Svar till en av de som var med att förstöra på Stenkrossen:
Jag blir lite konfunderad över det du skriver. Allt ska tillhöra alla. Visst. Det är en fin tanke. Men det behöver ju inte betyda att man bryter sig in och förstör för andra. Det har med respekt att göra. Med den tanken medför ett oerhört stort ansvar. Mot den verksamhet som kanske pågår i just den lokalen. Jag var där och tittade i Söndags i egenskap av Lilla Teaternmedlem. Någon av er hade tex sprayat eller klottrat på en svart byxa som hängde i foajén. ("Byxa/fond" är sådana som hänger på en scen i bakgrunden eller på sidorna). Nu vet jag inte om denna byxa/fond tillhörde Lilla Teatern eller kommunen. Är det Lilla Teaterns så vill jag att ni skall veta att den är betald av Lilla Teaterns egna medel som kommer från bland annat medlemmar. En sådan där byxa går på åtskilliga tusenlappar. De måttbeställs, sys upp och brandimpregneras.
Allt tillhör alla. Det funkar inte. I ett samhälle måste vi följa och respektera vissa regler för att allt skall fungera smidigt och optimalat. Jag kan tex inte storma in i någons lägenhet, slå sönder porslin och klottra ner väggarna under argumentet att "Du skall ju ändå flytta" Eller storma in någonannastans där det pågår en verksamhet och leva rövare.
En annan sak jag också funderat över. Det är att du/ni ondgör er över oss som nu klagar och ropar. Du frågar var vi har varit under romregisreringen, under reva och andra saker som hänt och händer i vårt samhälle. Vad vet du om det. Vad vet du om oss tex medlemmar på Lilla Teatern vad vi gör inte har gjort. Vad vet du om min politiska åsikt och mitt engagemang?
Många av oss är kanske också bland dem som protesterar högt. Som går i demonstrationståg. Som uppmanar till protest. Som skänker mat och ett par vantar till tiggaren med röda nariga händer i gathörnet en kall januarieftermiddag.
Vet du, helgen innan er fest så samlades ett stort gäng från Lilla Teatern på stenkrossen för en så kallad Fix och röjhelg. Där vi ställde i ordning, städade och fixande så att det skulle se fint och bra ut när vi är där. När vår publik är där. När våra barn och ungdomsgrupper är där.
Vet du, i november hade Lilla Teatern en jubileumsföreställning, vi fyllde 80-år i höstas, på stortorget 1. I December var vi tvungna att flytta därifrån. Det beklagar vi verkligen. Det är hur tråkigt som helst. Och fel. MEN vi flyttade och redan i Januari/Februari hade en av våra grupper sin premiär på Stenkrossen. Endast någon vecka efter flytten. Bara i vår har vi haft tre URPREMIÄRER".
Om du/ni verkligen vill att allt ska tillhöra alla så varför inte bli medlemmar i stället för att förstöra. I stället för att bryta sig in. Sätt upp en pjäs. Jobba ideellt i en förening. Det är vad vi gör. I Lilla Teatern. Många av oss jobbar/Studerar/är arbetslösa/pensionärer/barn. Men vi har en sak gemensamt och det är kärleken till scenen, till teatern, till konsten. Vi vill berätta historier om hur det är att vara människa. En grupp spelade "Thommy bor inte här längre" en nyskriven pjäs av en av medlemmarna som handlar om ett val i ett land där fascismen tar makten och vilka konsekvenser det får. Människor som lägger ner sin själ, Sin tid. Människor som kanske först jobbar en hel dag och sedan repar till 1 på natten för att få en föreställning att fungera,
Jag har läst i din blogg. Din kritik om placeringen av det nya kulturhuset kan jag verkligen hålla med om. Där bör man verkligen tänka om.
Jag blir lite konfunderad över det du skriver. Allt ska tillhöra alla. Visst. Det är en fin tanke. Men det behöver ju inte betyda att man bryter sig in och förstör för andra. Det har med respekt att göra. Med den tanken medför ett oerhört stort ansvar. Mot den verksamhet som kanske pågår i just den lokalen. Jag var där och tittade i Söndags i egenskap av Lilla Teaternmedlem. Någon av er hade tex sprayat eller klottrat på en svart byxa som hängde i foajén. ("Byxa/fond" är sådana som hänger på en scen i bakgrunden eller på sidorna). Nu vet jag inte om denna byxa/fond tillhörde Lilla Teatern eller kommunen. Är det Lilla Teaterns så vill jag att ni skall veta att den är betald av Lilla Teaterns egna medel som kommer från bland annat medlemmar. En sådan där byxa går på åtskilliga tusenlappar. De måttbeställs, sys upp och brandimpregneras.
