Innersta rummet







Det här är kanske dumt av mig. För det här kommer att bli väldigt privat och väldigt självutlämnande. Tankar och känslor som jag inte riktigt vet om det kommer att förstöra för mig eller kanske hjälpa mig. Jag vet inte.

Jag känner en klump i mitt hjärta i dag. En tyngd på mitt bröst. En sorg i min hals. Jag är ledsen. Inte så att jag gråter, men i den mängd i alla fall att tankarna far runt i mitt huvud.

Kanske har det att göra med att jag träffade M i helgen. Vi har gemensamma bekanta. Därför är det svårt att undgå M. Jag fick se den gård M köpt tillsammans med sin K. Jag höll masken och i stunden kändes det OK. Men nu känns det usch. M var min första och hittills enda stora, och då menar jag det stora kärlek. Ett förhållande mellan oss han det aldrig bli men en djup och fin väskap. Jag har aldrig kännt så för någon innan. Allra minst en man. Nu är M tillsammans med K. Och jag saknar M väldigt mycket.

Nog om det.
Jag känner mig väldigt ensam. Jag önskar jag fick ingå i ett sammanhang. I ett gäng där jag är en självklarhet. Inte någon ute i perferin. Någon man hör av sig till då och då.
Jag vill umgås med någon/några som också är intresserad av det jag är intresserad av. Av Klassisk musik och Teater.
Mitt intresse har jag ofta fått hålla på med för mig själv. Det blir tråkigt i längden

Att hitta någon att ha ett förhållande med.  Att bli kär i. Att vi kommer att dela intressen, det kommer nog bli svårt. Och det är egentligen kanske bara en bisak. Där finns det svårare och högre berg för mig att bestiga än så. Mycket höga och svåra.

Jag vill känna den där samhörigheten igen. Med en man.
Jag vill känna mig trygg med en man, något jag sällan gör.
Jag vill känna tillit till mig själv och att jag duger.
Jag vill inte vara rädd för det sexuella.
Jag önskar att jag inte hade så förbannat svårt att bli kär.

Om man tycker att en kvinna kan vara attraktiv och vacker, är man bisexuell då? Eller är det bara att jag söker efter ömhet och berörning. Men är så rädd för det sexuella att jag smiter undan när jag snuddar tanken på en kvinna. Är jag asexuell som bara känt attraktion en gång till en man. Och då till M.

Jag vill känna mig omtyckt. Jag vill slippa tänka på hur andra tänker och tycker om mig. Det tar mycket energi. för mycket energi. All energi går åt till att "uppföra" sig, säga rätt saker så att man blir omtyckt och inte betraktad som en idiot, jobbig, eller som ett UFO.

Det är jobbigt att känna som om man vore en korkskalle i andras ögon...kanske är det känslan från skoltiden som sitter kvar där jag var korkskallen, ufot, den som inga vänner hade, den som man drev med kvar..

Kanske är det bara jag som tycker så om mig själv.
Kanske tar jag "ratningen" från M som ett bevis på att jag inte duger...
Jag vet att det är fel innerst inne....

Jag vet inte, jag vet inget alls....
jag vet bara att det är stora frågor och att jag har en klump i halsen och känner mig bedrövligt ensam, ful och korkad många gånger. Och jobbig. En sådan som ingen vill umgås med.

Jag känner mig så jäkla ensam och otrygg när jag har umgåtts med folk...

Kommentarer:

1 elinleticia:

skriven

Jag tror faktiskt det är så, att om man har väldigt udda intressen och är en stark människa som vill mycket så är det svårare att hitta rätt. Jag vill hitta någon att sitta och prata om komik och förintelsen med. Jag hittade Freddi. Men han var inte så då! Han hade aldrig beskrivit sig själv som någon som intresserade sig för det. En del lär man in när man väl är i ett förhållande. Man hittar nya intressen. Jag känner igen det där att vara ufot. Jag hatar egentligen att träffa folk för jag går omkring med ett påklistrat flin och hoppas att någon ska tycka om mig - trots att. Och alla de där trots att-en, handlar om de saker jag läser in i folks syn på mig. Sånt jag är rädd för. Jag menar, jag skulle inte vilja vara en tråkig vanlig människa. Egentligen vill jag ju vara ufot. Jag villb ara att någon ska tycka om mig för det ufo jag är. När det gäller kärlek är det som med vänskap. Man kan sätta upp för många regler. Och missa någon som inte ens vet om att dom är perfekt för en. Tror du kommer hitta någon. Du kanske bara ska försöka leta efter någon som är öppen och intresserad av det mesta. Det vore väl kul att lära upp någon inom teater och musik? Folk levereras tyvärr inte färdiga.
Jag är kass på sånt här. Grinar jämt efter att jag träffat folk för jag föreställer mig hur idiotisk jag måste varit. Socialt inkompetent med andra ord. Det jag ville säga var egentligen bara detta - du är bra. Våga tro det och våga släppa in någon även om dom inte matchar precis alla förväntningar...
för saker kan växa fram.

2 Konstanze:

skriven

Elinleticia: Tyvärr är det mer problem än att bara "hitta någon med samma intressen" det är egentligen en bisak. Det finns större problem än så...stora berg att stiga över...som är enormt svåra.

