Konflikt
Suckaren är helt omedveten om dessa suckar.
Konflikt.
Suckaren till lika närmaste kollega frågade i dag mig om ett USB-minne jag skulle ha fått låna av henne. Jag trodde att jag lämnat tillbaka det. Men hon sa mkt bestämt att: Nej konstanze DET har du INTE gjort. Jag svarade att jag hade i alla fall ett minne av det, hon bemötte det aggresivt och sa att NEJ du MINNS fel. Jag har rätt. Jag lägger det alltid på ett och samma ställe. Och där är det inte NU.
När jag skulle gå hem så försökte jag lösa fnurran på ett vuxet sätt. Jag sa att jag verkligen skulle leta i hela lägenheten, kolla i varenda väska, jacka skrymsle och vrå för att se om den händelsevis kan vara där. Men att jag tyckte att det var märkligt att hon inte hade det, men att man kan ha två olika minnen av saker och ting, och att mitt minne var sådant att hon fått det, och att hennes var att hon inte fått det.
Hon svarar bara utan att ens titta på mig och i aggresiv ton att man kan minnas två saker men att jag minns fel.
Jag svarade snällt att visst så kan det vara och skulle det nu vara så att USB-minnet inte går att finna så får jag ju se till att skaffa fram ett nytt åt henne.
Hon går nästan i taket, och säger att det skall jag minsann inte göra för det var ändå jobbets. Jag svarar att : Visst om det nu är jag som slarvat bort den så får jag ju stå för det....
Hon är rätt svår att jobba med eftersom hon har en attityd som omöjligör att man inte känner sig anklagad.
Nu har jag hittat två USB-minnen här hemma. Det ena är förmodligen hennes.
Frågan är : Hur skall jag nu, utan att få stå där med hönshuvudet och få en massa kommentarer som Trotsig, envis osv
när jag lämnar henne USb-minnet åter?
Funderar på att ta med mig båda och säga at jag hittade två stycken där hemma och fråga om det kan vara som så att något av dessa är hennes.
Är det en bra idé?
Ge mig tips.
Jag målar för övrigt om skohyllor på jobbet.
När jag sa att jag kunde ta ansvar för det så var svaret bara från min kollega:
- Ja gör du det ( med en axelryckning och utan en tillstymelse till ett leende eller entusiasm)
När jag frågade vad hon tyckte vilken färg vi skulle ha
sa hon bara: Välj du ( med en axelryckkning och utan intresse)
jag säger som Kristin:
Ja jag säger då det, men här vill jag inte vara kvar längre
Pratade lite kort med chefen om detta surmulna beteende hos två av våra kollegor och att det är väldigt jobbigt och att man faktiskt inte orkar snart.
Och att det på två år slutat 11 personer, det är något man måste ta i beaktande om man skall vara ärlig. Chefen höll med och sa att det fanns tankar på att kalla in en konsult eftersom det är svårt för honom att vara opartisk. Jag puschade chefen och sa att det var en bra idé.
jag berättade för chefen att varje måndag innan jag kommer till jobbet tänker jag att det inte är så illa, att jag överdriver, och kommer in glad och leende och säger godmorgon. En timme senare är min glädje borta....
Sen sa han att han skulle på semester över midsommar, och van som jag är vid St....mä...( den goda förskolan) klimat gav jag chefen en kram och önskade honom en glad midsommar.
Nåja, vi får väl se...
Jag har väl fått detta för mina synder.
Kommentarer:
2
Konstanze:
Den var bra! tror dock inte att jag får tillräckligt med tid att säga allt detta innan hon börjar...men jag skall ge det ett försök.
skriven
Tips: Sätt i USB minnena i din dator och titta efter vad som finns på dem. Då kan du nog lista ut vilket som hör till kollegan. Sen stoppar du ner det i din väska, längst ner. Och när du kommer till jobbet säger du till tanten att "Det låg faktiskt längst ner i min väska. Jag stoppade ner det och tänkte ge det till dig. Min tanke hoppade sedan på något konstigt vis över till mitt minne, och jag trodde att jag hade gjort det. Det måste bero på den mentala träning jag just nu håller på med. Du vet, sådär som Holm gör när han ska hoppa höjd. Han föreställer sig att han redan hoppat världsrekord-höjd, fast han inte gjort det. Och så hoppar han bra. Hjärnan är ett märkligt organ, tycker du inte?"
Liten vit lögn, men nästan sant. /Kupka