Allt tillhör alla. Det funkar inte. I ett samhälle måste vi följa och respektera vissa regler för att allt skall fungera smidigt och optimalat. Jag kan tex inte storma in i någons lägenhet, slå sönder porslin och klottra ner väggarna under argumentet att "Du skall ju ändå flytta" Eller storma in någonannastans där det pågår en verksamhet och leva rövare.
En annan sak jag också funderat över. Det är att du/ni ondgör er över oss som nu klagar och ropar. Du frågar var vi har varit under romregisreringen, under reva och andra saker som hänt och händer i vårt samhälle. Vad vet du om det. Vad vet du om oss tex medlemmar på Lilla Teatern vad vi gör inte har gjort. Vad vet du om min politiska åsikt och mitt engagemang?
Många av oss är kanske också bland dem som protesterar högt. Som går i demonstrationståg. Som uppmanar till protest. Som skänker mat och ett par vantar till tiggaren med röda nariga händer i gathörnet en kall januarieftermiddag.
Vet du, helgen innan er fest så samlades ett stort gäng från Lilla Teatern på stenkrossen för en så kallad Fix och röjhelg. Där vi ställde i ordning, städade och fixande så att det skulle se fint och bra ut när vi är där. När vår publik är där. När våra barn och ungdomsgrupper är där.
Vet du, i november hade Lilla Teatern en jubileumsföreställning, vi fyllde 80-år i höstas, på stortorget 1. I December var vi tvungna att flytta därifrån. Det beklagar vi verkligen. Det är hur tråkigt som helst. Och fel. MEN vi flyttade och redan i Januari/Februari hade en av våra grupper sin premiär på Stenkrossen. Endast någon vecka efter flytten. Bara i vår har vi haft tre URPREMIÄRER".
Om du/ni verkligen vill att allt ska tillhöra alla så varför inte bli medlemmar i stället för att förstöra. I stället för att bryta sig in. Sätt upp en pjäs. Jobba ideellt i en förening. Det är vad vi gör. I Lilla Teatern. Många av oss jobbar/Studerar/är arbetslösa/pensionärer/barn. Men vi har en sak gemensamt och det är kärleken till scenen, till teatern, till konsten. Vi vill berätta historier om hur det är att vara människa. En grupp spelade "Thommy bor inte här längre" en nyskriven pjäs av en av medlemmarna som handlar om ett val i ett land där fascismen tar makten och vilka konsekvenser det får. Människor som lägger ner sin själ, Sin tid. Människor som kanske först jobbar en hel dag och sedan repar till 1 på natten för att få en föreställning att fungera,
Jag har läst i din blogg. Din kritik om placeringen av det nya kulturhuset kan jag verkligen hålla med om. Där bör man verkligen tänka om.
Bästa "Mitt Lund"
Nåja, nu var det inte riktigt det som den här bloggen skulle handla om. Utan att vi i Teater_apa söker efter produktionspersonal:
Producent
Sminkör
Kostymör
Ljus/Ljudtekniker
Premiären går av stapeln den 4 Mars 2011 och arbetet sker på ideell basis. Är du intresserad? Kontakta oss då på denna mail:
[email protected]
Och ja just det, vi spelar på Lilla Teatern som är belägen i Lund.
Produktionspersonal s...
Du kan följa repetitionsarbetet här:
http://www.teaterapa.blogspot.com/
Hoppas att du vill följa oss.
Teater_apa goes Triba...
Jorrå. Så nu är man i gång igen. Klämmer in lite teaterrepetitioner mellan heltidsstudierna och heltidsjobbet. Åh, oroar er icke, än så länge är det bara en kväll i veckan som det är fysisk repetition. Det vill säga, jag åker in till Lilla Teatern i Lund (Man får ju passa på, man vet aldrig hur länge vi har kvar just den scenen. Men oroar er icke, Lilla Teatern kommer att leva och överleva)
Men i huvudet pågår det en slags psykisk/mental repetition. Vem är hon? Marie David. Och hur kommer hon att formas och bli levande? Såhär i början kör man oftast i gamla invanda spår. Det som händer i början av ett repetitionsarbete är sällan det man sedan ser när föreställningen är färdig.
