i periferin är man ytterst medveten om. På gott och ont. Oron kommer finnas där i många år till. Oron att det inte är en vanlig huvudvärk utan att det är Mr C som fått för sig att slå ner sina boålar igen.
Kroppen är sliten. Det märker man. Tanken på att springa förblir en tanke. Man är stelare än en pinne när man suttit en stund och det tar en stund innan man kommer igång. Jag har börjat träna smått. Simma. Lugnt och stilla. ett par gånger i veckan. Strechar så gott man kan. Kroppen får ta den tid den vill. Vi ska ju hänga i massor av år till har jag tänkt. Massor.
Kroppen är sliten. Det märker man. Tanken på att springa förblir en tanke. Man är stelare än en pinne när man suttit en stund och det tar en stund innan man kommer igång. Jag har börjat träna smått. Simma. Lugnt och stilla. ett par gånger i veckan. Strechar så gott man kan. Kroppen får ta den tid den vill. Vi ska ju hänga i massor av år till har jag tänkt. Massor.
Trolldans
Är vi inte värda att älskas? Är världen såpass ytlig att kvinnor utan bröst förpassar till avfallshögen. Avskrädet som ingen vill ha att göra med. Jag vägrar tro att det är så. Jag vägrar att tro att kärleken inte är djupare än så. Jag är fortfarande jag och jag är så in i helvete mycket värld att älskas. Trots ett bananben och en byst som hade fått vilken amazonkvinna grön av avund.
Vi borde ta mer tillvara på vilka vi är, och hylla det inre mer än det yttre. Allas våra kroppar är märkta av livets gång. Det finns inte en kropp som är den andra lik. Ändå är vi så fullständigt upptagna av hur vi och andra ser ut. Jag vet Bröstcancersystrar som inte vågat gå till badhuset eller vitsas på stranden efter det att de förlorat ett bröst eller två. I rädsla för att sticka ut, bli bedömd och utstirrad. I rädsla att inte duga. Som människa. Som kvinna.
Ett badhus i Umeå har förbjudit kvinnor att bada topless därför att synen av deras nakna bröst kan hetsa upp män. Därför att människor tar illa vid sig vid synen av ett par nakna bröst. Jag undrar vad som hade hänt om jag hade badat där. Utan överdel. Hade de slängt ut mig? Är jag topless?
Vi borde se mer till varandras inre än till det yttre. Vi borde hylla en människas goda handlingar mer än hennes utseende.
Vi borde ta mer tillvara på vilka vi är, och hylla det inre mer än det yttre. Allas våra kroppar är märkta av livets gång. Det finns inte en kropp som är den andra lik. Ändå är vi så fullständigt upptagna av hur vi och andra ser ut. Jag vet Bröstcancersystrar som inte vågat gå till badhuset eller vitsas på stranden efter det att de förlorat ett bröst eller två. I rädsla för att sticka ut, bli bedömd och utstirrad. I rädsla att inte duga. Som människa. Som kvinna.
Ett badhus i Umeå har förbjudit kvinnor att bada topless därför att synen av deras nakna bröst kan hetsa upp män. Därför att människor tar illa vid sig vid synen av ett par nakna bröst. Jag undrar vad som hade hänt om jag hade badat där. Utan överdel. Hade de slängt ut mig? Är jag topless?
Vi borde se mer till varandras inre än till det yttre. Vi borde hylla en människas goda handlingar mer än hennes utseende.
Flat is the new black...
I
går var jag och simmande i en simhall. I duschen var det ingen som glodde inte som jag trodde att de skulle göra. Alla betedde sig som om det vore den naturligaste saken i hela världen att en inte några bröst har kvar. Det var rätt skönt. Och vet ni vänner, det finns inte en kropp som är den andra lik. Och vi duger. Allihopa. Våra kroppar är bara en hydda, en hus där vi bor. En var av oss. Det ÄR faktiskt vårt inre som räknas. Hur DU är, vad DU tänker och hur du handlar. Det är DET viktiga. Inget annat.
