Hymn till solen


Runt 18 -års åldern såg jag en uppsättning av Philips Glass opera Aknathen. Och kom då i bekantskap med denne något besynnerlige men intressanta farao. En tjuren Ferdinand kan man säga på sätt och vis. En farao som hellre vandrade runt i sin trädgård och skrev dikter än att dra ut i krig och slåss

Han var en av de första som ägnade sig åt monotism. (Dvs en-guds tro) Denne Gud blev  solen. Och killen skrev en hymn till solskivan:

När Du (Aton) går ned i västra horisonten
Är världen i mörker som vore den död.
De sova i kammare med höljda huvuden.
Ett öga ser ej det andra.
Man stjäl deras ägodelar under huvudet
Utan att de vet det.
Alla lejon gå ut ur sin håla,
Alla ormar stinga,
Mörkret råder,
jorden tiger,
När skaparen vilar i sin horisont.
Vid gryningen lyser Du vid horisonten.
När Du glänser som Aton om dagen,
Fördriver Du mörkret och sänder Dina strålar.
Länderna är i fest.
Människorna vakna och resa sig upp,
Du har ju rest dem.. .
Deras armar höjas till bön vid Din gryning.
All boskap betar tillfreds,
Träd och plantor grönska,
Fåglarna flyga upp ur sitt bo,
Deras vingar lovprisa Dig.


Tänkte att det kunde pigga upp så här i frånvaron av just det vackra sköna klotet på himlen.

Kommentarer:

1 turmalin:

skriven

Ja detta piggade faktiskt upp. Tack!

Kommentera här: