Chefen sa...
Jag skäms och tycker att jag är en usel människa. De kanske har rätt där på jobbet i Hjärup. Visst har jag fräst till i bland. När något inte har stämt. Men man är väl inte mer än en människa. Men att bli uppsagd för det. Jag har ju inte hotat någon. Inte stulit något. Jag har inte varit borta från jobbet. Jag har utfört det jag ska.
De sa att droppen var när två föräldrar klagat: Den ena vad jag skrivit i en kontaktbok. Men där försvarade jag mig. Där sa jag som det var. Att jag bara gjort vad jag blivit tillsagd att göra, eller instruerad; Och att jag alltid visat mina kollegor vad jag skrev i boken innan den lades ner i ryggsäcken. Och fått deras godkännande. Då säger chefen att det sa hon ocks till mamman, att hon försvarade mig där. Men varför tar då hon då upp det? Den andra situationen var något bemötande. Jag undrade var och när det hade varit. Men det ville hon inte säga. Har man inte rätt att veta vad/vem och vilken situation det gäller?
Men jag, kom jag på i dag, också haft föräldrar som sagt att deras barn älskar mig. Att de vill att jag skall följa deras barn in i förskoleklassen.
Hela den här historien började redan tre veckor in på min anställning. Jag var uppbackad av mina gamla kollegor och entusiastisk. Jag gick kanske lite fort fram. Men kommer man från ett ställe med hög kvalité och kvantité så vill man ju dela med sig av detta till det nya stället. Det har jag bett om ursäkt för. Och skärpte mig. Tog flera steg tillbaka. På mitt förra ställe drämde man näveni bordet och så var det bra med det. Inget tjafs. Rensa luften på två minuter. Inget tjafs hos chefen.
Andra gången jag fick det hett om öronen var när jag hade ett medarbetarsamtal, jag fick höra att det kommit in klagomål från en kollega angående mig. Hur jag sade saker och ting, att jag varit tvär. Vem ville hon inte säga.
Jag skärpte mig, var nogrann med att säga godmorgon osv.
Nu fick jag höra att jag fått flera klagomål från oberoende kollegor. Återigen ville hon inte säga vem det var. Min kollega på min avdelning sa att det inte avr hon. Men hon hade blivit ledsen en gång när hon frågade om jag ville ta samlingen. Jag ville verkligen inte, jag hade tagit det väldigt mycket den senaste tiden och hade huvudvärk. hon höll på att tappa rösten, så jag sa lite tvär kanske, att okej då tar jag den då. Hon hade tydligen blivit ledsen då. Och när hon höll på att duka så kom det in en kollega från andra avdelningen och hon berättade för henne varför hon var ledsen. (Jag visste inte att hon blev ledsen, hon var ju i ett annat rum) Kollegan från den andra avdelningen skvallrade för chefen...
Så det känns som om de har haft Ögonen på mig och blivit ombedda att rapportera minsta lilla grej/dispyt til henne.
Jag kanske inte är helt oskyldig, men inte heller den ende skyldige
De säger att jag är helt förändrad när chefen är där och när hon inte är där. Chefen sade att hon valde att gå in och arbeta på min avdelning för att komma mig närmare. Men vad tusan, det är klart att man blir förändrad när man är två på 18 i stället för 3 på 18. När man är två kan man inte arbeta med sina teman eller grupper. Då är det stressad förvaring. Chefen säger att jag inte släppt folk inpå mig. jag vet inte vad hon menar med det.
I går var det en hemsk dag, jag satt inne hos chefen och rektorn i 45 minuter och fick allt dettta i ansiktet, och hur besvikna chefen var. Att hon hade hoppats på mer. (Det har jag också gjort på det stället) Sen sade hon att det gällde verklige att lägga korten på bordet och upp till bevis...så jag trodde att det var lugnt. Det var det inte. Alla kollegor kallades in en efter en och de fick berätta sina versioner om mig. Tydligen.
Sen kallades jag in igen och fick höra att jag inte fick vara kvar.
Idag var det hemskt att vara på jobbet. Övermåttan hemskt. Jag höll på att falla i gråt vid tre tillfällen. Min avd kollega var jättefin och stöttande. Den ena damen från andra avdelningen sa inte mycket till mig alls.
Ni som känner mig...är jag verkligen så hemsk?
