t
i
iDet finns viktigare saker i livet än två bröst Faktiskt. Som en bästa kompis till exempel. Eller en god kanelbulle
värmd i vårsolen. I lördags träffade jag och fikade med en vän som också drabbades av BC. Fast ett år innan mig. Och bara i ena bröstet. Hon har varit ett bra bollplank. Och jag hoppas att jag har varit det för henne med. Hon har ett bröst kvar jag har inga kvar. I lördags möttes vi på en lekplats för en fika och samtal. Hennes son var med. Och dennes kompis. När jag skulle presenteras för de två barnen berättade hon att jag också hade haft en elak knöl. Fast i båda. Och att jag tagit bort båda i stället för ena. (Detta gör absolut ingenting! Jag är helt öppen med det och hon hade berättat om mig innan för sin son).
0
Läs mer >>
0
Läs mer >>
0
Läs mer >>
0
Läs mer >>
0
Läs mer >>
2
Läs mer >>
En flicka kan vara en pirat och önska sig ett piratrum. Men en pojke som vill vara en prinsessa...?
(Bilden är tydligen på en av Brad och Angelicas döttrar)
För att fortsätta vår odyssee genom könsstereotypa föreställningar om vad som är flickigt och vad som är pojkigt behövde vi bara gå in genom ILVA entré och in på deras barnavdelning. Där var uppbyggt olika förslag på barnrum. Och du kunde med en mikrosekunds betänketid se direkt vilket rum som var riktat till vilket kön.
Flickorna hade rosa, lila och milda pastellfärger, prinsessor, slott och fjärilar. På pojkarnas kuddar stod det "Only for Boys" + "NO Entry". De färger som dominerade var blått, grönt, brunt. Bilar och båtar var det som avpoträtterades mestadels på filtar och väggar.
IKEA var lite bättre, men ändå kunde man med en snabb blick avgöra vad som vad tänkt till vem.
En mamma beklagade sig en gång vid en av de alla förskolor jag arbetat vid när hennes lille pojke började på förskolan att hon måste köpa så mkt nya kläder. Jag undrade då om han inte kunde ärva lite kläder av sin storasyster. Men se det gick inte, det var i stort sätt bara rosa kläder. Jag menade på att ett par gympaskor, stövlar eller en och en annan tröja väl inte gjorde något. Men se det gick minsann inte. För då kunde ju folk tro att han var en flicka.
Varför skulle det vara så farligt? Att tror att ett knappt ett år fyllda människounge är en flicka i stället för en pojke. Det är ju bara att säga att : Nej det är en pojke.
1
Läs mer >>
Jag har alltid varit av den åsikten att man skall få vara den man är, vare sig man är flicka eller pojke. Vem man är är huvudsaken. Könet en bisak så att säga. Jag har i och för sig aldrig varit speciellt flickig av mig. Utan varit den jag är. Även om jag fått skit för det. Att inte köpa, eller ge efter för de regler och normer som ändå omger oss kvinnor och män är lite som att sticka in huvudet i ett getingbo. Alltid förargar det någon. Därför blir jag glad över när jag hör/läser historier som denna:
http://www.ketchupmamman.se/2010/09/1-0-till-samuel/
Däremot. I går var jag och en vän på väg till IKEA för att...tja vad gör man på IKEA om man inte ska handla något? Man glor, suckar och glor lite till. Sen suckar man lite över att man har en så ful lägenhet och intehar råd att göra den så där IKEA mysig på 25 kvm.
Vid matborden tvärs över parkeringsplatsen och över rondellen satte vi oss ner vid en sunkig matresturang och fick...världens finaste oc mest glada service jag någonsin fått vid en resturang.
Men det var inte det vi skulle tala om här. Brevid oss slår det sig ner en familj. En mamma, en pappa, en vuxen dotter i yngre 20 årsåldern och en kille i dito ålder. Om denne var son eller pojkvän det vet jag inte. Men tjejen började i alla fall berätta om sin arbetsplats. En förskola.
- Asså jag är så glad att jag får vara med de stora barnen. Asså, vad gör man på en småbarnsavdelning. Man kan ju änte göra nått med dom ju. Det är ju bara typ barnpassning. Byta blöjor å så. Liksom.
