En förvirrad sate
Det största abert i mitt liv är den där om kärleken. Jag och kärleken har liksom inte riktigt funnit varandra. Eller kanske är det som så att vi flyr varandra? Jag vet inte. Jag vet inte alls hur det ligger till egentligen. Jag har blivit sådär tokkär en gång i mitt liv. Och det var i en man. Men jag blev kär i personen. Sen "mannen" så att säga. Den så kallade attraktionen kom lite senare. Inte först. Fast folk i min närhet tyckte att Whaoo, vad han var snygg. Satsa alla dina kort för bövelen. Jag såg bara en ordinarie människa. Visserligen med ett inte alltför tvivelaktigt utseende. Men inte så där särkilt att det var så att jag hoppade ur trosorna i pur upphetsning.
Nej det där kom senare. Efter att ha kommit på alla möjliga skäl till att inte bli kär. Men jag blev det så småningom,på ett par veckor kär-kär. Och sen en dag, när jag såg honom på avstånd så sög det till i magen. Och det är den enda och första gången jag har känt så.
Men det bidde aldrig något mer en klapp och kram och puss- på -kinden, sen flydde den arme kraken fältet. (han faktiskt)..
Nu är det som så att jag och 5+1 har ett ganska avogt förhållande till varandra. Intimiteten och akten skrämmer mig. Fråga mig inte varför, för svar på den frågan har jag faktiskt inte. Jag vet inte. Det är bara så. När andra av samma kön jag själv tillhör eggar upp sig över mannens attribut känner jag avsmak...
De senaste veckorna har min hjärna gått på högvarv. Jag vet inte var jag står. Jag försöker bringa klarhet i frågan om vart jag står. Är mina tankar en undanflykt, eller är de där för att det är så jag är lagd?
När jag var liten klädde jag mig ofta som en pojke. Jag ville ha kort hår. Helst pojkfrisyr och hatade att bära klänning eller vara prinsessa. Jag minns att jag tyckte det var coolt när jag en gång utgav mig för att vara bror till min bror och personen som frågade gick på det. Missförstå mig inte, jag har ingen könsidentitetskris. Men någon flick-flicka i rosa tyll det har jag aldrig varit.
Jag minns att jag beundrade två tjejer i skolan väldigt mycket. Ville vara deras vän. Såg upp till dem. De utstrålade på något sätt en trygghet jag eftersträvade och ville ha. Och vara nära. Jag tyckte att de var söta, vackra. ( Missförstå mig inte, mina föräldrar gav mig all den trygghet jag behövde) Jag minns att jag en gång, helt spontant pussade den ena tjejen på kinden bara så där. Tror jag gick i femman då. Jagvet inte var det kom i från. Det var en ren reflex. Jag vet inte om jag kan kalla det att jag var förälskad i dem. Småförtjust kanske. Precis som jag kunde vara i pojkar. Småförtjust.
Men inte attraherad sexuellt.
Jag har en gång också blivit i en större ålder, än den jag hade i skolan, blivit småförtjust i en medspelerska som jag spelade mot på scenen. Det satte verkligen myror i huvudet på mig. Och jag aktade mig noga för att visa det. både för mig själv och alla andra.
På senare tid när man tänkt på den där intimiteten som skrämmer mig så, så har det oftast inte funnits det motsatta könet i bilden....
Jag känner mig oerhört förvirrad och rädd. Och jag vet inte riktigt hur jag skall gå till väga med detta. Kärleken och jag har det inte så lätt med varandra. Vi förstår inte varandra riktigt tror jag. Eller så är det som så att vi flyr varandra i rädsla av att inte duga. Däri ligger en del av problemet. Att inte duga.
Jag har kanske inte den mest älskvärda inställningen till mig själv. Vilket jag är fullt medveten om att det är fel. Man skall tycka om sig själv, med fel och brister och fördelar för den delen också. Jag tycker inte mig själv speciellt och hur min kropp är utformad med alla dess skavanker. I de mörkaste stunderna tänker jag att det är till och med synd om den människa som måste ta i mig. Tex hos en massör. Jag vet att det är fel att tänka så. Absolut fel. Men dessa tankar drabbar mig stundom. Och de är inte så roliga att tas med.
En annan sak som förbryllar mig är de så kallade Tomboys. Eller de sk pojkflickorna. I flera operor finns det mansroller skrivna för mezzosopraner ex Cherubino i Figaros Bröllop. Jag har kommit på mig själv att tycka att dessa kvinnor i manskläder är oerhört sexiga.
Ja, som sagt. Meningen med livet är ju som sagt 42. Det vet vi ju alla för det har Dogulas Adams sagt. Men var jag själv står i kärlekslivet vet ingen antar jag. Allra minst jag själv. Fantasier eller verklighet, undanflykt eller sanning. Jag vet inte. Det enda jagvet just nu är att jag fått kramp i handen efter att ha skrivit detta inlägg.
skriven
Kanske är det så att man inte ska haka upp sig så mycket varken på könet eller på utseendet, utan mer på människan under skalet. Lyckas man med det är man nog lyckligt lottad, för i vårt samhälle är det svårare än det låter. Jag är av åsikten att kärlek är bra, oavsett vilket kön man dras till och att låta stunden och själen själv bestämma vad som attraherar och lockar, verkar vara det val som får jaget att må bäst. Tror i alla fall jag.