Kommentarer:
Freddi: tack för din support. ja, det ligger nog något i det. jag träffade en gammal kollega från min förra förskola. När hon såg mig sken hon upp som en sol, det värmde och kändes bra. det är nog som du säger inte enbart mitt fel.Men det känns otäckt att bli påhoppad på detta viset. det känns i bland som om chefen missbrukar lite "leker chef" och inte riktigt vet hur hon skall göra. och en chef som inte klarar av att se folk i ögonen...
Nu gäller det att skaffa fram ett jobb så fort som möjligt, jag vill ha så lite att göra med a-kassa som möjligt.
Men återigen. Tack för dina tankar och ord.
Nej! Du är inte "hemsk". Du är alldeles lysande inspirerande, klok och kreativ och jag gillade dig omedelbart! Du måste ha hamnat med helt fel personer, och tro mig, det finns många småaktiga, korkade inskränkta och "små" människor där ute...Jag har också varit "offer" för sådan småaktighet, så jag vet hur det känns. Det handlar ofta om avundsjuka, tror jag. Ett tips är att inte försöka förändra eller "tycka" något det första året p åett ställe och att vara försiktig med "åsikter". Svenskar och obildade männiksor i synnerhet, är väldigt känsliga för personer med åsikter, även om de verkar ack så små i våra egna öron. Man ska bara göra sitt bästa, ta skit, ALDRIG klaga ( bara för sina kompisar efter jobb) och vänta tills man fått förtroende att öppna munnen.. Men matriarkat är extra svåra, känns det som. Lycka till, men försök pejla av mer och säg mindre, så kommer nog allt gå bra p ånästa ställe. Det är bara : På´t igen!
Marika: Ja, jag har lärt mig den läxan nu. Och det med besked må jag säga. Tack för värmande ord. Gillar dig också på stört. Kom hit och grilla i kväll om du har lust.
Konstanze: Önskar du slapp ha det så här.
Det kommer att ordna sig - på något sätt. KRAM!!
Usch, blir nästan gråtfärdig när lag läste inlägget. Jag känner visserligen inte dig så bra, men kan omöjligt tänka mig att du en hemsk och usel människa. Folk tycker så mycket hit och dit, men man får inte glömma att det åsikter och inte någon sanning om hur du är! Du får ta fram de goda minnen som att barnen älskar dig. Ibland kan man inte öppna sig, för man känner inte tllräckligt förtroende och det är något man måste prata om och försöka lösa, inte ta upp när det är frågan om förlängning på en tjänst! Ses!
Turmalin och Ella: Tack för era vackra ord. tack vare det oerhörda stöd jag fått av er och de som känner mig nära och gamla arbetskollegor så känner jag att jag kan gå någorlunda rakryggad till jobbet den sista veckan.
skriven
Det handlar nog inte om att vara hemsk eller inte (även om jag inte tycker du verkar vara det). Om jag utgår från min egen erfarenhet så handlar detta om sökande efter en syndabock i en ohållbar arbetssituation. Du beskriver ditt arbete som stressande - och jag skulle tro att du inte är den enda som upplever det så. Alla känner sig otillräckliga, och då börjar man söka efter någon vars fel det kan vara. Någon som känns hotfull. Någon som kommer med krav om att man inte bara ska hantera situationen, utan höja kvalitén.
Jag var med om något liknande på mitt arbete för inte så länge sedan.
Jag började ställa mig mot resten av arbetsgruppen, då jag uppfattade att de hanterade vår tunga arbetssituation på fel sätt. Jag blev ett hot, och alla fel jag gjorde rapporterades till min chef och förstorades.
Jag förstod inte hur mycket det förstorats och snackats skit förrän jag satt på min högsta chefs kontor och ord som "Lex Sara-anmälning" nämndes.
Just då var jag helt förlamad, men efter ett snack med min personliga coach (Elin) så kom jag ur förlamning, blev förbannad och ringde upp min närmsta chef och pratade ut på allvar.
Mitt råd nu är att minnas att du är duktig på ditt jobb. Glöm inte bort det, trots att du fått folk emot dig.
Minns också att det finns folk på din sida, även om de kanske inte vågar gå emot den rådande opinonen. Det kan kännas som du har ALLA emot dig, men om du lyckas välta över vågskålen bara lite åt andra hållet - så kommer de att våga kliva fram och då märker du vilka som - visserligen är fega - men ändå tycker att du är en bra människa som gör ett bra och uppskattat jobb.
Försök hitta den där lilla extra energi som kan få dig över kanten. Sedan vänder det.