Kroppar
cFöljande text är enbart ett utkast till något som eventuellt senare kan bli något annat. Jag äger givetvis rättigheterna till texten och förväntar mig att du också respekterar detta
Del 2
”Den mordiska slåttermaskinen”
Fram tills nu hade jag tagit de många turerna på ett lugnt sätt. Jag resonerade med mig själv och konstaterade att läkarna faktiskt opererat bort Mr C och att jag inte hade någon cancer kvar kroppen. Och att förlusten av två bröst inte bekom mig särdeles mycket. Min mamma grät när jag fick beskedet om att jag måste genomgå cellgifter. Jag tog det med ett behärskat lugn och ytterligare ett ”Jaha”. Direkt efter beskedet åkte jag till Landskrona för ett genomdrag av föreställningen som snart skulle ha premiär. På väg ner för en kulle så befinner jag mig plötslig nedanför kullen. Jag hade svimmat, för andra gången i mitt liv. När jag berättar det senare för en sjuksköterska ler hon och klappar mig på armen och säger:
-Det var skönt att höra att du reagerar på något sätt i alla fall.
Det är ingen brådska med cellgifterna och jag kan vänta tills vi spelat föreställningarna klart. I mitten av september infinner jag mig på cytostatikamottagningen och resan börjar.
Att få cytostatika i förebyggande syfte är rent mentalt något helt annat än att få det för att minska eller förhindra spridning av en cancer som finns kvar i kroppen. Det ena får du för att du har haft, det andra får du för att du har. Däremot är trollen där. Och de frodas och mår bra. Många runt om en vill gärna dela med sig av sina erfarenheter om cancer. De vill gärna berätta om hon eller han som fick cancer och…dog. Eller han och hon som fick metastaser…..och dog. När man berättar om att ens återfallsrisk ligger på 16% i nedre mariginalen ser de på en som om man är döende. Och säger medlidsamt att :”Oj det är mycket”. När jag svarar att: Om du hade haft 16% chans att uppfylla din allra högsta dröm skulle du tycka att det är mycket stor chans?” Givetvis inte. Det är till och med så lite att folk kanske till och med skulle avstå. Samma siffror. Men olika fall.
Att få cytostatika innebär också en hel del biverkningar. Vilka du får är högst individuellt. Vissa prickar in alla 45 uppräknade biverkningar man kan få i biverkningslistan andra prickar in 12. Jag hamnade någonstans mittemellan. Jag fick två olika sorter. Först 3 gånger av en hallonfärgad vätska som gjorde att jag tappade allt hår Och då menar jag ALLT hår på HELA kroppen. Till och med näshåren flög sin kos. Av den andra sorten så drabbades jag mer av skelettvärk. En värk som är svår att beskriva. Men den känns ungefär som om någon karvar med kniv i dig. I benen. Med en slö kniv. Mina biverkningar var plikttrogna och alltid i tid. Jag kunde räkna med dem. Visste nästan exakt på klockslaget när den ena skulle dyka upp och den andra försvinna. Det är rätt bra när man har en katt och behöver kattvakt.
-Hej, brosan, kan du passa min katt det och det datumet för då kommer jag åka in på isoleringscell på sjukhuset.
Det fanns en period under cytostatikatiden som jag inte tordes nämna vilka biverkningar jag hade för omgivningen. Sa man att man mådde illa såg en del på en som om man var döende. Och när man sa att det är bara en biverkning som gör att jag mår illa så hände det sig att man möttes av ett mycket tveksamt : Åååkej…..ungefär som ”säger du det så är det väl så men jag tror inte på dig” Detta blir i längden tröttsamt. Att behöva övertyga andra om att jag kommer att, att jag ska klara mig. Det borde vara tvärtom.
Den andra sorten jag fick, den som gjorde att skelettet smärtade döpte jag till ”den mordiska slåttermaskinen” i min fantasi målade jag upp en riktigt dålig 80-tals B-skräckfilm där en mordisk slåttermaskin hade huvudrollen. Den såg ut ungefär som en gul traktor och var alldeles blodig. Den hade någon form av apparat som stack ut på sidorna och i min tanke for nu denna slåttermaskin omkring i min kropp och lemlästade varenda liten eventuell cancercell som var på rymmen i min kropp. OM det nu skulle finnas någon jävel kvar så skulle den i alla fall döden dö nu. Andra arbetade med aforismer av klart vitt ljus som tog död på förrymda jävlar, jag använde mig av en mordisk slåttermaskin i en dålig B-skräckfilmsrulle från tidigt 80-tal. Jag tror att båda är lika effektfulla.