Men en sak är klar. Strindberg hade inte mycket till övvers för Marie. Inte undra på det. Så svartsjuk som han var. Han trodde at Marie och hans hustru Siri hade ett förhålladne bakom hans rygg
En av replikerna i början av pjäsen lyder. " Jag hatar alla som slickar på min fru. Är det förstått?" Den senare meningen är givetvis riktat till Marie.
Hur det var i verkligheten det får var och en bestämma. Det finns inga bevis på att det förehöll sig så, men inte heller några egentliga bevis på att det inte skulle vara så. Men för Strindberg var det sant. Så sant att han försökte dels köra Marie på porten i Grez där Siri och Marie umgicks tillsammans med Sophie Holten. Dels försökte han anmäla Marie för ...vad det nu heter...otillbörligt könsumgänge (?) alltså polisanmäla Marie. Samkönat könsumgäne var på den tiden i allra högsta grad straffbart.
Nu har jag lånat en hel del böcker dock som jag skall bläddrqa lite smått i. Kvinnans historia, feministiska rörelsen under 1800-talet, queer, det andra könet, om lesbiska kvinnors historia. Bara för att bilda mig en upppfattning om i vilket samhällsklimat och vilka miljöer dessa kvinnor levde och agerade i runt 1880-90 talet i Sverige.
Fasen att man har uppsats och tenta att också bry sig om. Det här är ju mkt kuligare.
En annan gång, sista gången de träffades så knuffade Strindberg Marie nerför en veranda i vredesmod. De hade dock inte hunnit yttra ett enda ord till varandra. Marie polisanmälde Strindberg för misshandel. Och Strinberg dömdes till ca 135 kronor i böter. Marie hade väl krävt en tusenlapp tror jag.
Repetitionsstart av T...
Lilla Teatern- Sveriges äldsta amatörteater startade någongång för en sisådär 75 år sedan. Jag kom in i bilden första gången i mitten av 80-talet. Dels gästspelade min klass med att spela rysk dockteater på Lilla Teaterns scen som då befann sig på Sandgatan och dels som deltagare i en ungdomsgrupp. Sen tog det ett par år innan jag kom tillbaka. Närmare bestämt omkring 1991. Som sufflös. Då hade Lilla Teatern flyttat till sina nuvarande lokaler på Stortorget. En bank gjordes om av medlemmarnas egna händer till Lunds bästa och finaste scen. Där har vi nu varit i snart 20 år. (2011)
Häromveckan talade vi med Kulturchefen för att göra oss bekanta då han är nytillsatt. och dels för att få höra om det bara var rykten eller om det var sant och när i så fall att huset som teatern befinner sig i ska säljas. Jo, huset skall säljas 2012. Och vi kommer att åka ut. Var vi hamnar vet ingen i dagsläget. Det är bekymmersamt. En lokal kommer vi säkert att få. Men var? Och på vilket sätt? Kommer den att delas med andra?
Det som varit unikt med Lilla Teatern både på Sandgatan och nu på Stortorget är att den lokal vi har haft och har har varit vår och ingen annans. Vi har inte delat den med andra. Visst har dte varit gästspel och skolor som repeterat, men i grunden har lokalen varit Lilla teatern och dess medlemmar. Det har gjort att det har varit ett annat hem. Medlemmarna har "ägt" lokalen, inte lånat den.
Lokalen har i allra högsta grad varit ett andra hem. Som en koja man byggde när man var liten och ägde. Det är skillnad mellan att "äga" en lokal eller att få låna en.
Lilla Teatern är visserligen till strukturen rätt lik MAF eller ett studieförbund. Flera olika grupper har huserat under taket. Men eftersom grupperna i sig på ideell basis bildar styrelse och sköter om lokalerna, ser varandras föreställningar eller "lånar" skådespelare av varandra så finns det en vi-känsla som är unik och som kan vara svår att uppnå i lånade lokaler.
Lilla Teatern för mig har under vissa perioder i mitt liv varit som ett andra hem. Skämtsamt har jag och mina vänner sagt att vi varit där 10 dagar i veckan. Eller så har vi skrattat åt varandra när någon av oss skall gå men ändå bara hunnit ett par steg efter ett par timmar och fortfarande befinner sig under samma tak:
- Ah, du har drabbats av Lilla Teaternsyndromet!
