Sara den rara
Dagen har varit fram och tillbaka. Jag har varit nervös. Ledsen. Orolig. Mina underbara arbetskamrater släppte hem mig redan kl 13. Jag cyklade förbi St: Petri kyrkan och tände ett ljus för Sara.
Hem sen och kela med henne.
Kl 16 kom veterinären, en timme innan kände jag mig lugn och stark. Det var det rätta jag gjorde.
Men när veterinären kom kom sorgen. Jag visade dock ett lugn för saras skull. Hon ville inte komma ur kattburen och fräste åt mig när jag fick dra ut henne.
Jag tog henne i min famn och kela, hon fann sig i det. Vi satte oss i soffan och jag lade henne ner och klappa henne och klia under hakan, hon låg kvar. Så fick hon sprutan. Och somnade...djupare och djupare....
Veterinären var mjuk och rar mot Sara. Respektfull.
När Sara somnade hade jag mkt svårt att ha en stabilitet på rösten.
OCh tårarna brände bakom ögonen och jag fick kämpa mig till ett leende.
Jag lade Sara sen i den låda jag köpte i går och bar ut henne till bilen. Då var det mkt svårt att inte börja gråta. Ju mer och längre jag pratade med veterinären desto svårare var det. När bilen körde började jag störtböla. Och gör så än.
Älskade Sara, tack för dessa 12 år!!!
Nu börjar jag gråta igen...
Kommentarer:
3
Malin:
Ont i hjärtat gör det. Kramar!
skriven
Varmt deltagande i sorgen. Kram