Någonstans i tiden där 70-tal möter 80 tal
Sommar. Sol. Varm sand. Blå himmel. Glass. Jag och min bror är på besök hos mormor någonstans i närheten av Alingsås. Lekplats. Gungor. Barn. Jag gungar högt så jag nästan snuddar trätopparna. Det kittlar. Shorts. T-shirt. Fartvinden rufsar i det blonda kortklippta håret. En pojkfrisyr till de vuxnas förtret. En mamma. Inte vår mamma. Utan en mamma till ett annat barn. Frågan når mitt öra. Ni är syskon va? Mamman pekar på min brunhåriga bror. Jag nickar. Vad heter ni då? Jag svarar: Han heter Måsse. Jo. Han heter faktiskt så. Och jag heter… Himlar med ögonen. Alltid denna onödiga kommentar. Jamen så heter han väl inte? Är han döpt så? Men denna gång uteblir kommentaren. I stället Och du då? Jag tvekar. Ska jag pröva. Törs jag? Jag gör det: Jag heter Peter.
Jag kikar på kvinnan som är ett annat barns mamma. Går hon på det? Jo, det verkar så. Jag har lyckats. En gång till. Jag ler. Hon tror att jag är en pojke, Men lite senare. Samvetskval. Tänk om mamma och mormor får veta. Tänk om det där barnets mamma skvallrar. De blir nog inte så glada då.