3 elinleticias:

skriven

Du har rätt, det låter klyschigt att säga sånt där. Men du kommer fixa det.

4 Konstanze:

skriven

Elinleticia: Men du skall ha tack för uppmuntran ändå. Tack.

5 matrixa shamanen:

skriven

o, du må tro at jag vet allt om det du snakar om - klagade senast över detta igår en hel kväll - stackars de som tvingades lyssna.
Jag är nu snart femtio år och har efter 80 % kamp och helveten och 20 % tur med tillfälligheter faktiskt en man som är juste även om det finns massor av stora problem runt oss) och fyra barn (med tre olika män) så man kan väl säga att privatlivet ändå måste anses bra - men yrkeslivet, ekonomin - hela den grejen - är bara en soppåse!
Har arbetat något så obeskrivligt i olika sammanhang, givit ALLt, men alltis ALLTID utan nåt som helst resultat!
Alltså det är nästan spköklikt hur misslyckat allt har blivit....vafan beror det på?
Jag vet - liksom du - at jag inte är nämnvärt sämre än andra i motsvarande sammanhang - men dörarna förblir stängda!!
Ska man tillbringa hela sitt liv med at desperat knacka på dörrar som aldrig öppnas...
Skrika utan att någon hör...
Jag befinner mig altså delvis i samma rum som du - eller om det är nån sorts vänthall - och dessa sopörsmål skulle vi fanimig kunna öppna en egen blogg för at uteslutande dryfta!!
KRAM

6 matrixa shamanen:

skriven

också måste jag be om överseende för alla skrofel - datorn jag lånar nu är hemskt gammal och usel....suck.
Men återigen; skulle vilja diskutera allt detta lite mer ingående - för jag misstänker liksom du att det ligger nåt bakom denna känsla som inte är vad man i förstone tror....eller hur? kram

7 P:

skriven

Oj,kändes som du skrivit mina känslor.Jag känner igen mig grymt mycket.Jag tänker inte säga att det löser sig,det är att förneka att jag själv inte tror det om mig.Jag blir dock lätt "kär" fast jag vet själv att det bara är önskan om att finna någon som spelar mig ett jäkla spratt. Vi får vara de där två nuckorna som gnäller ;). Men förhoppningsvis så finner vi någon båda två som faktiskt kan uppskatta oss för de vi är...

8 Ella:

skriven

Håll ut...när man minst anar det....

9 Konstanze:

skriven

Ella: Ja, kanske det...men man undrar i bland. Hur det är fatt. och hur det är ställt.
P: Tack. Det är skönt att veta att man inte är ensam. Fast man känner sig enormt ensam. Paradoxalt.

10 Andres:

skriven

Jag tycker du skriver fint, och jag lovar att jag inte är den som delar ut komplimanger för att vara snäll. Även fast jag kommer från en annan värld så kände jag igen mig i vissa meningar du skrev.

11 pavone:

skriven

Jag känner igen mig väldigt mycket ska du veta. Och jag är ännu mer "vuxen" (åldersmässigt) än du. Mycket av dina funderingar är också mina, och särskilt senaste tiden har jag ägnat åt grubblerier av den här sorten.
När jag äntligen hade hittat det mest meningsfulla sammanhang jag kunde föreställa mig, med nästan alla viktiga ingredienser på ett ställe - så förlorade jag omedelbart alltihop. Inget av det finns kvar, och det är klart jag undrar och längtar och saknar.
Nu är jag främling i en ny stad, utan sammanhang och utan kramar.
Jag vet hur det känns.
Jag tänker inte komma med några goda råd, men du ska veta att du är inte ensam, inte ful heller, och absolut inte korkad.
Alla behöver vi närhet och ömhet, på många olika plan. Det jag tänker på som är bra: du arbetar ju med barn? De ger mycket närhet. Visst, det räcker inte långt för att täcka alla behov, men det är ändå något litet att glädja sig åt?
Kram så länge! Det ska bli bättre för oss också!

12 Konstanze:

skriven

Andres: tack för den fina komplimangen
Pavone: Det hoppas jag också. Det är stora frågor som snurrar i huvudet. Men vi får se vart de landar till slut

13 Mathias:

skriven

Hej! Kom gärna på pubkväll på Värmlands nation imorgon! Kolla in Kulturellenbloggen för detaljer. Jag tror det blir ett j-a röj och superb stämning! Kram!

14 Mathias:

skriven

Den förra var riktad till dig personligen kanske jag skulle säga. Alla är naturligtvis välkomna ändå!

15 Konstanze:

skriven

Regissören: Kollar upp om jag kan...låter intressant i alla fall.

16 turmalin:

skriven

Hej! Jag har varit bortrest ett tag. Kom hem nu och kollar din blogg!
Det är inte lätt det du skriver om. Och någon hurtfrisk enkel lösning finns väl egentligen inte.
Ge inte upp bara!
KRam

17 Konstanze:

skriven

turmalin: Jag ger aldrig upp. I stort sett aldrig i alla fall.

18 Lisel:

skriven

tänkte bara säga att du skrev otroligt bra, kände igen mig på nåt sätt. Bra skrivet!

Kommentera här: