Kulturnörden- en teaterfjants bekännelser

Flat is the new black

 

• en liten obekväm bekantskap  med Mr C. Skitstövel-

 

Del 1

 ”De många budskapens tid”

 

I januari 2013 kallades jag till min andra mammografi. Jag får väl knata dit

tänkte jag och det gjorde jag. Dessa apparater! De är inte gjorda för människor med min ståtliga längd. På tå försöker jag förmå mig att stå stilla fastklämd med ena tutten känner jag att om jag tappar balansen kommer jag åtminstone inte slå mig. Jag sitter ju fast. Bilderna togs och jag får trava hem igen. Dagarna går och jag tänker inte mer på den saken. Några veckor senare dimper det ner ett brev i brevlådan från sjukhuset. Det är från bröstmottagningen. De vill ta nya bilder. Och/eller göra andra undersökningar”Aj fan tänker jag” men lugnas av beskedet att i de flesta fall rör det sig om att föregående bilder har varit otydliga/svåra att tyda. När jag kommer till bröstmottagningen ligger en trappa upp från den sedvanliga mammografimottagningen känns det lite obehagligt i kroppen. Ni vet som när man sitter i väntrummet hos tandläkaren. Det liksom pirrar i magen.  Jag ombedes sitta ner i väntrummet. (Fan vad jag hatar väntrum efter det här året) Efter en stund blir jag kallad in. Men inte fan är det en mammografiapparat. Utan i stället en brits i ett mörklagt rum. Där skall jag lägga mig med bar överkropp. Vi ska ta ultraljud på dig. Och ett biopsiprov. Va? Biopsi? Nu blir jag lite orolig. Men försöker bita ihop och skämta bort det hela. En tunn fin nål förs in i mitt högra bröst och så är det klart.

• Du får återbesökstid om två veckor ungefär. 
• Jaha, svarar jag lite avmätt och hoppar ner från britsen. Sen cyklar jag tillbaka till jobbet lite chockad och med en klump i halsen.

 

Nu trodde jag, jag inbillade mig att det inte var någon fara. Jag klämde och kände på brösten i duschen. Nej, där var inget. Ingen förrädisk liten knöl som skulle kunna vara illasinnad. Knöliga bröst det vill säga full av körtlar det hade jag. Men det var inget som avvek. Så jag släppte tanken och gick vidare.

 

Efter ungefär två veckor var det återbesök. Vad jag minns så hade jag min mamma med mig. Utifall att. Den gladlynte läkaren möter mig i korridorren, han ser glad ut och jag andas ut en smula. Ser man så glad ut som han så kan det ju inte vara något farligt. Det han sedan säger när dörren har stängts är att biopsin visade egentligen ingenting, ja till 95% så är det ingenting. Men här finns det inga gråzoner säger han och pekar på de gröna väggarna. Utan här är svart eller vitt som gäller. Det tycker jag låter utmärkt. Eftersom det är ju inget. Det sa han ju själv. Jag menar om han säger 95% chans till att det inte är någon fara på taket. Då är det ju inte det. Läkaren berättar att de vill göra en grovnålsbiopsi på höger tutte och MRI på bägge brösten eftersom det ser lite stökigt ut i båda. Och så blir det. Jag får en ny tid. Det är samma rum som tidigare. Det jag gjorde finnålsbiopsin i. Nu är det inte så roligt längre. Och mindre roligt blir det när grovnålen åker fram. Om den förra nålen var tunn och fin är denna grövre. Apparaten ser mer ut som något en snickare har när hen bygger en veranda än något man stoppar in i någons tutte. Att råka ut för Mr C är att vänta. Och undersökas. Och vänta. Hen är emellanåt en slug rackare. Lite som en lönnmördare som smyger omkring. Eller tyst står och betraktar i ett hörn. Man skulle kunna tro att Mr C gillar att leka kurragömma. Och hen är dessutom en jäkel på det. Av grovnålsbiopsin blev jag blågrön. Min kiropraktor undrarde vad som hade hänt och jag berättade att jag gjort en biopsi men påpekande jag : De är 95% säkra på att det är inget så jag är inte orolig. Jag försökte undvika hennes bekymrade min. Den fick rinna av mig. Man blir rätt duktig att bygga upp en skyddande mur. Men människors blickar och frågor hittar givetvis de där små små sprickorna in till trollens boning. Eller så är det trollen som har ovanligt bra hörsel. Jo, det har jag fått erfara. De har extremt bra hörsel och de är extremt duktiga på att börja snacka.

Det blir lite roddigt nu. Jag minns inte riktigt alla turer. Men grovnålsbiopsin visade på de där andra 5% av 95% chansen att där inget är. Där var något. När läkaren kommer ut för att hämta mig i väntrummet så är en sjuksköterska med. Fan i helvete tänker jag. Det är inget bra tecken. Ni vet från och med nu blir man en tolkare av varenda min, vartenda humane och vem och vilka som följer med in på läkarerummet. Och om en sjuksköterska följer med in när läkaren skall prata med en om ett biopsiprov så kan det inte vara ett bra tecken. 

Jodå, provet visar avvikande celler så nu vill min gladlynte kirurg ta en så kallad tårtbit. Att man tar en tårtbit betyder att man tar en triangelformad bit ur bröstet där cellavvikelsen eller tumören sitter.

• Vissa drabbas hårt här i livet säger min kirurg och ser vänligt på mig.
• Va? svarar jag och undrar först vad han menar. Jaha, du menar benskrället mitt, äsch det är ingen fara med det. Jag är van. Jag har opererats förr. Jag är veteran.

 Opertionstiden blir ungefär två veckor senare. Operationen är inte så mycket att orda om. Det blir en så kallad dagoperation och jag får ta mig hem redan samma dag. Provsvaret kommer ungefär två veckor senare. Det är ungefär också nu jag börjar repetera

Bara en berglärka som ska ha premiär till sommaren. Jag blir livrädd att jag inte kommer kunna vara med i den här uppsättningen som består av amatörer och professionella skådespelare. Svaret på operationen blir att de har hittat en liten sketen tumör på 0.5 cm. Tubulär. 

-Ska man drabbas av bröstcancer så skall man drabbas av din sort säger den skallige läkaren torrt. Den är den snällaste av de aggressiva man kan få. Du har haft tur.

-Okej, vad bra då svarar jag.

• Men tyvärr så fanns det kvar förändringar i ytterområdet av biten vi tog bort så vi måste ta hela bröstet.
• Jaha, okej svarar jag. Och vet inte vad mer jag skall säga. Vad säger man. Nej, gör inte det?. Det är bara att acceptera faktum.

Bröstsjuksköterskan visar några bröstproteser. Både sådana man lägger in i e BH och sådana man klistrar på huden. Den har sugproppar. Hon låter mig känna på dem och visar hur bra de sitter. De ser ut som en manet tänker jag. Fast hudfärgad. Och tänker att jag nog aldrig kommer använda en sådan. 

• Hur känns det? Har du några frågor undrar bröstsjuksköterskan

Jag är tom på frågor. Underligt att människor alltid tror att en har en massa frågor Hon har ju redan berättat allt.

-Dåså, då ska jag berättat lite om operationen då. Du kan känna dig lite trött och dåsig efteråt.

-Jo jag vet svarar jag. Jag har opererats reda minst 15 gånger i mitt liv.

Sjuksköterskan lyssnar inte utan går igenom pliktskyldigt alla papper, skriver upp vad jag väger, hur lång jag är. 

 

När man skall operera bort ett bröst på grund av Bröstcancer så kollar man alltid den så kallade portvakten som sitter strax innan armhålan. Den indikerar om det finns en spridning till  ytterligare lymfor i armhålan. Om den påvisar det så måste man även operera bort lymforna i armhålan. Timmarna innan operation så får man genomgå en undersökning med typ MR och radioaktivt ämne som färgar kisset ungefär lika blått som Vira Blåtira färgade tungan blå som barn. Man får också dränage under operationen. Ett dränage ingen spridning. Två drängar spridning. Det första jag gör när jag vaknar upp på uppvaket är att känna efter med hjärtat i halsgropen räknar jag…pust…där är bara ett dränage. Men oron släpper mig inte.

 

Jag tål inte riktigt oxynorm. Elle jag får en konstig biverkning av det. Ni vet när man läser på bipackssedeln på mediciner så står det 100 av 1000 kan få den och den biverkningen och så vidare. Av Oxynorm får jag den där biverkningen som drabbar ungefär 10 av 1000. Min kissignal lägger av. Jag kan vara hur kissnödig som helst. Blåsan välfylld så att ett täcke kan vara påfrestande på blåsan. Men där kommer inte en droppe. Inte en signal. Det är ingen som helst kommunikation. När jag på avdelningen på eftermiddagen återigen försöker uträtta mitt behov av att tömma blåsan känner jag när jag sitter ner att ”Oj jävlar i min låda, jag mår illa. ” Så jag ställer mig upp, ringer på larmknappen. Och i samma sekund faller jag mot golvet. Sen vaknar jag av att jag ligger på toalettgolvet och inte mindre än fem förskräckta sjuksköterskor sträcker sina armar emot mig för att hjälpa mig upp. 

