Att vara udda och försöka passa in
Hanö. Vi är på klassresa. Vi har åkt båt. Vi bor på ett vandrarhem. Detta är förmodligen i sexan. Fröken med det bruna vågiga håret och de vassa ögonen läser herr Arnes penningar för oss på kvällarna och på morgonen väcker hon oss med flöjtspel. Vi protesterar lite lamt mot spelandet. Det känns lite. Töntigt. Fri tid. Fri tid till lek och bus. Fri tid mellan planerade aktiviteter och den gemensamma matlagningen. Jag är ensam. Varför minns jag inte. Men mina klasskompisar har stängt in sig i ett av sovrummen. Höga glada röster. Skrik och skratt. Dörren är stängd. Kanske är den låst. Kanske är det någon på den andra sidan som håller emot. Jag vet inte. Men jag kan inte öppna den. Jag knackar. Vem är det? Frågar en av rösterna på andra sidan dörren. Fast de vet det nog redan. Schyssta säger jag. Öppna. Låt mig komma in. Vem är det frågar rösten en gång till. Jag sväljer. Tänker. Måste ändra på mig. Måste bli accepterad. Passa in. Jag ställer mig i en lite tuff posé. Harklar mig. Det är Terre svarar jag. Släpp in mig. Kom igen nu. Skratt. Jag förbannar mig själv. "Terre" hur jävla dum får man vara. Men det går bra. Dörren öppnas och jag släpps in. Försöker spela den tuffa. Terre. För att passa in. Terre Terrass, Terre Terrorist blev det namn jag sedan bar i tre år. Inte av eget val. Utan några av de andra.