När jag kom till Lilla Teatern omkring 1991 hade jag inte haft många vänner i mitt liv. Under min uppväxt hade jag udda intressen och vägrade ofta att rätta mig i leden om hur man skulle vara och tänka. Jag gillade klassisk musik, blev kär i operasångare, och älskade teater och litteratur. En udda varelse helt enkelt. På Lilla Teatern upptäckte jag att folk ville bli min vän. Fråga mig om saker. Till och med den tuffaste och coolaste tjejen på Lilla Teatern som jag i hemlighet såg upp till ville bli min vän. Jag var förvånad.
På Lilla Teatern lyckades jag gång på gång utmanna mig själv. Besegra mig själv. Hade någon sagt till mig när jag började där att jag skulle spela huvudroller, få lysande recensioner, bli ordförande, sjunga inför publik hade jag skrattat och sagt : Yehh right.
Men allt det där HAR hänt. Jag har fått vänner. Jag har fått lysande recensioner. Jag har spelat huudroller. Jag har sjungit. Jag har till och med stått på Rigas stadsteaters scen och spelat teater.
Mellan våren 1998 och Hösten 2004 tog det plötsligt slut. Jag försvann från teatern. Det var ett par år av ganska så lite teater, men teater på andra ställen. Men jag utvecklades inte. Så en vårdag omkring våren 2004 var jag i Lund. Glasdörren till teatern var öppen och jag klev in. Jag kände ett pirr i magen. Som om man träffade en gammal kärlek. Jag frågade om jag kunde få kika in på scenen. Den scen som medlemmarna omkring 1989-90 byggde för hand. Det fick jag. Det som hände då kanske låter hur flummigt som helst. Men jag klev in och ställde mig mitt på scenen. Och på en mikrosekund kände jag mig stadig. Jordad långt ner i myllan. Jag sträckte på mig, och växte ett par decimeter. Höjde blicken och kände mig...stark och modig. Jag hade fullstädnigt struntat i om halva Dramaten hade suttit på läktaren med Ingmar Bergman i spetsen. Jag ägde scenen. Jag ägde mig själv.
På Lilla Teaterns scen har jag aldrig varit rädd. Utan trygg och stark.
Nu har jag varit konstant aktiv sedan 2004. Många fler roller har passerat: Anne Frank, Andri, Kristin, Karrek, Bezanyja och Nunnan. Jag har varit i Riga och i Stockholm med föreställningar som fötts fram på Lilla Teatern.
Oavsett var vi hamnar. Den omöjliga drömmen hade ju varit om vi fick stanna. Hoppas jag från djupet av mitt hjärta att vi som är Lilla Teatern i dag, och även medlemmar från förr och kommande låter Lilla Teatern leva vidare. Den betydelse den har haft för mig har varit livsomvändare. Och jag önskar fler samma sagolika resa tillsammans med Lilla Teatern. Jag kommer inte att ge upp nu. Jag vill fortsätta att ha ett andra hem att vara på. Att skapa på. Och Lyckas men också våga att misslyckas. Det hör till den kreativa processen.
Och som bevis för detta är jag involverad i två kommande projekt. Så länge teaterprojekten skapas av medlemmarna kommer också Lilla Teatern att leva
Lilla Teatern
Januari 2009
Fattig månad, såg ingenting alls faktiskt
Februari 2009
Stairway to Heaven, Teatr Weimar Jag gav dem en 3:a i Betyg men jag minns inte så mkt av den så här ett år senare
Om detta är en människa, Helsingborgs Stadsteater, monolog. 4:a i Betyg för det mastodontprovet.
Oda- en saatans kvinna, Malmö Stadsteater. 4:a även här. Att ensam fylla Stadsteaterns stora scen med liv är det få som kan
Augusta, Teater 23, 3:a. Minns att den var rätt kul men rörig.
Cancerbalkongen, Helsingborgs stadsteater 3:a. En ung kille, men något äldre namn gjorde ett fint och känsligt porträtt av en ung adoptivson vars adoptivmamma är sjuk i cancer.
