Jaså, var det han....
Jaså, var det Sibelius, den rackaren....
För ett par omgångar sedan, en eller två av Den Europeiska tävlingen för unga dansare (vartanat år är det för unga klassiska musiker och vartannat för dansare) så deltog ett svenskt par. De vann tävlingen i Sverige och skickades till den stora tävlingen där de tävlade med andra finalister från div europeiska länder. De vann då också. Jag minns att deras dans var både finurlig, vacker och rolig att se på.
Musiken fick mig att haja till. Jag hann inte skriva ner vad det var för musikstycke de valt. Det retade mig. Jag var tvungen att få fram vad det var för något. Jag skrev till Sveriges television för att få hjälp. Gick inte. Jag sökte än hit, än dit. Överallt. Men icke. Så en dag hittade jag ett stycke av Händel...som lät ungefär som jag mindes det. Jag lurade och försökte övertala mig själv att det var just det här musikstycket de användt. Och jag gick nästan på kuppen, med en viss tvekan. Det var något som sa mig att det ändå inte var rätt. Men okej då....Låt gå. Vi säger väl att det var det här stycket...men.....Jo.
I dag på jobbet. Två barn kvar. Jag rastlös. Vill gå hem. Klockan närmar sig 17:30 Är trött av det gråmulna vädret. Sätter på en samlingsskiva från Naxos. (Tycker att dessa mest innehåller söndertjatade gobitar) Plötsligt. Där är det ju. Stycket!!! Som jag letat, glömt. övertalat och lurat mig själv om. Nu spelas det här efter att ha varit spårlöst försvunnet i flera år...Jag är stolt som om jag uträttat ett storverk
Fördelen med klassisk musik (för mig alla fall) är just att man plötsligt kan träffa på ett stycke som får ens hela uppmärksamhet att riktas mot ett och samma mål. Musik som sätter sig i kroppen och lämnar inte en i fred innan man hört det igen Eller musikstycken som får ens hela kropp att tvärnita, och för ett ögonblick strunta i disk, dammråttor, bussar, tåg som skall hinnas med. man skiter högaktningsfullt i det innan man fått reda på vad, vem och hur.
Man kan ju alltid ta nästa tåg
Kommentarer:
2
Lars Erik:
Jag gissar på Tuonelas svan, den är ju dansant och stillsam, som gjord för introvert nykoreografi. Fast Sibbans sjua är och förblir min absoluta helgjutna favorit som inte släpper greppet om sin lyssnare. Som Allan Petterssons sjua.
3
Lars Erik:
No niin, det stycket är inte heller så dumt, Andante Festivo. Stenhammars mellanspel ur kantaten Sången påminner väldigt mycket om Sibbans stycke. Märkligt nog har inget gjort koreografi till det..
skriven
Spännande att läsa! Men, vilket stycke av Sibelius var det? Finlandia, Valse Triste, en symfoni, eller??? Blir så nyfiken... Tack för en trevlig blogg!