Kackel i hönsgården
I dag var A1 sjuk hon och hennes kollega skulle ta med sig sin avdelning ut på en utflykt. I huset har vi en resurs.
På småbarnssidan i huset har hon nu hoppat in de senaste veckorna för att en ur personalen är hemma på grund av utbrändhet.
De på småbarnssidan sa att de nog skulle klara sig utan resursen ändå aoch att A1 s avdelning kunde ta henne så att de kom i väg på sin utflykt.
När jag kom till jobbet ser jag att vi på min 4-5 års avdelning bara kommer att bli fem barn. Två vuxna på fem barn är onödigt. Jag frågar kollega 1 som är bemanningsansvarig vad hon tycker om idén att jag går över till A1 s avd i stället och att resursen får vara kvar på småbarnens avd. Där de kommer att vara 1 personal på 9 barn. Och att min kollega är själv i stället på fem 5 åringar.
Bemaningsansvarig ger mig ett stonefaceoch säger att visst gör som du vill.
Jag frågar min kollega, hon får bestämma om jag eller hon skall följa med på utflykten. Hon tycker mitt förslag låter vettigt. Och säger att jag kan följa med.
Jag frågar A1 kollega och hon tycker att det låter vettigt
På vägen ner till Småbarnsavd, glad i hågen för att berätta den glada nyheten att de slipper bli av med sin resurs så ser jag B2 i köket, det är hon som har en kollega som är hemma för utbrändhet.
Hon ropar ut högt att " I dag slipper jag resursen jag skall vara ensam med 11 barn tjohej!" Jag frågar henne om hon är ironisk för jag har löst problemet,"
Ja säger hon självklart
Jag berättar för henne att hon kan få tillbaka resursen, hon avbryter och säger att nej att vi ska ha henne, jag försöker förkalra igen att vi kommer att vara 2 personal på fem barn ioch att det är onödigt att småbarnsavd skall slita .
Jag går sedan vidare in till småbarnen föratt berätta ´nyheten. Kollega C3 fari luften och säger att nej så har vi inte bestämt, och har jag verkligen frågat min bemaningsansvarige, ja säger jag. Hon svarar med att rusa upp från bordet och utan att titta på mig går /rusar hon till min bemningsansarige för att prata med henne
Jag har pratat med hene försöker jag men hon lyssnar inte alls.
Utan säger att man faktiskt skall hålla sig till saker som man har bestämt.
ja så går det när man försöker vara snäll.
Senare när resursen kommer till jobbet berättar jag för henne varför det är jag som skall åka i stället för henne, och berättar vad folk har sagt.
Detta får personal B2 reda på och står och pratar med chefen, jag hör mitt namn nämnas och jag går fram och undrar vad som är på tok. B2 är skitarg för att jag pratat med resursen ( Som tillhör de gladas armé) och sagt vad B2 sa och vad jag sa och vad alla har sagt. Hon påstår vidare att jag inte alls frågat henne om hon var ironisk.
För det var det hon som sa. Och hon vet minsann vad hon säger. (Köksan sa senare,när jag frågade henne onm jag frågat B2 om hon var ironisk, köksan intygade att det hade jag frågat)
Allt detta för att man försöker vara snäll och lösa ett litet problem på bästa möjliga sätt.
Fattar ni vad det är för en jäkla hönsgård jag jobbar på?
Jag fattar ingenting mer än att jag aldrig mer kommer att lägga mig i för att vara till hjälp, Om det sen blir som så att vi kommer att vara 2 på tre barn och 1 på 12 blöjbarn jag skall inte dryftaq mig att säga ett skit.
Kommentarer:
2
Konstanze:
ja suck ja. Det är bedrövligt. De vill liksom hela tiden tala om för oss att vi är nya. Och att de vet minsann hur barnen fungerar. Jag har snart varit där i ett år, De andra två 6-7 månader. De lyssnar inte alls på vad vi har för erfarenheter eller våra idéer.
skriven
Vilket hemskt ställe. Hur kan folk vara så trångsynta, eller vad det nu är dom är. Hur som helst är jag glad över att du fortsätter blogga, för jag läser så ofta jag kan. För det mesta varje dag, eller i alla fall varannan. Kallocain låter spännande! Kram