En skolresa
Samma resa. Hanö. Jag har min nalle med mig. Jo. Jag vet, jag är för gammal för att ha nalle med mig. Men nu har jag det. Fröken med den bruna vågiga håret påpekar också för mig att jag är för stor för att ha nalle med mig. Hon pratar med mig som till ett litet barn. Jag stoppar ner nallen med skammens röda rosor på mina kinder långt ner i ryggsäcken. Och hoppas på att ingen av mina klasskamrater hört vad hon sagt. Någon kväll senare. Spökrunda. Vi skall knata runt i mörkret på Hanö. Leta efter spöken. Eller nått. Alla är uppspelta. Så även jag. Fröken med den bruna vågiga håret säger till mig att ”du får inte följa med”. Jag protesterar. Men får foga mig. Klockan är mycket och fröken vill i väg med sin ivriga barnahop. Vi kommer snart tillbaka säger hon och beordrar mig i samma stund i säng. Eftersom jag inte skall med på spökrundan. Jag kan ju ramla och bryta benet. Ständigt detta förbannade ben. Som fröken med det bruna vågiga håret återvänder till gång på gång på gång när hon inte vill att jag skall vara med. Auktoritärt beordrar hon mig i säng. Jag lyder. Hon pjoskar med mig. Lägger nallen vid min sida som jag tryckt ner långt under täcket. Klappar mig. Säger nått. Jag minns inte vad längre. Men jag minns att jag hatar henne i den stunden. Och nallen. Och mig själv. Jag skäms. Över mig själv.