Nya vinklar
Ni får ursäkta bilden. Någon bra scannare är jag inte.
Bilden är tagen för 12 år sedan ungefär när jag och N spelade Claire och Solange, de båda systrarna och tillika tjänsteflickorna hos Madame ( spelad av min fader- den store skådespelaren).
I dag såg jag och N "Jungrfruleken" här i Malmö. Det var kul att se något man spelat för så länge sedan. Det var märkligt vad mycket text man kände igen, jag har inte läst manuset eller haft med pjäsen att göra under 12 år, men ändå kände jag igen massor av replikväxlingar....
Ointressant fakta jag vet....
Tjusningen med teater är att man just kan se en pjäs flera gånger om eftersom en uppsättning sällan är den andre lik. Och skall det också vara. Sedan får de operastofilerna och dito teater säga vad de vill. ( Inom teatern och kanske framför allt operan så är mång amycket konservativa tyvärr)
Ett exempel jag sett just med det här är att teater är bortom logos är tre uppsättningar av Ionescos Den skalliga primadonnan. Alla tre faktiskt mycket bra och hållbara uppsättningar.
1 varianten spelades mycket naturalistiskt i en engelsk borgerlig miljö med obligatorsik eldstad, rökrock och knuten matta
2 varianten utspelades på en stor soptipp ( på scenen alltså) En vansiinigt rolig och bra föreställning spelad av duktiga gymnasietjejer med en stor improvisationstalang
3 varianten utspelades på en tom scen sånär på en rad med stolar ganska nära publiken. Alla skådespelarna satt på dessa stolar hela tiden, när de var ur spel satt de som lealösa sprattelgubbar. När de sedan skulle i spel spratt de till och började leva....
Dessutom förstår man mer och mer av en pjäs ju fler gånger man ser den. Man hittar hela tiden nya vinklar.