- Yeah right tänkte jag och min vän som inte bara arbetar på samma förskola som jag utan också spelar teater med mig.
Sen hörde jag inte mer. Reptilhjärnan gick in på status: MAT!
Men min vän berättade
Tjejen vid bordet ondgjorde sig över en av flickorna i barngruppen som inte var som de andra flickorna. Utan lekte med pojkarna. Stökade runt. Busade. Byggde torn. Var mer högljudd.
Tjejen hade till slut frågat flickan som sprang runt, om hon inte ville sätta sig ner med de andra flickorna vid bordet och trä pärlor. Det är väl roligt hade hon påpekat. Så kan du göra ett fint halsband.
Den lilla flickan hade rynkat på näsan och skakat på huvudet. Varvid Tjejen vid bordet brevid oss hade, frågat Varför hon inte ville det, och varför hon inte tyckte det var roligt hon var ju trots allt flicka.
Flickan hade svarat att hon inte tyckte det var roligt och att det var något som flickor skulle göra bara för att de var flickor. Sen hade hon, berättade tjejen vid bordet brevid oss uppbragd, flickan gått i väg.
Jösses Amalia tänkte jag när min vän berättade detta för mig, samtidigt som vi såg förskräckta på varandra. Och det är sådana som arbetar dagligen med barn. Vad den lilla flickan anbelangar, och vad också Samuel anbelangar i länken ovan. 1-0 till er båda. Ni är bäst! Stå på er, och var de ni är.
(PS: Givetvis skall flickor som trär halsband få trä halsband om de vill. Pojkar som vill bygga få göra det. Så länge det är självvalt. Men vill de inte det så ska de få strunta i det. UTAN att behöva försvara sig DS
Att ta det för givet att flickor tycker om....pojkar tycker om...det är bara så mossigt. Det läskiga var att den unga damen oreflekterat och utan motstånd fick säga det hon sa. Det skrämmer mig en smula. Men vi har nog lång väg att gå.
3
Läs mer >>
När jag var i Edingburgh för någon vecka sedan så gick jag runt i Old town och hamnade utanför ett leksaksmuseum. Jag går in tänkte jag för att fördriva tiden innan jag skulle möta upp en vän.
Jag gick runt och kikade på leksamkerna en bra stund. På vägen ut passerade jag turistshopen. Jag kikad erunt en bra stund där fanns allt från handböcker från 1910 talet (typ) vars titel var exempelvis "Wifes don´t" alltså en handbok i hur en kvinna bäst av allt passade upp sin man. Som att exempelvis aldrig låta honom leta efter en därhemma när han kom hem. Man skulle alltid möta honom i dörren.
En liten flicka på ett ungefär 2 år. Kanske 3. Klädd i hela flickmunderingen med knästrumpor, svarta lackskor, kjol blus, kofta och håret uppsatt i en tofs Flickan stod och fingrade jättelänge med en kopia av en leksaksplåtbil från 50-talet. Hon körde runt med den och återvände flera gånger tills hennes mormor eller om det var farmor eller någon ur hennes familj i alla fall bestämt tog bilen ur hennes hand, satte ner den med orden:
- No thats just for boys!
2
Läs mer >>
Strax utanför Malmö finns det en kommun.
En kommun som är blåare än blått.
En kommun som har skrävlat om hur bra dom har det.
En kommun som skrävlat om hur låg skatt de har.
En dag fick kommunen höra talas om att Malmö Kommusn sex transitboenden för ensamkommande flyktingbarn var fulla. Därför tänkte Malmö att nöden kräver ingen lag. Därför tänkte Malmö, fast de egentligen inte ville att Vellinge kommun har ju ett gammalt vandrarhem där de kunde placera de 30 ensamkommande barnen.
Men varför skall vi göra Malmös problem till Vellinges problem skrek en Sverigedemokrat på mötet som halva Vellinge slutit upp till. Och alla medelålders vita rika svenskar applåderade....
Några föräldrar i Vellinge uttryckte en "oro" över vad som skulle hända när deras ungdomar möte flyktingbarnen på byn...
Ja jösses ja, vad skulle hända?
Det är inte några förrymda brottslingar från Alcatraz vi pratar om. Det är ensamkommande flyktingbarn vi pratar om.