Minns ni, det hade ju varit mycket fram och tillbaka med besked och så. Hittills hade beskedet varit att jag skulle få cytostatika men ingen strålning då jag tagit bort båda mina bröst. Allt enligt riktlinjerna. Men, efter att ha samtalat med några andra tjejer som drabbats av den lynnige trippelneggativa- icke hormonkänsliga bröstcancern så visade det sig att flera av dem fått även strålning. När jag tog upp detta med min fåordiga och asocial onkolog svarade han att : Jo, det är nya riktlinjer som diskuteras. Innan var det 3-4 smittade lymfor som var aktuellt för strålning. Men nya rön visar att det även är bra vid en. Jag återkommer.
Och så blev det. Efter 4 månaders cellgiftsbehandling så får jag börja pendla till Lund för att strålas 25 gånger.
Jag har mött massor av människor under min behandlingstid. Jag väljer att kalla det så. Jag väljer inte ordet sjukdomstid. Jag var inte sjuk. Jag råkade ut för medicinska biverkningar. Jag kände aldrig av att jag hade cancer. Det kom som en total överraskning både för mig och för läkarna. Mina båda kirurger har varit underbara. Båda två. Ja förutom den där tuggummituggande typen. Min onkolog har jag bara träffat tre gånger eller om det är fyra. Om hen kan jag inte orda så mycket mer än att jag inte riktigt känt att jag fått det tillmötesgåendet och engagemanget jag velat få. Men jag antar att det är att ta som ett gott tecken. Jag har oddsen på min sida. Återigen det där med att klarmra sig fast vid de små tecken- Är inte onkologisten orolig så behöver inte jag vara det. Men en sak som de flesta läkare måste lära sig trots den oerhörda arbetsbelastning de har. Bemöt oss som individer. Det är ingen enkel halsfluss jag haft. Nämner jag att jag är stel i ryggen vill jag inte bemötas av en rygg och en torrt konstaterande ”Du är i klimakteriet” Jag vill mötas av ett par ögon som ser mig. Som bekräftar att jag är där. Frågar jag om min 16% risk för återfall har sjunkit vill jag inte ha ett kort : ”Det var därför du fick strålning”. Jag vill veta med hur mycket. Jag vill inte mötas av en läkare som blåstirrar i datorn och svarar i telefonen både en och två gånger jag är där. Jag är viktig. Jag betyder något. Jag vill inte vara ett objekt på ett löpande band. hed jag haft nageltrång hade jag inte brytt mig. Nu har jag inte haft nageltrång.
Har jag ont någonstans, börjar jag hosta eller får huvudvärk kommer min första tanke vara återfall!
Det där med troll. Google är din bästa vän men samtidigt värsta fiende. Det första min läkare sa till mig var att det som ligger i den negativa vågskålen när det gäller din BC är att den var trippelnegativ. Och nu när du googlar det så skall du tänka att riktigt så illa är det faktiskt inte. Ja, googlar man TNBC är det överhuvudtaget ingen uppmuntrande läsning. Alls. Överhuvudtaget.
Jag träffade min lärare efter att strålningen var avklarad. Troll är något alla BC-systrar bär på och får lära sig leva med.
-Så hur mår du nu Therése?
-Jo, tack bra. Har lite ont i korsryggen. Stel du vet.
-Så du har googlat? hon ser lite ironiskt på mig
-Mmmm
-Så det är skelettmetastaser då?
-Mmmm
-Ingen fara. jag hade hjärntumör i julas
-Va?
-Äh, jag hade ont i huvudet och en del andra symptom. Och jag googlade det. och det första som dyker upp är hjärntumör. Ja, förutom den lilla detaljen att det skulle sticka i kinden också.
-Så, vad hände? Stack det i kinden?
-Klart som fan att det gjorde, ungefär 30 minuter senare började det sticka som bara den.
Så är det. Risken för återfall är något vi alla bär med oss. Tanken finns där. Nästan dagligen. Det är egentligen nu matchen börjar. För mig som hade en icke hormonkänslig tumör finns inget skydd i form av tabletter. För mig gäller det bara att kroppen inte får för sig att göra fler snedsteg. För mig är de 2-3 första åren de mest riskfyllda och därefter avtar det. Efter fem år är risken nästintill 0%. Där har vi TNBC mer tur. I dag har jag varit cancerfri i
10 månader, 0 veckor, 1 dag, 17 timmar och 8 minuter.
