Jag läste en text i dag. Om ordet hen. Hen som så många blir så uppretade över. Som så många blir så provocerade av. Man kan undra varför. "Det finns bara två kön och det är HON och HAN" skriker människorna som blir upprörda. "Vi måste låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor" gastar de vidare. Som om Hen-ordet någonsin varit menat för det. Att göra alla till ett kön.
Texten jag läste handlade om en flicka. Som inte riktigt kände sig som en flicka. Hur nu en flicka skall känna sig. Men hen kände sig inte heller som en pojke. Hur nu en pojke skall känna sig för att vara en pojke.
Jag kan känna igen mig i de där känslorna. Jag har funderat väldigt mycket över det där. Hur man känner sig när man är en kvinna. Känner man på ett speciellt sätt? Jag har inte kommit så långt att jag kallar mig en hen. Men såpass långt att jag hellre kallar mig en människa än sätter en kvinno - eller mansstämpel på mig.
Stämplar tycker jag inte om. Med en stämpel följer också normer och regler att följa för att uppfylla den stämpel man just fått eller satt på sig själv. Med normer följer också gränser och ramar för hur man skall vara, bete sig, gilla, klä sig och uttrycka sig. Det är begränsande. Tycker jag. Du behöver inte tycka som jag där. För många betyder en stämpel en trygghet, Man vet vad man har och får och vad man skall göra för att bli omtyckt och duga. Jag tycker det är begränsande. Jag vill ha tillgång till hela livets smörgåsbord.
Okej, tillbaka till huvudämnet. Hen. Texten hen skrev i alla om sig och sin upplevese om vilket kön hen tillhörde eller inte tillhörde gick i alla fall ut på att hen upplevde att ordet Hen just fick det hen hela sitt liv letat efter. Att få vara just den hen är. En hen.
Och jo, vi henförespråkare kommer tillåta dig att kalla dig man eller kvinna om du så vill. Hur länge du vill. Det kommer ingen ta ifrån dig.
Texten jag läste handlade om en flicka. Som inte riktigt kände sig som en flicka. Hur nu en flicka skall känna sig. Men hen kände sig inte heller som en pojke. Hur nu en pojke skall känna sig för att vara en pojke.
Jag kan känna igen mig i de där känslorna. Jag har funderat väldigt mycket över det där. Hur man känner sig när man är en kvinna. Känner man på ett speciellt sätt? Jag har inte kommit så långt att jag kallar mig en hen. Men såpass långt att jag hellre kallar mig en människa än sätter en kvinno - eller mansstämpel på mig.
Stämplar tycker jag inte om. Med en stämpel följer också normer och regler att följa för att uppfylla den stämpel man just fått eller satt på sig själv. Med normer följer också gränser och ramar för hur man skall vara, bete sig, gilla, klä sig och uttrycka sig. Det är begränsande. Tycker jag. Du behöver inte tycka som jag där. För många betyder en stämpel en trygghet, Man vet vad man har och får och vad man skall göra för att bli omtyckt och duga. Jag tycker det är begränsande. Jag vill ha tillgång till hela livets smörgåsbord.
Okej, tillbaka till huvudämnet. Hen. Texten hen skrev i alla om sig och sin upplevese om vilket kön hen tillhörde eller inte tillhörde gick i alla fall ut på att hen upplevde att ordet Hen just fick det hen hela sitt liv letat efter. Att få vara just den hen är. En hen.
Och jo, vi henförespråkare kommer tillåta dig att kalla dig man eller kvinna om du så vill. Hur länge du vill. Det kommer ingen ta ifrån dig.
