Att alltid måste förklara sig...
I går på min utbilning i Ped drama gjorde vi en övning. Jag som hållt på med teater i femhundranittiosju år har gjort i alla fall 97 ½ % av de övningar vi går igenom. Men i går gjorde vi en som fick mig att bli lite sådär liten igen. Liten som människa.
Första avsnittet av övningen var att vi bestämde var nord-syd, öst väst var. Sedan skulle vi ställa oss i olika länder. Vi skulle vara så noga vi kunde så att alla världsdelar täcktes in i alla fall.
Sedan fick vi till uppgift att ställa oss i ett land där vi lärt oss något nytt, eller utvecklats som människor, eller ngn plats som betyder äldigt mycket för oss. Jag ställde mig i Lund. På Lilla Teatern. Jag kom dit ungefär när jag var runt 22 eller något sådant. Innan dess hade jag haft väldigt ont om vänner, egntligen kanske inga alls. Ett ufo utan vänner med udda intreesen som jag dessutom ofta fick försvara. Och som kritiserades. Jag var liksom ingen att hänga i julgran precis...Men när jag kom till Lilla Teatern så minns jag tex en Tjej. N. Hon var vacker, tuff, trevlig tjej. Ett år äldre än mig. Och jag ville så gärna vara kompis med henne. Men såg mig själv som .....när det fanns liksom inte att en sådan poppis tjej skulle vilj avara kompis med mig.
Jag blev direkt behandlad som en i gänget på Lilla Teatern. Av alla. Jag fick på något sätt ett människovärde där (utanför familjen så att säga) Mina intressen för den klassiska musiken och opera, teater osv respekterades, Punkaren så att säga umgicks med portföljnissen, bildlikt talat.
När man sedan skulle berätta var man stod för de övriga i klassen (nu är vi tillbaka i gårkväll) När turen kom till mig märkte jag att jag blev generad, hakade upp mig, mumlade nästan, märkte att mungiporna nästan drog sig neråt...Jag trodde inte att det var ett sådant känsligt kapitel för mig fortfarande, det här med min rätt till mina intressen utan att bli hånad, ifrågasatt, kritiserad....Märkligt.
Men så är det faktiskt fortfarande....ta ett ex) Om man kommer hem till ngn man inte varit hos tidigare, går fram till CD-hyllan och där står låt oss säga 200 pop/rock CD skivor och tre klassiska, så säger man aldrig till den här personen: Har du bara rock och pop?
Däremot händer det ofta, givetvis mer sällan nu, men det händer fortfarande att människor som för första gången kommer hem till mig ser min Cd- samling som är motsatsen till ovan beskrivna musiksamling så sägs det alltför många gånger, och det med en lätt rynkad näsa och föraktfullt tonfall:
Har du bara klassiskt?
Det är trist att alltid måste förklara, försvara min rätt till den här musiken, till kärleken för teater, opera, film och litteratur....
Oj, det här blev faktiskt mkt utlämnande...men jag var helt liten resten av kvällen i går....under resten av övningarna.....Kände att den gamla delen av mig kom tillbaka...den tjejen från skolan....som alltid stod utanför med andra åsikter än de övriga.....osv
Kommentarer:
FYI som det heter. Fick just den här adressen på mailen. http://www.helenaek.com/
Finns lite att lyssna på om man vill.
Godnatt!
Jag känner många som tycker jag är ett ufo..och det struntar jag fullständigt i. Man ska strunta i det och vandra sin egen väg!
Sov gott!
Hej! Nu har jag läst dina kommentarer så länge hos ElinLeticia, så nu ville jag skicka dig en hälsning. Jag känner ofta igen mig i det du skriver, när det gäller bristen på självförtroende och vänner, viljan att dra för gardinerna och låsa om sig. Och när du skriver som du gör här tänker jag: det enda som är viktigt är att du försvarar din rätt och din självklara personlighet: trivs och njuter i den klassiska musiken och litteraturen. jag gör likadant, fast Bach, Händel, Dvorak och Dowland ofta blandas med Dave Brubeck, Chet Baker och portugisisk fadomusik. Och jag lägger gärna undan tidningen för att fördjupa mig i bokhögarnas underbara världar. Stå på dig, det är det vackraste du gör! Och att du dessutom publicerade Vita rosens text gjorde mig rörd, den hade jag också en gång i min (numera stängda) blogg). Kram och torsdagssol till dig! Thomas
PS: Publicerade av misstag denna kommentar i Elins blogg. Flåt!
Att döma någon efter bokhylla eller cdsamling är stenkorkat! En grej som jag fått höra mågna gånger är "har du läst alla de här böckerna?". Som Jan Berglin (tecknaren) så fyndigt svarade i en klassisk stripp, "näeee...men har du käkat ALL mat i kylskåpet någon gång?". Det är så ogenomtänkt. Klassiskt är den bästa musiken. Det var den som jag växte upp med. Först kom Vivaldi, sedan kom Trazan och Barnarne. Båda hänger med än idag.
Känner igen mig i ensamheten du beskriver! Glad att du blev behandlad som människa på Lilla Teatern. Det är hemskt att det ska till andra människor för att man ska kunna utvecklas som människa (hemskt för att man ibland omges av väldigt nedlåtande människor). Men samtidigt kan det vara närapå en religiös upplevelse att få veta att man FINNS TILL. Jag tänker på Levis "Är detta en människa?", som jag är jättesugen att läsa just nu. Vi borde inte ifrågasätta folk på det sätt vi gör, utan bara acceptera och lära oss av folks olikheter!
Bra inlägg!
Ps, jag ska kolla upp när Tyst teater sätter upp någon intressant pjäs. Vore himla roligt att se den med dig!
Pavone, Turmalin, Thomas och Elinleticia: Tusen tack för era fina inlägg. Ett fång rosor till er alla!
Elinleticia: Ja, gör det. Jag försökte hitta ngt om dem på nätet i går, men det stod inte så mkt på riksteaterns sida, inte där jag var i alla fall
skriven
Du... Jag fattar. Jag vet hur det är att känna sig som ett ufo. Det gör jag fortfarande rätt ofta...
Kram på dig! :)