Hur är det då att vara kvinna och leva utan bröst? Hur ser samhället på en? Vilka normer finns det och varför är ett par bröst så in i helvete viktiga för allt och alla. Jag har varit rätt på det klara med redan från början att inte göra en konstruktion. Dels har jag blivit opererad redan 20 gånger och då lägga till ytterligare ett par för något man egentligen inte har något behov av eller som fyller en fysisk funktion. Att bli amputera en arm eller ett ben innebär att ens vardag försvåras men att bli av med två bröst innebär inte något sådant. Mer än att folk glor. Eventuellt. Eller gör de allt för att inte glo. Min lärare har berättat hur hon upplevt hur folk undviker att glo till den milda grad att det blir absurt. Att när hon skallig och enbröstad sitter i bastun och möter en gammal bekant som undar vad ”Hon har för sig nuförtiden” när det är rätt uppenbart. Min lärare svarade då att ”Tja, jag har lite bröstcancer just nu men annars är det rätt lugnt” varvid hela bastun brast ut i skratt. Finkänslighet i all ära, men i bland blir den för mycket. Av alla jag har mött inom sjukvården har i stort sett alla frågat när jag skall göra en rekonstruktion. När jag svarar att det nog inte blir aktuellt i mitt fall skyndar sig alla att svara att jag inte behöver bestämma mig nu, Att jag får lov att ångra mig. Som om jag inte visste det.
Vad är det som definierar en kvinna? Varför är det just ett par bröst som definierar kvinnan? Jag har fått höra av män både i min närhet och av andra att min kvinnlighet har blivit avsexualiserad att jag inte längre skulle attrahera män och därför inte heller är att betrakta som toppless på en strand om jag skulle få för mig att bada utan överdel. Jag är nobody för män. Men hallå, jag är fortfarande jag liksom. En människa av kött och blod och en fitta. Å andra sidan män har sällan attraherat mig. Men det är just det där att mitt värde har minskat. Jag är inte att räkna med längre.
-Tycker du att du tappade din identitet som kvinna när du förlorade håret och brösten?
Frågan är ärlig menad. En mamma till ett barn på jobbet stället den till mig en tidig morgon. Jag ser på henne att hon verkligen undrar. Att hon är nyfiken
-Min identitet sitter djupare än så Hår växer ut igen. Visserligen gör inte bröst det. Men jag sitter inte i ett par tuttar. Mitt jag sitter härinne säger jag och pekar på bröstkorgen.
När jag fick redan på att jag skulle ta bort mitt första bröst googlade jag naturligtvis. På hur det skulle kunna se ut. Jag fann nästan ingenting alls. Det var som om hela internet hade blivit dammsugas på bilder av kvinnor som tagit bort sina bröst. Inte ens kliniska sjukhusbilder kunde uppvisa en enda bild på det. Antingen så är jag en väldigt dålig googlare eller så råder det en överenskommen tystnad om att sådant visar man inte. Det är synd tycker jag. För där och då hade jag verkligen velat ha en bild. På hur det eventuellt kan komma att se ut. Inte heller fanns det särskilt många bilder på så kallade bröstrekonstruktioner som är något helt annat än en sedvanlig bröstförstorning eller för den delen en bröstförminskning. Nu i efterhand har jag hittat bilder, men det beror kanske på att jag rör mig i andra kretsar på nätet nu än tidigare.
På facebook har det i bland cirkulerat bildrepotage på kvinnor som blivit fotograferade och som tagit bort sina bröst. Vackra bilder. Vackra kvinnor som inte räds kamerans lins. Trots att de möts av både hån och avsky på kommentarsfältet.
Flat is the new black...
Följande text är endast en början tlll något som senare kan bli något. Alltså en text under bearbetning och givetvis äger jag rättigheterna till den. Och det förväntar jag mig att du respekterar.