Det gör mig så jävla förbannad. Vuxna människor i en av Skånes rikaste kommuner skriker som om man rånat dem på allt.
Det gör mig så jäkla ledsen denna otroliga egoism. Denna totala egosim.
Fy fan för Vellinge just nu. Och fy fan för varenda vuxen som deltog på det där mötet och som inte tänkte längre än näsan räckte.
Jag SKÄMS över att vara en människa i dag.
http://sydsvenskan.se/omkretsen/vellinge/article565751/Kan-vi-sa-ska-vi-stoppa-det.html?refp=565803
Jag sitter här med en klump i magen. Jag hade hoppats av vi lärde oss under 80-talets mörkaste år. Men tydligen inte.
0
Läs mer >>
De tio budorden tolkade av barn.
1. Du skall icke stjäla från de fattiga om de ser det.
Frida, 6 år
2. Du skall inte mata spädbarn med lök, för det har jag provat.
Thea, 7 år
3. Du skall bara slå någon om du absolut måste.
Henriette, 7år
4. Du ska inte baktvätta någon bakom deras ryggmärg.
Oscar, 7 år.
5. Du skall vara så snäll som du kan och annars kan du göra vad du vill.
Glenn, 6 år
6. Du skall lyssna på din mamma vad hon än säger och vilket tonfall hon än använder.
Thomas, 7 år
7. Du skall bevara dig väl.
Kristin, 8 år
8. Om någon slår dig skall du bara vända den döva kinden till.
Sebastian, 6 år.
9. Du skall älska gud hur mycket som helst, fast det är svårt och han inte visar sig trots att man ropar "kom fram"
Robin, 6 år
10. Du skall inte begära saker av din hustru. Och så sjunger man på mors dag, annars blir det ett herrans liv.
Tom, 9 år
3
Läs mer >>
(bilden är tagen av mig på Ribersborsstranden)
Smått folk i fjäderskrud
3
Läs mer >>
(Bilden är tagen av mig och får inte spridas vidare)
1
Läs mer >>
(Bilden är tagen av mig och är privat.Får inte spridas vidare)
0
Läs mer >>
Låter bilderna tala för sig själv.
De båda barnen tittar på mig medan de proppar munnen fulla med bullar och bena på väg bort i lekiver.
- Vet du säger det ena barnet till mig.-Nä, vaddå svarar jag.
-Det är bra att du har tagit bort båda brösten för då slipper du ta bort den andra sen liksom.
Sen skuttar, snubblar, springer de i väg.
Och jag tänker.
Det har ni banne mig rätt i.
-Det är bra att du har tagit bort båda brösten för då slipper du ta bort den andra sen liksom.
Sen skuttar, snubblar, springer de i väg.
Och jag tänker.
Det har ni banne mig rätt i.
Så slipper du ju göra...
Samma resa. Hanö. Jag har min nalle med mig. Jo. Jag vet, jag är för gammal för att ha nalle med mig. Men nu har jag det. Fröken med den bruna vågiga håret påpekar också för mig att jag är för stor för att ha nalle med mig. Hon pratar med mig som till ett litet barn. Jag stoppar ner nallen med skammens röda rosor på mina kinder långt ner i ryggsäcken. Och hoppas på att ingen av mina klasskamrater hört vad hon sagt. Någon kväll senare. Spökrunda. Vi skall knata runt i mörkret på Hanö. Leta efter spöken. Eller nått. Alla är uppspelta. Så även jag. Fröken med den bruna vågiga håret säger till mig att ”du får inte följa med”. Jag protesterar. Men får foga mig. Klockan är mycket och fröken vill i väg med sin ivriga barnahop. Vi kommer snart tillbaka säger hon och beordrar mig i samma stund i säng. Eftersom jag inte skall med på spökrundan. Jag kan ju ramla och bryta benet. Ständigt detta förbannade ben. Som fröken med det bruna vågiga håret återvänder till gång på gång på gång när hon inte vill att jag skall vara med. Auktoritärt beordrar hon mig i säng. Jag lyder. Hon pjoskar med mig. Lägger nallen vid min sida som jag tryckt ner långt under täcket. Klappar mig. Säger nått. Jag minns inte vad längre. Men jag minns att jag hatar henne i den stunden. Och nallen. Och mig själv. Jag skäms. Över mig själv.
