Lilla Teatern
Lilla Teatern- Sveriges äldsta amatörteater startade någongång för en sisådär 75 år sedan. Jag kom in i bilden första gången i mitten av 80-talet. Dels gästspelade min klass med att spela rysk dockteater på Lilla Teaterns scen som då befann sig på Sandgatan och dels som deltagare i en ungdomsgrupp. Sen tog det ett par år innan jag kom tillbaka. Närmare bestämt omkring 1991. Som sufflös. Då hade Lilla Teatern flyttat till sina nuvarande lokaler på Stortorget. En bank gjordes om av medlemmarnas egna händer till Lunds bästa och finaste scen. Där har vi nu varit i snart 20 år. (2011)
Häromveckan talade vi med Kulturchefen för att göra oss bekanta då han är nytillsatt. och dels för att få höra om det bara var rykten eller om det var sant och när i så fall att huset som teatern befinner sig i ska säljas. Jo, huset skall säljas 2012. Och vi kommer att åka ut. Var vi hamnar vet ingen i dagsläget. Det är bekymmersamt. En lokal kommer vi säkert att få. Men var? Och på vilket sätt? Kommer den att delas med andra?
Det som varit unikt med Lilla Teatern både på Sandgatan och nu på Stortorget är att den lokal vi har haft och har har varit vår och ingen annans. Vi har inte delat den med andra. Visst har dte varit gästspel och skolor som repeterat, men i grunden har lokalen varit Lilla teatern och dess medlemmar. Det har gjort att det har varit ett annat hem. Medlemmarna har "ägt" lokalen, inte lånat den.
Lokalen har i allra högsta grad varit ett andra hem. Som en koja man byggde när man var liten och ägde. Det är skillnad mellan att "äga" en lokal eller att få låna en.
Lilla Teatern är visserligen till strukturen rätt lik MAF eller ett studieförbund. Flera olika grupper har huserat under taket. Men eftersom grupperna i sig på ideell basis bildar styrelse och sköter om lokalerna, ser varandras föreställningar eller "lånar" skådespelare av varandra så finns det en vi-känsla som är unik och som kan vara svår att uppnå i lånade lokaler.
Lilla Teatern för mig har under vissa perioder i mitt liv varit som ett andra hem. Skämtsamt har jag och mina vänner sagt att vi varit där 10 dagar i veckan. Eller så har vi skrattat åt varandra när någon av oss skall gå men ändå bara hunnit ett par steg efter ett par timmar och fortfarande befinner sig under samma tak:
- Ah, du har drabbats av Lilla Teaternsyndromet!
När jag kom till Lilla Teatern omkring 1991 hade jag inte haft många vänner i mitt liv. Under min uppväxt hade jag udda intressen och vägrade ofta att rätta mig i leden om hur man skulle vara och tänka. Jag gillade klassisk musik, blev kär i operasångare, och älskade teater och litteratur. En udda varelse helt enkelt. På Lilla Teatern upptäckte jag att folk ville bli min vän. Fråga mig om saker. Till och med den tuffaste och coolaste tjejen på Lilla Teatern som jag i hemlighet såg upp till ville bli min vän. Jag var förvånad.
På Lilla Teatern lyckades jag gång på gång utmanna mig själv. Besegra mig själv. Hade någon sagt till mig när jag började där att jag skulle spela huvudroller, få lysande recensioner, bli ordförande, sjunga inför publik hade jag skrattat och sagt : Yehh right.
Men allt det där HAR hänt. Jag har fått vänner. Jag har fått lysande recensioner. Jag har spelat huudroller. Jag har sjungit. Jag har till och med stått på Rigas stadsteaters scen och spelat teater.
Mellan våren 1998 och Hösten 2004 tog det plötsligt slut. Jag försvann från teatern. Det var ett par år av ganska så lite teater, men teater på andra ställen. Men jag utvecklades inte. Så en vårdag omkring våren 2004 var jag i Lund. Glasdörren till teatern var öppen och jag klev in. Jag kände ett pirr i magen. Som om man träffade en gammal kärlek. Jag frågade om jag kunde få kika in på scenen. Den scen som medlemmarna omkring 1989-90 byggde för hand. Det fick jag. Det som hände då kanske låter hur flummigt som helst. Men jag klev in och ställde mig mitt på scenen. Och på en mikrosekund kände jag mig stadig. Jordad långt ner i myllan. Jag sträckte på mig, och växte ett par decimeter. Höjde blicken och kände mig...stark och modig. Jag hade fullstädnigt struntat i om halva Dramaten hade suttit på läktaren med Ingmar Bergman i spetsen. Jag ägde scenen. Jag ägde mig själv.
På Lilla Teaterns scen har jag aldrig varit rädd. Utan trygg och stark.
Nu har jag varit konstant aktiv sedan 2004. Många fler roller har passerat: Anne Frank, Andri, Kristin, Karrek, Bezanyja och Nunnan. Jag har varit i Riga och i Stockholm med föreställningar som fötts fram på Lilla Teatern.
Oavsett var vi hamnar. Den omöjliga drömmen hade ju varit om vi fick stanna. Hoppas jag från djupet av mitt hjärta att vi som är Lilla Teatern i dag, och även medlemmar från förr och kommande låter Lilla Teatern leva vidare. Den betydelse den har haft för mig har varit livsomvändare. Och jag önskar fler samma sagolika resa tillsammans med Lilla Teatern. Jag kommer inte att ge upp nu. Jag vill fortsätta att ha ett andra hem att vara på. Att skapa på. Och Lyckas men också våga att misslyckas. Det hör till den kreativa processen.
Och som bevis för detta är jag involverad i två kommande projekt. Så länge teaterprojekten skapas av medlemmarna kommer också Lilla Teatern att leva
Kommentarer:
2
Konstanze:
Tack för din kommentar Leif. Ja teatern betyder mycket för mig och även så för många av mina vänner som också vistas där-
skriven
Hej Konstanze!
Grattis till ditt engagemang för Lilla Teatern. Det är fint att läsa din sammanfattning. Jag förstår hur mycket denna scen betyder för dig och jag gläds med dig.
Någon egen blogg har jag inte skapat. Finns iallfall på Facebook; Leif Engström eller på Mindfulness Yoga Let Go