En sommaravslutning
Sommarlovet väntar utanför skolans fönster. Föräldrar och klasskamrater samlas i klassrummet för att ta farväl av varandra och läraren inför sommaren. Det kan har varit i femman. Eller sexan. Om det var i femman så innebär det att jag varit i klassen i cirka tre månader. Förväntan i luften. Glada ansikten. För mig en vilja att passa in. Osäkerhet. Duger jag? Tycker de, de andra om mig? Jag vet inte. Det står helt klart för mig att jag inte tillhör de mest populära i klassen. Snarare har jag tilldelats rollen som den konstiga. Konstig är jag i de andras ögon. Men jag vill ju bara vara. Bara var nig själv. Inte lisma. Inte ljuga. Inte låtsas. Bara få vara den jag är och tycka om det jag tycker om. Utan suckar himlande ögon. För mig själv har jag beskrivit känslan av att klassen står i en cirkel. håller varandra om ryggen. jag är utanför. släpps inte in. försöker hitta ett hål i cirkeln. men den finns inte där. Läraren. Läraren i brunt vågigt hår och bruna ögon. Jo visst hade hon det. Bruna ögon. Som sett vasst på eleverna i klassen som inte föll henne på käppen. Nu går hon runt i klassrummet. Ler. Skrattar. Ge sig tid till varje barn. Säger hejdå. önskar glad sommar. Kramar om. Vi ska gå. Mamma och pappa viskar i örat. Jag tar mod till mig. Vill vara artig. Vill vara omtyckt. Jag månglar mig fram till läraren med det bruna vågiga håret. Jag ler. Tittar upp i hennes bruna ögon. Hon tittar på mig. Som när man ser ner på någon. Trevlig sommar Therése säger hon. Hon betonar mitt namn på det där sättet när man vill någon man inte riktigt gillar något. trycker liksom till. Therése. Kramen som hon gett alla de andra eleverna jag väntar på den. Jag väntar. Kanske jag gör ett tafatt försök att sträcka fram mina armar. Men den kommer inte. I stället en utsträckt hand. Jag stirrar. sväljer. Jag tar i den. Den är kall. Jag biter ihop. Ler. Och säger glad sommar! Men känner mig som om jag ingenting är värd i hennes ögon