En skolresa
Sommarlovet väntar utanför skolans fönster. Föräldrar och klasskamrater samlas i klassrummet för att ta farväl av varandra och läraren inför sommaren. Det kan har varit i femman. Eller sexan. Om det var i femman så innebär det att jag varit i klassen i cirka tre månader. Förväntan i luften. Glada ansikten. För mig en vilja att passa in. Osäkerhet. Duger jag? Tycker de, de andra om mig? Jag vet inte. Det står helt klart för mig att jag inte tillhör de mest populära i klassen. Snarare har jag tilldelats rollen som den konstiga. Konstig är jag i de andras ögon. Men jag vill ju bara vara. Bara var nig själv. Inte lisma. Inte ljuga. Inte låtsas. Bara få vara den jag är och tycka om det jag tycker om. Utan suckar himlande ögon. För mig själv har jag beskrivit känslan av att klassen står i en cirkel. håller varandra om ryggen. jag är utanför. släpps inte in. försöker hitta ett hål i cirkeln. men den finns inte där. Läraren. Läraren i brunt vågigt hår och bruna ögon. Jo visst hade hon det. Bruna ögon. Som sett vasst på eleverna i klassen som inte föll henne på käppen. Nu går hon runt i klassrummet. Ler. Skrattar. Ge sig tid till varje barn. Säger hejdå. önskar glad sommar. Kramar om. Vi ska gå. Mamma och pappa viskar i örat. Jag tar mod till mig. Vill vara artig. Vill vara omtyckt. Jag månglar mig fram till läraren med det bruna vågiga håret. Jag ler. Tittar upp i hennes bruna ögon. Hon tittar på mig. Som när man ser ner på någon. Trevlig sommar Therése säger hon. Hon betonar mitt namn på det där sättet när man vill någon man inte riktigt gillar något. trycker liksom till. Therése. Kramen som hon gett alla de andra eleverna jag väntar på den. Jag väntar. Kanske jag gör ett tafatt försök att sträcka fram mina armar. Men den kommer inte. I stället en utsträckt hand. Jag stirrar. sväljer. Jag tar i den. Den är kall. Jag biter ihop. Ler. Och säger glad sommar! Men känner mig som om jag ingenting är värd i hennes ögon
En sommaravslutning
Hanö. Vi är på klassresa. Vi har åkt båt. Vi bor på ett vandrarhem. Detta är förmodligen i sexan. Fröken med det bruna vågiga håret och de vassa ögonen läser herr Arnes penningar för oss på kvällarna och på morgonen väcker hon oss med flöjtspel. Vi protesterar lite lamt mot spelandet. Det känns lite. Töntigt. Fri tid. Fri tid till lek och bus. Fri tid mellan planerade aktiviteter och den gemensamma matlagningen. Jag är ensam. Varför minns jag inte. Men mina klasskompisar har stängt in sig i ett av sovrummen. Höga glada röster. Skrik och skratt. Dörren är stängd. Kanske är den låst. Kanske är det någon på den andra sidan som håller emot. Jag vet inte. Men jag kan inte öppna den. Jag knackar. Vem är det? Frågar en av rösterna på andra sidan dörren. Fast de vet det nog redan. Schyssta säger jag. Öppna. Låt mig komma in. Vem är det frågar rösten en gång till. Jag sväljer. Tänker. Måste ändra på mig. Måste bli accepterad. Passa in. Jag ställer mig i en lite tuff posé. Harklar mig. Det är Terre svarar jag. Släpp in mig. Kom igen nu. Skratt. Jag förbannar mig själv. "Terre" hur jävla dum får man vara. Men det går bra. Dörren öppnas och jag släpps in. Försöker spela den tuffa. Terre. För att passa in. Terre Terrass, Terre Terrorist blev det namn jag sedan bar i tre år. Inte av eget val. Utan några av de andra.
Att vara udda och för...
