En vändpunkt i barndomen
1980. då var jag runt 9 år gammal. Världen bestod fortfarande mest av lek och skola. Världen var inte så ond. Men vetskapen om min egen dödlighet började smått göra sig påmind. Lite smått. Min och andras, Specifikt föräldrarna.
Tidningsnotiser och löpsedlar var inget man tog notis om. Utan man fortsatte att leka. I Vasaparkens alla hörn.
Det var då det hände. Det är nog den första löpsedeln som jag egentligen tog in som barn.
Världens ondska kom över mig och jag blev rädd för den. För att det fanns vuxna människor som gjorde illa barn. Ja som till och med mördade barn. Nu var det inte lika idylliskt att leka ensam med brosan i Vasaparken länge. Det fanns ju onda vuxna.
Det var löpsedlarnas svarta rubriker om Pojken Johan Asplund som fick min barndoms idyll att gå i kras.
Det är egentligen märkligt att man kan minnas sådant nästan 30 år senare. Men Just mordet på Johan, som var drygt två år äldre än mig blev en "vändpunkt"
Just det där att pojken, frid över hans minne, var nästan lika gammal som jag, det var det mest otäcka.
Kommentarer:
2
Leffe:
Javisst är det förfärligt. Och att mordet på Johan valsas runt i press och nyheter återigen efter det att man börjat röja i Qvicks erkännanden känns ju ännu mer beklämmande.
Så här i juletider har barn så höga förväntningar samtidigt som de vuxna är stressade av allt möjligt. Och kanske vi vuxna många gånger känner oss otillräckliga av de höga förväntningarna.
Det är så skönt när man tillsammans med barnen kan skratta och känna värme åt de allra enklaste saker och ting. Sådant som det inte finns några förväntningar på. Som att t ex skratta åt när katten leker med julklappssnöret!
Vad tycker du om julen Konstanze?
Sköt om dig under helgen!
skriven
Från just det året minns jag bl a att några rånade posten i Hökarängen och att det kom poliser till skolan och varnade oss från att leka i skogen intill Martinskolan, som i alla fall jag alltid gjorde. Tills dess hade jag varit rätt obekymrad om världens ondska. Det är som du säger, det var ett trist uppvaknande, en mognad man kanske helst velat vara utan.