Jag är inte troende. Snarare en ateist. Men jag kan inte låta bli att dela med mig av följande samtal som utspanns sig mellan två 5-åriga flickor i dag vid lunchen.
Flicka 1 (som bara har en mamma, ingen pappa) : Alltså, gud är min pappa liksom. För jag har ingen pappa. Men gud han finns i hela mig. I mina armar, i mina ben, i mina tår. Ja precis i hela mig.
Flicka 2: (som har en mamma och en pappa) Va? (ser skeptiskt ut)
Flicka 1: Jo, det är sant. Han finns i alla oss. I dig och dig och dig (Hon pekar på sina kompisar runt bordet)
Flicka 2: (Lite oroligt) Men jag har ju redan en pappa. Kan han inte vara min morfar i stället? Jag har ingen Morfar.
Flicka 1: Jo det går bra!