Den stora operationen närmar sig. Den första av sitt slag i Sverige. Äntligen skall barnet med det ständigt trasiga benet få en friskt, starkt ben. De gamla dagisfröknarna vill göra något extra för sitt för detta dagisbarn. De tänker kidnappa henne utklädda till rövare i slokande hattar och svarta kappor. Alla flickor vill vara prinsessor tänker fröknarna. För så är det ju. Att alla flickor när en dröm om att få vara en riktig prinsessa. Jag kämpar med klumpen i halsen. Den fina röda nya jackan med gula axlar har jag kikat länge på där den hängt i föräldrarnas sovrum. Nu är den min. Men jag känner mig inte så glad som jag borde. Nu står tre vuxna, i hallen, nej de kanske är fem vuxna eftersom mina föräldrar är där och ser förväntansfullt på mig. Jag kämpar med klumpen i halsen och känner paniken stiga då en prinsesskrona tas fram ur en prasslande påse. Jag vill inte viskar jag. Jag vill inte. Tårarna börjar göra sig synliga. Mamma kommer till min räddning. Diskret vinkar hon till sig de förvånade rövarna som inte alls kan förstå varför flickan reagerar så. Jag slipper prinsesskronan och går med på att ha en gul scarf med "guldpengar" på huvudet. Sen bär det ut på äventyr med de tre rövarna. Restaurangen besöks, hovstallet beskådas. Men bäst av allt var när prinsessrollen fick läggas åt sidan och en slokhatt placerades på mitt huvud.
Jag har en hel sagoberättelse med foton från det här äventyret. Älskade Anna-Stina med Kjellegubben och finaste Grete ville så väl och var världens finaste fröken. Fotona talar för sig själv. När slokhatten åkte på kom teaterådran fram i mig. När de äntligen fick på mig prinsesskronan är det med en näst intill grimas jag låter mig fotograferas.
Några år senare
Sommar. Sol. Varm sand. Blå himmel. Glass. Jag och min bror är på besök hos mormor någonstans i närheten av Alingsås. Lekplats. Gungor. Barn. Jag gungar högt så jag nästan snuddar trätopparna. Det kittlar. Shorts. T-shirt. Fartvinden rufsar i det blonda kortklippta håret. En pojkfrisyr till de vuxnas förtret. En mamma. Inte vår mamma. Utan en mamma till ett annat barn. Frågan når mitt öra. Ni är syskon va? Mamman pekar på min brunhåriga bror. Jag nickar. Vad heter ni då? Jag svarar: Han heter Måsse. Jo. Han heter faktiskt så. Och jag heter… Himlar med ögonen. Alltid denna onödiga kommentar. Jamen så heter han väl inte? Är han döpt så? Men denna gång uteblir kommentaren. I stället Och du då? Jag tvekar. Ska jag pröva. Törs jag? Jag gör det: Jag heter Peter.
Jag kikar på kvinnan som är ett annat barns mamma. Går hon på det? Jo, det verkar så. Jag har lyckats. En gång till. Jag ler. Hon tror att jag är en pojke, Men lite senare. Samvetskval. Tänk om mamma och mormor får veta. Tänk om det där barnets mamma skvallrar. De blir nog inte så glada då.
Någonstans i tiden dä...
En flicka kan vara en pirat och önska sig ett piratrum. Men en pojke som vill vara en prinsessa...?
(Bilden är tydligen på en av Brad och Angelicas döttrar)
För att fortsätta vår odyssee genom könsstereotypa föreställningar om vad som är flickigt och vad som är pojkigt behövde vi bara gå in genom ILVA entré och in på deras barnavdelning. Där var uppbyggt olika förslag på barnrum. Och du kunde med en mikrosekunds betänketid se direkt vilket rum som var riktat till vilket kön.
Flickorna hade rosa, lila och milda pastellfärger, prinsessor, slott och fjärilar. På pojkarnas kuddar stod det "Only for Boys" + "NO Entry". De färger som dominerade var blått, grönt, brunt. Bilar och båtar var det som avpoträtterades mestadels på filtar och väggar.
IKEA var lite bättre, men ändå kunde man med en snabb blick avgöra vad som vad tänkt till vem.