Dunderklumpen. Teaterfolket. Amatörteater. Hyggligt framförd. 3:a
Mars 2009
Maria Stuart, Malmö stadsteater. Knivig tung text av Schiller som skådespelarna lyckades framföra med lätthet. 4:a o betyg
Möss och Människor. Dagmargruppen. Lilla Teatern. Välkommen tillbaka Ulf!
Vanessa, Malmö Opera 3:a i betyg. Lite stillastående. Men snyggt framförd. Kylig.
Operation Cykelhjälm. Institutet, Intressant fram tills att ordet K*K framsades för 596:e gången. Vackla mellan 2-3:a
Fotbollsbögen, Teaterhögskolan. Grymt bra monolog. Viktig monolog. Tjutande publik, stående rungande ovationer. 5:a givetvis.
April 2009
Den skalliga primadonnan. Månteatern+Theatron. Annorlunda teaterspråk. Hysterisk, för hysterisk. 3:a
Marileypassionen Malmö Stadsteater. Kul och annorlunda. 4:a
Pariserliv. Malmö Stadsteater. Den blev lite utskälld vill jag minnas. Den var rätt tråkig och intetsägande tyvärr. 2:a.
Maj 2009
Ett långt stycke liv. Teater Insight. En relativt ny grupp i Malmö som kör teater på sitt eget nya lilla vis. Som publik sitter du praktiskt taget i knäet på skådespelarna. 4:a i Betyg
Dödens triumf. 200 roller fördelade på 12 purfärska skådespelare. Splatter, inälvor och blod. Och härligt vansinne. 4:a i betyg
Juni 2009
Nysningen. Malmö Stadsteater. Kul teater. Rysk. Skådespelarna hade minst lika kul som publiken. Spelglädje som smittar av sig. Lite att den gick i stå för den vana publiken. Men annars kul. 4:a i publik.
Juli 2009
Jabba, Jabba Hey. Skillinge Teater. Bra föreställning. 3.5 i betyg.
När Sven blev lämnad ensam. Stina Sturesson. Sjöng med lite i föreställningen. Stina har talang för att gestalta och skriva om underfundiga karaktärer.
Augusti 2009
Teaterbåten. Cape Town Opera. Musikal när Musikal är Musikal. Med tillhörande valvbro och fullmåne. 4:a
September 2009
Massakerguden Malmö Stadsteater. 3:a
Askungen. Malmö Opera. Omgjord saga till Fellinifilm. Underbart. 4:a
Macbeth. Teater Barbés. 3:a
Döden en bruksanvisning. Liten monolog om sista sekunderna i en mans liv. Peder Holm gjorde den med finess och komik. 3:a
Oktober 2009
Häxjakten. Malmö Stadsteater. Förlagd i frikyrkligt samhälle. 3:a
Människor från annan Källa. Teaterrepubliken. Godotyxa på scen. Spännande. 3:a
November 2009
Svinalängorna. Den berörde mig djupt. 4:a
Mor Curage Teater Insight. Så är Brecht komplett. Nu har jag sett hans största sceniska verk. Den goda människan, Kritcirkeln, Tredje riket, och Mor Curage.
Snövit och Sju Miffon. Min första "utskällning" av läsare som recensent. Men jag står vid vad jag tyckte även om jag kanske inte uttryckte mig klart nog.
December 2009
Carmen- Så in i sjuttsingen bra. 5:a givetvis. Det bästa jag sett under hela året.
Så om man sammanfattar allt så är 2009 ett litet magert år. Snittet brukar ligga på 40-42 sedda föreställningar varav jag recenserat ca 25. Men i år har det varit dåligt med uppdrag. 11 mindre än förra året faktiskt. Och dessutom 10 mindre sedda föreställningar också för den delen. Jag hoppas att 2010 är ett år då denna lilla nergång i uppdrag och sedda föreställningar återvänder till den höjd den hade året dessförinnan. 2008.
Vad jag har sett...
Inspirationen har trutit. Tiden har det likaså. Jag har varit usel på att blogga. Även om jag surfat runt varje dag. Men skriva har jag inte orkat. Det blir lätt så när man har heltidsjobb och "veckan-innan-premiär". Den veckan är helgalen egentligen. Heltidsjobb, sen direkt till repetitioner som sällan slutar tidigare än att man dimper i säng vid 1 på natten. Att klockan sedan ringer mellan 6-7 på morgonen, det är det ingen som tar hänsyn till.
I kväll är jag ledig för första gången på länge. Här hemma dundrar en fläkt inne i badrummet. Det har blivit en vattenläcka i lägenheten ovanför vilket gör att halva kakelväggen och delvis väggen måste tas bort inne i mitt badrum. Men jag tänker totalvägra ha fläkten på om natten. Det är inte humant.
Änglasyn- Vem fan startade allt det här? har haft premiär. Vi spelar 9 föreställningar. 6 st på Lilla Teatern i Lund och 3 stycken i Malmö. Drömmar om att få spela den i Stockholm på Teatertribunalen finns. Det är den enda teater i Sverige som spelat Dejan Dukovski innan. Vi är de första som spelar Änglasyn.
Bild ovan är från föreställningen. Och är tagen av mäster-teater-fotografen Paul Ström
Och jo, jag springer omkring med armarna sådär i öppningsscenen, sitter på scenen och är en glad naiv tok redan när publiken kommer in. Så när 15 minuter gått så har jag mjölksyra i armarna. Men vad fan. Allt för kosnten!
På torsdag börjar jag min valideringsutbildning till förskolelärare. Vilket innebär att jag kommer att vara borta från jobbet två dagar i månaden. Tyvärr blir dessa två dagar obetalda. Det var lite synd tyckte jag. Hoppades på att bli bjussen på det . Nu när jag ändå tar mig den tiden. Och utb gagnar ju även arbetsplatsen.
Änglasyn- kom och tit...
(Copyright på bilden Magnus Göransson)
Premiär Premiär Premiär
Om en vecka så är det Premiär till och med Sverigepremiär på Änglasyn av Dejan Dukovski
jag hoppas att du kommer och tittar
Änglasyn
Bilden är från en öppen repetition vi hade av Änglasyn förra helgen. Lilla Teaterfestivalen gick av stapeln för första gången. Det var varmt, det var soligt, det var massor av folk...utomhus...inne på teatern var det tvärtom. Lite folk. Så vi beslöt oss för att köra repetitionen utomhus. Alltså drog vi ut en röd matta på trappan, ställde dit en bänk och så körde vi i gång. En timme. Det var svettigt. Men kul. Man fick mycket impulser att spela utomhus.
Nu är ett gäng av mina bollar nerlagda.
- Höörjobbet är nerlagdt...eller snarare...mitt vik har gått ut. Terminen är slut.
-Pedagogiskt drama IV är slut. Äntligen
- Projketrapporten är inlämnad
- Aktion Direkts uppspel är avklarat, och således också "kursen" jag och JO höll.
Så nu kan jag ägna kraft åt Änglasyn, och Lilla Teaterns teaterträning som skall starta till hösten. Planera den i alla fall. Eller administriera den. ( Det där blev felstavat)
Nu skall jag gå i väg och rösta. Sen skall jag åka in och repa.
En dag som alla andra
En till....
(Bilden har knappast något med texten att göra. men är tagen av mig i Riga i somras på teaterfestivalens sista dag. Just denna föreställning var kanske lite fysisk ändå)
Just nu sitter jag i soffan. Jag har ont i varenda muskel i kroppen. Jag är trött så att ögonen går i kors. Jag skall snart ge mig av ut i köket för att fixa lite käk. Men mest av allt skulle jag önska att någon fixade det åt mig. Och gav mig massage. Med en god doftande olja. Jag har arbetat fysiskt med kroppen hela helgen. Burit en kvinna på min rygg. (Betänk att jag är ca 150 cm lång och väger ungefär 41-42 kg) Rep-uppstartet för Änglasyn har alltså gått av stapeln. Och eftersom Teater_apa är en grupp på Lilla Teatern som ägnar sig mycket åt fysiska uttryck inom teatern så har det också blivit en helg i detta uttryck.
Lördagen började med grunderna inom den sk Kontaktimprovisationen. Det börjar enkelt. Stå rakt upp och båda fötterna väl förankrade i marken. Bli uppmärksam på impulserna/rycken i kroppen. Fullfölj dem. Upp och på golvet Spiraler ner. Handstående. Snabbt. Långsamt. Efter en stund så övergick övningen till att vi två och två fick göra
avslappningsövning på varandra. Efter det så fick en av oss ligga helt lealös pågolvet medan den andre baxade runt på en. Flyttade, lyfte osv. Mer och mer fick man sedan lägga till medföljsamhet. Det blir som en sorts dans till slut. Vi provade olika rulltekniker på varandra där vi rullade på varandra. "Föll" till golvet med varandra osv. Det är en väldigt fysisk och intim improvisation. Då man ofta ärböcken mot bäcken för tyngdlagens skull. Efter ett tag glömmer man bort att många positioner man hamnar i är mer eller mindre mkt intima. I bland mkt intima. Man blir till en gemensam kropp som rör sig.
