I bland...




Det där inneboende självförakts...eller vad man nu skall kalla det...monstret...är kanske inte den bäste att lyssna på när det kommer till den självbild man har. Jag brukar hålla den stången. Men i bland sipprar det förbi små kommentarer från den unkna munnen. Kommentarer som kommer från mig själv och till mig själv. Men som jag försöker ignorera eller helt enkelt låtsas som att det regnar. Men någon bra raggförhöjningsfaktor är det då rakt inte.
Jag avskyr mitt högra ben, ja, jag är "funktionshindrad" eller vad man nu skall kalla det. Hindrad är jag inte. Men har ett funktionshinder. Så fort jag tar av mig skenan. Det är hatobjekt nr 2. Nummer tre är att benet är allt annat än rakt. Snett och böjt som en banan. Och smalt. Men det går att gå på.
Och så är det tre cm kort.

Den andra hatobjektet och som jag kroppsligen skäms över är blaffan av brunskjortornas massmöte jag har på ryggen. ( Ett område med skånes samlade leverfläckar)

Tredje är de knutor och fibrom som dyker upp här och var på kroppen.

Inte undra på att jag i bland kan tycka synd om den som måste röra vid mig. Ex massör eller teaterkompis.

Men som sagt för det mesta brukar jag låtsas att det regnar

Men det är lite besvärliga tankar...det är det. Speciellt om man går på dejt. Man är så rädd att den andre skall bli besviken över min uppenbarelse. För vem vill ha en krokbent prickig korv till flickvän liksom.

Jag har ju liksom inte ett förstahandsvärde på Amormarknaden precis

Kommentera här: