Flat is the new black del 3

 

10157167_10152362155289434_532067842_n.jpg

 
 
 
Är vi inte värda att älskas? Är världen såpass ytlig att kvinnor utan bröst förpassar till avfallshögen. Avskrädet som ingen vill ha att göra med. Jag vägrar tro att det är så. Jag vägrar att tro att kärleken inte är djupare än så. Jag är fortfarande jag och jag är så in i helvete mycket värld att älskas. Trots ett bananben och en byst som hade fått vilken amazonkvinna grön av avund.

Vi borde ta mer tillvara på vilka vi är, och hylla det inre mer än det yttre. Allas våra kroppar är märkta av livets gång. Det finns inte en kropp som är den andra lik. Ändå är vi så fullständigt upptagna av hur vi och andra ser ut. Jag vet Bröstcancersystrar som inte vågat gå till badhuset eller vitsas på stranden efter det att de förlorat ett bröst eller två. I rädsla för att sticka ut, bli bedömd och utstirrad. I rädsla att inte duga. Som människa. Som kvinna.
Ett badhus i Umeå har förbjudit kvinnor att bada topless därför att synen av deras nakna bröst kan hetsa upp män. Därför att människor tar illa vid sig vid synen av ett par nakna bröst. Jag undrar vad som hade hänt om jag hade badat där. Utan överdel. Hade de slängt ut mig? Är jag topless?
Vi borde se mer till varandras inre än till det yttre. Vi borde hylla en människas goda handlingar mer än hennes utseende.