Ett par bilder bara jag tagit.
På väggen till de gamla köphallarna i krakow satt denna skylt. Där inne köpte jag ett väldigt vackert fårskinn för en hundralapp. Katten därhemma adopterade den genast. För att lite senare markera att det var hennes. Hon pissa på den, Så nu kan jag inte lämna den utan uppsikt.
Det märkligaste i Auswitch var stillheten och lugnet. Den perfekta ytan. Som vilken liten by som helst. Ordetliga hus. Men ändå var bara överlevnadstiden drygt tre månader här.
Den hånfulla förmaningen.
På denna plats där gräset är grönt, tjockt och vackert har hundratusentals människor trampat. Det är konstigt. 70% av dem som kom till Birkenau avrättades omedelbums så fort det hoppat ur tåget. 70% direkt. Resten väntade man ett tag med.
Att springa omkring och försöka få snygga vinklar kändes väl genat och inte alls okej. Samtidigt som man ville fota.
Schysst av nassarna att åtminstonde sätta upp varningsskyltar framför elstängslen. I fall någon skulle glömma sig. I Amsterdam kallades nassarna för Moffies. Moffies var en sorts kex som ungarna gillade och som hade formen av en liten gris.
I Birkenau fanns det inga hus. Bara dåligt ihopsatta träbaracker. Några få tegelstensbaracker fanns där också. Men de var minst lika dragiga som träbarackerna. Birkenau var så stort att du inte ens kan föreställa dig det i fantasin. Det känns overkligt att gå omkring på en plats där miljoner människor miste sina liv i ren och skär ondska.
Under jord. I vackra salar. Som i en saga faktiskt. Fanns det en saltgruva som bar på en fantastisk historia.
Hotellrummet var det fulaste och kallaste hotellrum jag någonsin varit på. Men det hade i alla fall ett takfönster