I dag fortsatte vi med samma sak. Men det var mkt mer oj och aj och stön, eftersom de flesta av oss hade ont i våra muskler och knappt kunde röra på oss.
Eftersom Änglasyn handlar om ett krig. Och den lilla människan arbetade vi också med att hitta utsattheten. En övning som jag tyckte mkt om var "Det stormande havet" Två personer skall försöka nå fram till varandra i ett hav som stormar. Ens liv hänger på det. Båten är sjunken. Och man måste verkligen komma fram till varandra. man ställer sig i varsin ände i rummet och två-tre personer skall med varje medel hindra en att komma fram. Det blir en väldigt fysisk övning och man kämpar verkligen med varenda muskel i hela kroppen. Ett tag hade jag två stycken som i varsit brottargrepp försökte dra mig tillbaka. Jag lovar, man använder alla muskler man har, tar rösten till hjälp (I alla fall jag ) man kämparsom en gnu. När man äntligen når varandras händer så ärman helt slut. Men oj vad den klamrade kramen känns skön....
En väldigt skön övning....men man kommer nog ha ett och annat blåmärke i morgon..
Det som är skönt är att i teatergruppen är det ingen som bryr sig det minsta om att jag har ett ben som är knas utan jag får kämpa lika hårt som de andra. De kanske frågar en gång : Är det ok...och är det det så ger de mig inte en lugn stund.
Men i morgon lär jag knappt komma upp ur sängen....
Jag vill ha massage...jag vill ha mat NU
Fysisk teater
Producent för teaterprojekt
Kulturföreningen teater_apa behöver en initiativtagande producent för ideellt samarbete under vårt nya teaterprojekt: Änglasyn.
Bakgrund:
Änglasyn har framgångsrikt spelats i många länder i Europa, bl.a. Danmark, men aldrig satts upp i Sverige. Vi kom i kontakt med pjäsen 2006, under regiantagningsprov till Statens teaterskola i Köpenhamn, och insåg vilken otroligt dynamisk dramatik den bjöd på och kände att det fanns utrymme för en väldigt intressant iscensättning. Problemet var att det inte fanns någon svensk översättning. Då beslöt vi oss för att göra en själv och gruppens konstnärliga ledare Mathias Rosquist översatte pjäsen till svenska från den danska och engelska översättningen. Mellan 2006 och 2008 var översättningen inne för granskning på det tyska utgivningsförlaget. I början av 2008 kom det glädjande beskedet att översättningen ansågs ha hög kvalité och teater_apa innehar rättigheterna till den svenska översättningen och till Sverigepremiären av "Änglasyn".
Producenten:
Kulturföreningen teater_apa är en ideell förening och initiativtagare till projektet. Vi behöver en entusiastisk producent som kan tänka sig att jobba ideellt med projektet, eftersom vi är en ideell förening. Vi har en idé om hur vi vill genomföra projektet, men behöver en driftig producent som hjälper oss att förverkliga våra visioner. Din roll i projektet kommer vara att ansvara för:
· Marknadsföring.
· Bokning av spelplatser (Inkonst, Teater Tribunalen, Hässleholms kulturhus, Skillinge teater, och andra spelplatser i Skåne, Stockholm och Göteborg).
· Biljettbokning.
· Ekonomi och budget.
· Söka stipendier, bidrag och sponsring till projektet.
· Kontakt med våra samarbetspartners, bl.a. Röda Korset.
· Delta på produktionsmöten med produktionsteamet.
Kontakt: Kulturföreningen teater_apa, Mathias Rosquist, c/o Aurell-Hellström, 222 26 Lund. [email protected]
Producent sökes
(Bilden är en målning på Konstnärinnan Oda Krogh. Minns inte om det är ett själporträtt eller om det var hennes man Kristjan Krogh som målade det)
Och här kan ni läsa min recenson om "Oda- en saatans kvinna"
http://www.nummer.se/Templates/Review____7585.aspx
Recension av Oda.
Recension Teatr Weima...