Flat is the new black
- en liten obekväm bekantskap med Mr C. Skitstövel-
Del 1
”De många budskapens tid”
I januari 2013 kallades jag till min andra mammografi. Jag får väl knata dit
tänkte jag och det gjorde jag. Dessa apparater! De är inte gjorda för människor med min ståtliga längd. På tå försöker jag förmå mig att stå stilla fastklämd med ena tutten känner jag att om jag tappar balansen kommer jag åtminstone inte slå mig. Jag sitter ju fast. Bilderna togs och jag får trava hem igen. Dagarna går och jag tänker inte mer på den saken. Några veckor senare dimper det ner ett brev i brevlådan från sjukhuset. Det är från bröstmottagningen. De vill ta nya bilder. Och/eller göra andra undersökningar”Aj fan tänker jag” men lugnas av beskedet att i de flesta fall rör det sig om att föregående bilder har varit otydliga/svåra att tyda. När jag kommer till bröstmottagningen ligger en trappa upp från den sedvanliga mammografimottagningen känns det lite obehagligt i kroppen. Ni vet som när man sitter i väntrummet hos tandläkaren. Det liksom pirrar i magen. Jag ombedes sitta ner i väntrummet. (Fan vad jag hatar väntrum efter det här året) Efter en stund blir jag kallad in. Men inte fan är det en mammografiapparat. Utan i stället en brits i ett mörklagt rum. Där skall jag lägga mig med bar överkropp. Vi ska ta ultraljud på dig. Och ett biopsiprov. Va? Biopsi? Nu blir jag lite orolig. Men försöker bita ihop och skämta bort det hela. En tunn fin nål förs in i mitt högra bröst och så är det klart.
- Du får återbesökstid om två veckor ungefär.
- Jaha, svarar jag lite avmätt och hoppar ner från britsen. Sen cyklar jag tillbaka till jobbet lite chockad och med en klump i halsen.
Nu trodde jag, jag inbillade mig att det inte var någon fara. Jag klämde och kände på brösten i duschen. Nej, där var inget. Ingen förrädisk liten knöl som skulle kunna vara illasinnad. Knöliga bröst det vill säga full av körtlar det hade jag. Men det var inget som avvek. Så jag släppte tanken och gick vidare.
Efter ungefär två veckor var det återbesök. Vad jag minns så hade jag min mamma med mig. Utifall att. Den gladlynte läkaren möter mig i korridorren, han ser glad ut och jag andas ut en smula. Ser man så glad ut som han så kan det ju inte vara något farligt. Det han sedan säger när dörren har stängts är att biopsin visade egentligen ingenting, ja till 95% så är det ingenting. Men här finns det inga gråzoner säger han och pekar på de gröna väggarna. Utan här är svart eller vitt som gäller. Det tycker jag låter utmärkt. Eftersom det är ju inget. Det sa han ju själv. Jag menar om han säger 95% chans till att det inte är någon fara på taket. Då är det ju inte det. Läkaren berättar att de vill göra en grovnålsbiopsi på höger tutte och MRI på bägge brösten eftersom det ser lite stökigt ut i båda. Och så blir det. Jag får en ny tid. Det är samma rum som tidigare. Det jag gjorde finnålsbiopsin i. Nu är det inte så roligt längre. Och mindre roligt blir det när grovnålen åker fram. Om den förra nålen var tunn och fin är denna grövre. Apparaten ser mer ut som något en snickare har när hen bygger en veranda än något man stoppar in i någons tutte. Att råka ut för Mr C är att vänta. Och undersökas. Och vänta. Hen är emellanåt en slug rackare. Lite som en lönnmördare som smyger omkring. Eller tyst står och betraktar i ett hörn. Man skulle kunna tro att Mr C gillar att leka kurragömma. Och hen är dessutom en jäkel på det. Av grovnålsbiopsin blev jag blågrön. Min kiropraktor undrarde vad som hade hänt och jag berättade att jag gjort en biopsi men påpekande jag : De är 95% säkra på att det är inget så jag är inte orolig. Jag försökte undvika hennes bekymrade min. Den fick rinna av mig. Man blir rätt duktig att bygga upp en skyddande mur. Men människors blickar och frågor hittar givetvis de där små små sprickorna in till trollens boning. Eller så är det trollen som har ovanligt bra hörsel. Jo, det har jag fått erfara. De har extremt bra hörsel och de är extremt duktiga på att börja snacka.
