Teaterns dragningskraft.
Det här med intressen är intressant. Hur de biter sig fast i en. Och vilken abstinenskänsla de ger i frånvaro av inmundigande av intresset.
Visst kan man få nog, vara genomtrött och tänka att Nej, nu är det nog. Nu pallar jag inte mer. Nu är det stopp. Den tanken eller låt oss kalla det känslan brukar hålla i sig i en två-tre veckor. Sen drar det i intressetarmen igen.
Teater är något jag hållit på med så länge jag kan minnas. Det började redan i barnkammaren, där de båda föräldrarna vackert fick sitta ner på en varsin stol, liten barnstol, och titta på när deras telingar spelade/lekte teater framför dem. Det måste ha varit urtråkigt att se på. ( Jo, jag tror det, ungarna på jobbet skall ofta spela melodifestival, cirkus osv för plågade dagisfröknar)
Varför detta teaterintresse? Vart kom det i från?
Ja, där måste jag nog skylla på de stolta föräldrarna. Båda två är nämligen utbildade på teaterhögskolorna i Stockholm och Malmö. Så det har väl alltid funnits som en naturlig del. Nej, jag lovar våra middagar gick lugnt tillväga. Okej, Mamma älskade/älskar att busa/driva med folk, och med det pokerfacet hon kan lägga upp kan hon lura både den ena och den andre med att vi har getter på balkongen och att den äkta döskallen ( ett arv från farfar som var tandläkare) hette Frasse och att han brukade få vara med på middagsbordet för att han inte skulle känna sig ensam. Men bortsett från det så har det gått lugnt till.
Kanske har päronen varit extra noga med det där att tala tydligt, eller så var det jag som var ovanligt slarvig som tonåring.
(Hösäcksbeteende och mummel i rasande fart)
Nu avviker jag från det jag egentligen tänkte berätta och det var om teaterns dragningskraft...
Jag har varit med om det vid flera tillfällen, att man efter sista föreställningen säger: Nej nu skall jag ta en rejäl paus. Länge. Nu blir dte ingen mer teater för mig på ett bra tag.
Jo, personen som uttalar dessa ord, brukar vara mkt allvarlig och verkligen mena det. Men låt oss säga att sådär en två veckor, max fyra så sipprar de ur personen att: Det skulle vara roligt att...
2005 spelade jag Anne Frank i Anne Franks dagbok. regissören U hörde till veteranerna på teatern. Men detta var hans definitivt sista föreställning. Pronto. Inget snack om saken. Pengarna som spelades in under åren gavs bort till bättre behövande. ( Röda Korset) efter att ha bjudit skådespelarna på en rejäl middag.
Visst U sa vi. det tror vi så mkt vi vill om. Du kommer att komma tillbaka.
Men U var fast besluten. Nej, nu var Dagmargruppen/Lilla Teatern historia.
Nu är det 2008. Och vem tror ni har återvänt till teatern i höst för att börja repetera Möss och Människor?
Jo Han från femte våningen. Mr U.
Välkommen tillbaka!
Så, hur jobbigt det än är, och hur stor uppförsbakcen än är, för det här med teater är ingen piss i missisippi så hoppar man på tåget gång på gång bara för att det är så förbannat kul. Och Asjobbigt. Man jobbar ju faktiskt heltid också.
Nu hade jag velat lägga in en bild från när jag och min lillebror spelade teater som små. jag i rollen som riddare och brodern som ung mö med mammas Juliaperuk. Men det får bli från Anne Frank i stället.
Kommentarer:
2
konstanze:
Kupka: Även om jag saknar dig oerhört på scenen, så är jag glad över att du åtminstonde är kvar på teatern i den viktigaste rollen av alla. Producent.¨
skriven
Jag instämmer helt! Även om jag började med teater på "gamla dar", känner jag ändå längan tillbaks. Efter året som ordförande, kände jag att nu var det nog dags att hitta en annan hobby. Men så när U frågade om jag ville vara producent för Möss o Människor, så sa jag så klart ja. Då kan jag andas teaterdamm och ändå bara behöva lägga lagom med tid på teatern. Med det jobb jag har nu, kan jag helt enkelt inte ha en scen-roll, för rätt som det är så ska jag iväg ut och resa. Det går liksom inte att planera halvårsvis i förväg som jag har det nu.