En mamma beklagade sig en gång vid en av de alla förskolor jag arbetat vid när hennes lille pojke började på förskolan att hon måste köpa så mkt nya kläder. Jag undrade då om han inte kunde ärva lite kläder av sin storasyster. Men se det gick inte, det var i stort sätt bara rosa kläder. Jag menade på att ett par gympaskor, stövlar eller en och en annan tröja väl inte gjorde något. Men se det gick minsann inte. För då kunde ju folk tro att han var en flicka.
Varför skulle det vara så farligt? Att tror att ett knappt ett år fyllda människounge är en flicka i stället för en pojke. Det är ju bara att säga att : Nej det är en pojke.
Blått och rosa
Jag har alltid varit av den åsikten att man skall få vara den man är, vare sig man är flicka eller pojke. Vem man är är huvudsaken. Könet en bisak så att säga. Jag har i och för sig aldrig varit speciellt flickig av mig. Utan varit den jag är. Även om jag fått skit för det. Att inte köpa, eller ge efter för de regler och normer som ändå omger oss kvinnor och män är lite som att sticka in huvudet i ett getingbo. Alltid förargar det någon. Därför blir jag glad över när jag hör/läser historier som denna:
http://www.ketchupmamman.se/2010/09/1-0-till-samuel/
Däremot. I går var jag och en vän på väg till IKEA för att...tja vad gör man på IKEA om man inte ska handla något? Man glor, suckar och glor lite till. Sen suckar man lite över att man har en så ful lägenhet och intehar råd att göra den så där IKEA mysig på 25 kvm.
Vid matborden tvärs över parkeringsplatsen och över rondellen satte vi oss ner vid en sunkig matresturang och fick...världens finaste oc mest glada service jag någonsin fått vid en resturang.
Men det var inte det vi skulle tala om här. Brevid oss slår det sig ner en familj. En mamma, en pappa, en vuxen dotter i yngre 20 årsåldern och en kille i dito ålder. Om denne var son eller pojkvän det vet jag inte. Men tjejen började i alla fall berätta om sin arbetsplats. En förskola.
- Asså jag är så glad att jag får vara med de stora barnen. Asså, vad gör man på en småbarnsavdelning. Man kan ju änte göra nått med dom ju. Det är ju bara typ barnpassning. Byta blöjor å så. Liksom.
- Yeah right tänkte jag och min vän som inte bara arbetar på samma förskola som jag utan också spelar teater med mig.
Sen hörde jag inte mer. Reptilhjärnan gick in på status: MAT!
Men min vän berättade
Tjejen vid bordet ondgjorde sig över en av flickorna i barngruppen som inte var som de andra flickorna. Utan lekte med pojkarna. Stökade runt. Busade. Byggde torn. Var mer högljudd.
Tjejen hade till slut frågat flickan som sprang runt, om hon inte ville sätta sig ner med de andra flickorna vid bordet och trä pärlor. Det är väl roligt hade hon påpekat. Så kan du göra ett fint halsband.
Den lilla flickan hade rynkat på näsan och skakat på huvudet. Varvid Tjejen vid bordet brevid oss hade, frågat Varför hon inte ville det, och varför hon inte tyckte det var roligt hon var ju trots allt flicka.
Flickan hade svarat att hon inte tyckte det var roligt och att det var något som flickor skulle göra bara för att de var flickor. Sen hade hon, berättade tjejen vid bordet brevid oss uppbragd, flickan gått i väg.
Jösses Amalia tänkte jag när min vän berättade detta för mig, samtidigt som vi såg förskräckta på varandra. Och det är sådana som arbetar dagligen med barn. Vad den lilla flickan anbelangar, och vad också Samuel anbelangar i länken ovan. 1-0 till er båda. Ni är bäst! Stå på er, och var de ni är.
(PS: Givetvis skall flickor som trär halsband få trä halsband om de vill. Pojkar som vill bygga få göra det. Så länge det är självvalt. Men vill de inte det så ska de få strunta i det. UTAN att behöva försvara sig DS
Att ta det för givet att flickor tycker om....pojkar tycker om...det är bara så mossigt. Det läskiga var att den unga damen oreflekterat och utan motstånd fick säga det hon sa. Det skrämmer mig en smula. Men vi har nog lång väg att gå.
jamen alla flickor ty...