Det blir lite roddigt nu. Jag minns inte riktigt alla turer. Men grovnålsbiopsin visade på de där andra 5% av 95% chansen att där inget är. Där var något. När läkaren kommer ut för att hämta mig i väntrummet så är en sjuksköterska med. Fan i helvete tänker jag. Det är inget bra tecken. Ni vet från och med nu blir man en tolkare av varenda min, vartenda humane och vem och vilka som följer med in på läkarerummet. Och om en sjuksköterska följer med in när läkaren skall prata med en om ett biopsiprov så kan det inte vara ett bra tecken.
Jodå, provet visar avvikande celler så nu vill min gladlynte kirurg ta en så kallad tårtbit. Att man tar en tårtbit betyder att man tar en triangelformad bit ur bröstet där cellavvikelsen eller tumören sitter.
- Vissa drabbas hårt här i livet säger min kirurg och ser vänligt på mig.
- Va? svarar jag och undrar först vad han menar. Jaha, du menar benskrället mitt, äsch det är ingen fara med det. Jag är van. Jag har opererats förr. Jag är veteran.
Opertionstiden blir ungefär två veckor senare. Operationen är inte så mycket att orda om. Det blir en så kallad dagoperation och jag får ta mig hem redan samma dag. Provsvaret kommer ungefär två veckor senare. Det är ungefär också nu jag börjar repetera
Bara en berglärka som ska ha premiär till sommaren. Jag blir livrädd att jag inte kommer kunna vara med i den här uppsättningen som består av amatörer och professionella skådespelare. Svaret på operationen blir att de har hittat en liten sketen tumör på 0.5 cm. Tubulär.
-Ska man drabbas av bröstcancer så skall man drabbas av din sort säger den skallige läkaren torrt. Den är den snällaste av de aggressiva man kan få. Du har haft tur.
-Okej, vad bra då svarar jag.
- Men tyvärr så fanns det kvar förändringar i ytterområdet av biten vi tog bort så vi måste ta hela bröstet.
- Jaha, okej svarar jag. Och vet inte vad mer jag skall säga. Vad säger man. Nej, gör inte det?. Det är bara att acceptera faktum.
Bröstsjuksköterskan visar några bröstproteser. Både sådana man lägger in i e BH och sådana man klistrar på huden. Den har sugproppar. Hon låter mig känna på dem och visar hur bra de sitter. De ser ut som en manet tänker jag. Fast hudfärgad. Och tänker att jag nog aldrig kommer använda en sådan.
- Hur känns det? Har du några frågor undrar bröstsjuksköterskan
Jag är tom på frågor. Underligt att människor alltid tror att en har en massa frågor Hon har ju redan berättat allt.
-Dåså, då ska jag berättat lite om operationen då. Du kan känna dig lite trött och dåsig efteråt.
-Jo jag vet svarar jag. Jag har opererats reda minst 15 gånger i mitt liv.
Sjuksköterskan lyssnar inte utan går igenom pliktskyldigt alla papper, skriver upp vad jag väger, hur lång jag är.
När man skall operera bort ett bröst på grund av Bröstcancer så kollar man alltid den så kallade portvakten som sitter strax innan armhålan. Den indikerar om det finns en spridning till ytterligare lymfor i armhålan. Om den påvisar det så måste man även operera bort lymforna i armhålan. Timmarna innan operation så får man genomgå en undersökning med typ MR och radioaktivt ämne som färgar kisset ungefär lika blått som Vira Blåtira färgade tungan blå som barn. Man får också dränage under operationen. Ett dränage ingen spridning. Två drängar spridning. Det första jag gör när jag vaknar upp på uppvaket är att känna efter med hjärtat i halsgropen räknar jag…pust…där är bara ett dränage. Men oron släpper mig inte.
Jag tål inte riktigt oxynorm. Elle jag får en konstig biverkning av det. Ni vet när man läser på bipackssedeln på mediciner så står det 100 av 1000 kan få den och den biverkningen och så vidare. Av Oxynorm får jag den där biverkningen som drabbar ungefär 10 av 1000. Min kissignal lägger av. Jag kan vara hur kissnödig som helst. Blåsan välfylld så att ett täcke kan vara påfrestande på blåsan. Men där kommer inte en droppe. Inte en signal. Det är ingen som helst kommunikation. När jag på avdelningen på eftermiddagen återigen försöker uträtta mitt behov av att tömma blåsan känner jag när jag sitter ner att ”Oj jävlar i min låda, jag mår illa. ” Så jag ställer mig upp, ringer på larmknappen. Och i samma sekund faller jag mot golvet. Sen vaknar jag av att jag ligger på toalettgolvet och inte mindre än fem förskräckta sjuksköterskor sträcker sina armar emot mig för att hjälpa mig upp.