Några timmar senare har mitt dåvarande A-kupabröst, sedermera Zerokupa växt till en enorm, för mig som alltid varit småbystad, C-kupa. Jag frågar en sjuksköterska om det ska se ut så. 

-Nja, kanske inte riktigt så svullet. Det är nog bäst att en läkare får kolla på det.

En läkare släntrar in nonchalant med händerna i byxfickorna, skallig och lika fromt som Ferdinans mamma tuggade på halm tuggar han på ett tuggummi.

• Jaha. Det där ser svullet ut. Va har du gjort ? säger han och ser lite så där ut som när någon mobbare i klassen är ute efter att skämma ut en.
• Eh, jag ramlade på toaletten när jag skulle kissa svarar jag och känner mig som om jag har gjort nått dumt.
• Jaha, har du ätit fortsätter han och tittar på den tomma tallriken med brödsmulor som står på bordet invid min säng.

”Dööööhhhh tänker jag. Jag har ju inte ätit sen i gårkväll. Klart som fan att jag ätit så fort jag blivit tillåten att göra det.

-Ja, svarar jag och ser så snäll ut jag kan. Jag var hungrig.

-Jaha svarar läkaren ännu mer avmätt. Det var inte bra. Då får du vänta minst sex timmar. Och du får inte äta från och med nu.

Sen vänder han på klacken och går. Tuggandes på tuggummit. Jag och sjuksköterskan bara stirrar på varandra och skakar på huvuderna.

 

Att ta bort ett bröst gör förvånansvärt lite ont. Man kan tycka att smärtan efteråt måste vara olidlig. Men den som hade mest ont av mig och min rumskamrat de där dagarna på sjukhuset var min rumskamrat som opererat bort sina bröst på grund av att hon var bärare av BRCA-genen. och gjort en direktkonstruktion med exapander. 

 

Så var jag då tuttlös på ena sidan. På morgonen kom min gladlynte kirurg förbi för att berätta att operationen gått bra. Det enda jag hade i huvudet var om det funnits någon spridning till portvakten. Det enda han hade i huvudet var hur att berätta hur intressant det varit att skära i mig. Då jag har NF så har jag tydligen en skörare vävnad som gör mig mer lättskuren. Jag lyssnade tålmodigt och när läkaren är på väg att gå ropar jag: ”Jamen, portvakten då? Var det något i portvakten”

Läkaren ser förvånad ut över min fråga men samlar sig sedan och säger de förlösande orden: ”Nej, det var inget i portvakten!”

 

Återbesöket två veckor senare visade på att det även fanns förändringar i vänstra bröstet så det blev att slänga sig upp på operationsbordet igen. 

Okej, nu blir jag helt tuttlös. När jag samspråkar med en lärare jag haft och som råkat ut för bröstcancer ett år tidigare konstaterar vi att det är bättre att vara helplatt än bara platt. Flat is the new black liksom. 

 

Många kvinnor jag varit i kontakt med och som också råkat ut för BC och blivit tvungna att operera bort ett eller två bröst har uttryckt en rädsla för att visa sig i badhus och eller på stranden. Rädslan och skammen för att vara annorlunda har varit så stor att många av dem har het enkelt avstått helt från att vistas i dessa miljöer.

 

Forskning visar att de kvinnor som önskar rekonstruktion och vars bröst rekonstrueras får högre själv- känsla och förbättrad livskvalitet jämfört med dem vars bröst inte re- konstrueras. 

 

För mig har inte en konstruktion varit så viktig. Vid den här tiden så visste jag inte heller att tillvägagångssätten för en konstruktion för min del skulle komma att ändras. Att vistas på stranden för mig löste jag med att i tanken se framför mig kombinationen av sport-bh och badshorts. Och så var det problemet löst.

 

Om det i högra tutten var en vänlig Mr C så var hen desto aggressivare i vänster tutte. Den jäkligaste man kan råka ut för. Den lömskaste av dem alla och mest svårbehandlade. Om den sprider sig. Det enda som biter är cellgifter.

Om höger sida nu var friskförklarad så var vänster det inte. Även om skiten var borta. Nu gällde cellgifter och jag blev plötsligt patient på Onkologen.