När jag var i Edingburgh för någon vecka sedan så gick jag runt i Old town och hamnade utanför ett leksaksmuseum. Jag går in tänkte jag för att fördriva tiden innan jag skulle möta upp en vän.
Jag gick runt och kikade på leksamkerna en bra stund. På vägen ut passerade jag turistshopen. Jag kikad erunt en bra stund där fanns allt från handböcker från 1910 talet (typ) vars titel var exempelvis "Wifes don´t" alltså en handbok i hur en kvinna bäst av allt passade upp sin man. Som att exempelvis aldrig låta honom leta efter en därhemma när han kom hem. Man skulle alltid möta honom i dörren.
En liten flicka på ett ungefär 2 år. Kanske 3. Klädd i hela flickmunderingen med knästrumpor, svarta lackskor, kjol blus, kofta och håret uppsatt i en tofs Flickan stod och fingrade jättelänge med en kopia av en leksaksplåtbil från 50-talet. Hon körde runt med den och återvände flera gånger tills hennes mormor eller om det var farmor eller någon ur hennes familj i alla fall bestämt tog bilen ur hennes hand, satte ner den med orden:
- No thats just for boys!
No thats just for boy...
Strax utanför Malmö finns det en kommun.
En kommun som är blåare än blått.
En kommun som har skrävlat om hur bra dom har det.
En kommun som skrävlat om hur låg skatt de har.
En dag fick kommunen höra talas om att Malmö Kommusn sex transitboenden för ensamkommande flyktingbarn var fulla. Därför tänkte Malmö att nöden kräver ingen lag. Därför tänkte Malmö, fast de egentligen inte ville att Vellinge kommun har ju ett gammalt vandrarhem där de kunde placera de 30 ensamkommande barnen.
Men varför skall vi göra Malmös problem till Vellinges problem skrek en Sverigedemokrat på mötet som halva Vellinge slutit upp till. Och alla medelålders vita rika svenskar applåderade....
Några föräldrar i Vellinge uttryckte en "oro" över vad som skulle hända när deras ungdomar möte flyktingbarnen på byn...
Ja jösses ja, vad skulle hända?
Det är inte några förrymda brottslingar från Alcatraz vi pratar om. Det är ensamkommande flyktingbarn vi pratar om.
Det gör mig så jävla förbannad. Vuxna människor i en av Skånes rikaste kommuner skriker som om man rånat dem på allt.
Det gör mig så jäkla ledsen denna otroliga egoism. Denna totala egosim.
Fy fan för Vellinge just nu. Och fy fan för varenda vuxen som deltog på det där mötet och som inte tänkte längre än näsan räckte.
Jag SKÄMS över att vara en människa i dag.
http://sydsvenskan.se/omkretsen/vellinge/article565751/Kan-vi-sa-ska-vi-stoppa-det.html?refp=565803
Jag sitter här med en klump i magen. Jag hade hoppats av vi lärde oss under 80-talets mörkaste år. Men tydligen inte.
Vellinges fulaste try...
1. Du skall icke stjäla från de fattiga om de ser det.
Frida, 6 år
2. Du skall inte mata spädbarn med lök, för det har jag provat.
Thea, 7 år
3. Du skall bara slå någon om du absolut måste.
Henriette, 7år
4. Du ska inte baktvätta någon bakom deras ryggmärg.
Oscar, 7 år.
5. Du skall vara så snäll som du kan och annars kan du göra vad du vill.
Glenn, 6 år
6. Du skall lyssna på din mamma vad hon än säger och vilket tonfall hon än använder.
Thomas, 7 år
7. Du skall bevara dig väl.
Kristin, 8 år
8. Om någon slår dig skall du bara vända den döva kinden till.
Sebastian, 6 år.
9. Du skall älska gud hur mycket som helst, fast det är svårt och han inte visar sig trots att man ropar "kom fram"
Robin, 6 år
10. Du skall inte begära saker av din hustru. Och så sjunger man på mors dag, annars blir det ett herrans liv.
Tom, 9 år
De tio budorden.
(bilden är tagen av mig på Ribersborsstranden)
Smått folk i fjäderskrud
Fåglalåt
(Bilden är tagen av mig och får inte spridas vidare)
Ib 2
(Bilden är tagen av mig och är privat.Får inte spridas vidare)
Ib