Några timmar senare har mitt dåvarande A-kupabröst, sedermera Zerokupa växt till en enorm, för mig som alltid varit småbystad, C-kupa. Jag frågar en sjuksköterska om det ska se ut så.
-Nja, kanske inte riktigt så svullet. Det är nog bäst att en läkare får kolla på det.
En läkare släntrar in nonchalant med händerna i byxfickorna, skallig och lika fromt som Ferdinans mamma tuggade på halm tuggar han på ett tuggummi.
- Jaha. Det där ser svullet ut. Va har du gjort ? säger han och ser lite så där ut som när någon mobbare i klassen är ute efter att skämma ut en.
- Eh, jag ramlade på toaletten när jag skulle kissa svarar jag och känner mig som om jag har gjort nått dumt.
- Jaha, har du ätit fortsätter han och tittar på den tomma tallriken med brödsmulor som står på bordet invid min säng.
”Dööööhhhh tänker jag. Jag har ju inte ätit sen i gårkväll. Klart som fan att jag ätit så fort jag blivit tillåten att göra det.
-Ja, svarar jag och ser så snäll ut jag kan. Jag var hungrig.
-Jaha svarar läkaren ännu mer avmätt. Det var inte bra. Då får du vänta minst sex timmar. Och du får inte äta från och med nu.
Sen vänder han på klacken och går. Tuggandes på tuggummit. Jag och sjuksköterskan bara stirrar på varandra och skakar på huvuderna.
Att ta bort ett bröst gör förvånansvärt lite ont. Man kan tycka att smärtan efteråt måste vara olidlig. Men den som hade mest ont av mig och min rumskamrat de där dagarna på sjukhuset var min rumskamrat som opererat bort sina bröst på grund av att hon var bärare av BRCA-genen. och gjort en direktkonstruktion med exapander.
Så var jag då tuttlös på ena sidan. På morgonen kom min gladlynte kirurg förbi för att berätta att operationen gått bra. Det enda jag hade i huvudet var om det funnits någon spridning till portvakten. Det enda han hade i huvudet var hur att berätta hur intressant det varit att skära i mig. Då jag har NF så har jag tydligen en skörare vävnad som gör mig mer lättskuren. Jag lyssnade tålmodigt och när läkaren är på väg att gå ropar jag: ”Jamen, portvakten då? Var det något i portvakten”
Läkaren ser förvånad ut över min fråga men samlar sig sedan och säger de förlösande orden: ”Nej, det var inget i portvakten!”
Återbesöket två veckor senare visade på att det även fanns förändringar i vänstra bröstet så det blev att slänga sig upp på operationsbordet igen.
Okej, nu blir jag helt tuttlös. När jag samspråkar med en lärare jag haft och som råkat ut för bröstcancer ett år tidigare konstaterar vi att det är bättre att vara helplatt än bara platt. Flat is the new black liksom.
Många kvinnor jag varit i kontakt med och som också råkat ut för BC och blivit tvungna att operera bort ett eller två bröst har uttryckt en rädsla för att visa sig i badhus och eller på stranden. Rädslan och skammen för att vara annorlunda har varit så stor att många av dem har het enkelt avstått helt från att vistas i dessa miljöer.
Forskning visar att de kvinnor som önskar rekonstruktion och vars bröst rekonstrueras får högre själv- känsla och förbättrad livskvalitet jämfört med dem vars bröst inte re- konstrueras.
För mig har inte en konstruktion varit så viktig. Vid den här tiden så visste jag inte heller att tillvägagångssätten för en konstruktion för min del skulle komma att ändras. Att vistas på stranden för mig löste jag med att i tanken se framför mig kombinationen av sport-bh och badshorts. Och så var det problemet löst.
Om det i högra tutten var en vänlig Mr C så var hen desto aggressivare i vänster tutte. Den jäkligaste man kan råka ut för. Den lömskaste av dem alla och mest svårbehandlade. Om den sprider sig. Det enda som biter är cellgifter.
Om höger sida nu var friskförklarad så var vänster det inte. Även om skiten var borta. Nu gällde cellgifter och jag blev plötsligt patient på Onkologen.