Teaterfjant och operanörd

13469-131

När jag var liten dansade jag runt tillsammans med en kompis på vardagsrumsmattan till Vivaldis "De fyra årstiderna" Jag tyckte mycket om omslaget vill jag minnas. Det var lite läskigt samtidigt. Det var ett ansikte, byggt av en massa grönsaker.

Vi var fjärilar, kompisen och jag...detta var när jag gick på dagis fortfarande.

När skolan började, så visst tyckte jag om Mammas och Pappas klassiska skivor, speciellt " Den som är som en båt", det var ett orkestralt stycke ur Offenbachs Hoffmans äventyr.

Jag blev mer och mer intresserad, i bland lånade jag in ett kassettband när jag skulle sova. Det var Mozarts 25:e symfonie och Mozarts reqiuem som lånades in först. Jag hade en sådan där liten kasettbandspelare ni vet, knappt större än ett A4-papper. Det var på den jag och min lillebror spelade in oss själva när vi lekte, eller försökte läsa egenskrivna berättelser.

I bland kunde musiken känna sig lite påtvingad. Som när man skulle "Slappna av" och Mamma satte på något klassiskt. Då var det mer påtvingat, eller i alla fall en känsla av det. Men det var nog mer "tvånget" att man skulle sova än musiken.

Sen flyttade vi ner till Skåne. Jag var runt 13. Passade aldrig in i klassen. Och "ett ufo gjorde entré"..
Amadeus gick upp på biograferna. Kommer Mitt inte riktigt i håg i vilket sammanhang jag såg filmen. Men sedan blev jag som helt galen i Mozart. Jag läste alla böcker jag kunde komma över, lyssnad epå all musik jag fick tag på. I brosans rum spelades det Tracklistan. Hos mig symfonier....

Mitt musikval/intresse har ofta blivit ifrågasatt...du kan inte bara lyssna på sådan musik, du måste lyssna på annat också. Lite pop, och rock.

Ett par år efer att jag slutade skolan, mötte jag en gammal klasskamrat på stationen. Detta var fortfarande på Freestyle-tiden. Eller Walkman. Jag lyssnade just då på en opera av Händel när denna klasskamrat kom förbi. Vi skulle med samma tåg....sedan har pappa berättat för mig, för jag minns inte det själv, han hade haft ett ärende till den stad jag just då stof och väntade på tåget i.  Så han tänkte som så att han skulle se om jag var där och i sådana fall hämta upp mig.

Klasskamraten och jag står alltså och har just hejat på varandra, hon undrar vad det är jag lyssnar på, och jag lämpar glatt över hörlurana till den forna klasskamraten för att denna skall få ta del av den underbara aria som just då hörs i lurarna. Hon lyssnar i en-två sekunder, lämnar över lurarna och säger lite föraktfullt:
-Lyssnar du på sådan där musik fortfarande?

Det märkliga i situationen är väl att jag inte reagerar nämvärt på ovansagda kommentar utan bara tar tillbaka hörlurarna och nickar glatt och säger: Ja det gör jag.

Min pappa blev nog mer brydd av situationen än jag...

Ja,så kan det gå när man är en teaterfjant och operanörd.

Kommentarer:

1 turmalin:

skriven

Den där forna klasskamraten var ingen riktig vän tycker jag. Ledsamt.
Stå på dig! Får du höra föraktfulla kommentarer så ge svar på tal. Hoppas du har en fin fredagkväll!

2 Konstanze:

skriven

Turmalin : detsamma till dig....min kväll består i att bestiga ett berg lika högt som Kebenekajse, fast i form av räkningar. Tjoflöjt!

Kommentera här: