Den andra delen av historien Vilse och katt
Som sagt...klockan var nu runt 15:30 och vi hade badat och solat hela dagen och tyckte att det var dags att gå hem. Genom flodbädden. Teaterkompisen uppe i bergen hade sagt att floden löpte ända ner till stranden så vi började promenera längst stranden för att hitta dess flodmynning.
Ganska så snart hittade vi den uttorkade foden och började traska. Länge. Mycket länge. Flip-flopp skorna började gå i bitar och flip-floppandet höll på att göra oss galna. Efter en dryg timmes, eller en och en halv tog floden slut. Jag menar verkligen slut. Helt slut. Finito. En väg började i stället, och vi var inte alls hemma hos teaterkompisen. Överhuvudtaget inte. En gammal dam kom gående och vi försökte på knagglig spanska få fram var vi var någonstans. Vi var helt vilse. Bara att vända om och gå tillbaka den väg...eller flod vi kom från.
En timme senare var vi tillbaka i Almunecar. Problemet är....var...att mobilerna hade vi båda lämnat kvar hemma på sängarna. Lappen med adress, namn och telefonnr hem till bergen var också hemma på sängen. Så...där stod vi nu. Utan mobil. Utan telefonnr. Och 10 euro på fickan.
Vi gick först till en bar och bad om att få låna en telefonkatalog....först letade vi på Teaterkompisens namn. Nej det gick inte att hitta. Så letade vi på hennes mans namn vi kunde förnamnet, var osäkra på efternamnet. Nej nitlott igen. Letade på apartmentsuthyrning eftersom de hyrde ut namn. Nitlott. Letade på akupunktur eftersom det var teaterkompisens huvudsysslesättning. Nä inget där heller.
Nu började det kännas lite så där läskigt i magen. Osäkert liksom. Jag kände mig dum som ett spån som lämnat mobilen hemma och trodde att M-M började bli arg på mig för det.
Nästa lösning var att promenera till det fina hotellet där Teaterkompisen (hädanefter kallad G) sökt jobb. Kanske hade de hennes papper eller telefon nr kvar. Dit var det en ordentlig bit att gå. Men inget annat att göra än att börja gå.
På hotellet...som var fiiiint...möttes vi av den snorkigste snorkiga av de snorkigaste receptionisterna man kunde tänka sig. Först nochalera hon oss. Sedan när vi lade fram vår ödmjuka fråga om de hade numret kvar till G, förklarade vår situation, att vi var helt vilse. Och hade gått i ca 3-4 timmar.
Nej de hade inget nummer blev svaret utan att hon ens kollade efter. Sedan kastade hon med huvudet och hängde på sin arbetskamrat och tittade intensivt i ett papper för att slippa oss. Men vi stod kvar. änge. Mycket länge. Till slut kunde hon inte ignorera oss längre.
Lösningen vi nu kommit fram till var att låna en telefon och ringa hem. Till G:s föräldrar och få nr till G därifrån. Nu kunde jag inte nr till dem helt, utan hade bara en vag aning. ringde. Men det var fel nr. Provade att ringa hem till mina föräldrar så att de kunde slå i en teefonkatalog efter nummret till G:s föräldrar som i sin tur kunde ge oss nummret till G. Men mina föräldrar var inte hemma...Nu började det bli riktigt svettigt.
Hur fan skulle vi ta oss hem. Det var inte lång tid kvar innan det blev mörkt.
Av mannen i baren hade vi fått veta att det fanns två floder. Rio Secco och Rio Verde. Vi hade alltså gått i fel flod från början. Vi letade upp den andra. Men blev konfunderade då den var full med vatten och ganska full med träd. (Senare fick vi veta att det var den floden vi skulle gått i men börjat lite längre upp)
Nu började vi bli desperata. Och trötta. Och jag fick mer och mer dåligt samvete över att jag lämnat mobil och papper hemma. Blev räddare och räddare att M-M skulle säga upp bekantskapen. (Jag är sådan)
Nu började både jag och M-M i smyg titta efter lämpiga platser på stranden att sova på. Under någon båt eller så....Hjärnorna våra förökte hitta lösningar på vårt problem. För ett problem det hade vi. Och hur vi skulle lösa det hade vi inte en aning om. Hur skall man det omman inte ens vet var "hemma" är. Uppe i bergen, ja. Men vilket berg?
Vi travade, haltade,linkade ett tag till och sedan besöt vi oss för att gå till busstationen/polisstationen och vänta där. Klockan var nu drygt 21:30 och vi hade gått konstant sedan 15:30. Vi gick in på polisstationen och bad om att få låna en telefon. Lösningen denna gång var att ringa hem till mig. J lånade min lägenhet just då och kanske var hon där. I sådana fall skulle hon kunna gå in på min dator leta upp ett e-mail från G och där fanns hennes hemsideadress och på hemsidan fanns hennes telefonnr.
Först vill inte poliserna alls låna ut någon telefon för något samtal till Sverige. Eftersom vi bara har 10 euro. Men då ilsknar M-M till ordentligt,. Och var hon fick all spanska ifrån, det vare sig hon eller jag. men hon förklarar för poliserna att det är minsann deras arbete att hjälpa oss. Pronto.!!!!
Jag ringer hem till mig själv. Teleonsvararengår igång. Jag vrålar (nä inte riktigt) i telefonen:
- J!!! Du måste svara om du är hemma. Det är jätteviktigt: En nödsituation. Snälla var hemma. J!! Svara.
-Ja, hej T
Jag rabblar så snabbt jag kan vår utsatta situation och ber henne hämta min dator. Hon gör det.
Jag ber henne sätta igång den. Hon gör så
-Det står att man skall skriva i ett lösenord här säger J
-Gissa för fan svarar jag
-vaddå? Gissa, ska jag gissa?
-Nej, det är lösenordet. Gissa för fan.
Hon kommer in på datorn. Jag guidar henne så att hon hittar rätt mail. Hon trycker på länken.
Fan också...det är ju ett modem. Jag måste lägga på så att hon kommer ut på nätet. Ber henne skriva upp nummret som hon hittar på länken. Efter några få minuter ringer jag tillbaka.
Äntligen! efter ca 6½ timme så har vi telefonnummret hem till G. Vi ringer hem till dem. Och blir hämtade 22:30.
Att man som två kvinnor över 30 år ringa hem till någon och be dem hämta en på polisstationen för attär man gått vilse.....Äh, det måste vara den där kattens fel....
Dagen efter gick vi inte många steg. Vi linkade fram om vi skulle gå någonstans överhuvudtaget. Mobiler och papperslappar kontrollerades extra noga varje gång vi skulle någonstans efter detta äventyr.
Rio Seccio och Rio Verde hette floderna.