0Läs mer >>Det är slitsamt att vara amatörskådespelare. Med allt vad det innebär. I alla fall premiärsveckan, som är helt galen egentligen när det gäller dejtning av kuddar och sömn. I en amatörensembel så pluggar de lyckligt lottade, medan de som är mindre lyckigt lottade har arbeten att gå till. Det har blivit toksena kvällar. Men vad gör man inte för att en föreställning skall vara i visbart skick?
Så här har de senaste två dagarna sett ut Onsdag: Arbete 07:30-16:00 Repetition: 18:00-23:00 ( Med allt vad det innebär av scenbygge, jagandes av kostym, rekvesita som inte är på plats och jagande efter regissör som är överallt och ingenstans vid fel tillfällenO
Torsdag: Arbete 06:15- 13:15 Frissan: 13:30 Betalning av räkningar: 15:00 Åka in till teatern: 16:00 Köpa kostym för dyra pengar till min rollfigur och som sedan blir min egen, alltså köpt för egna pengar, dyrt, så nu får det bli nudlar resten av månaden: 17:00
Fixande av scenografi, äta, örla runt, sminkas, kostymprov, osv fram till 23:00
23:15-00:30 Genomdrag
00:45 Förvirrad genomgång av genomdrag
01:15 Tåget går hem
Jag hinner knappt lägga huvudet på kudden innan det är morgon igen och jag skall till arbetet.
Mindre än en vecka kvar till premiär. Bilden av lugn är bara ljug. Det är allt annat än lugnt. Men det är i alla fall bättre nu än det var för ett par dagar sedan. I går löste vi övergångarna i alla fall mellan scenerna. Men vi har inte haft något genomdrag än. I går var det en gästande grupp på scenen dessutom som blev skitförbannade på att vi stövlade in i köket och fixade lite käk. I kontraktet står det att de hur SCENEN inte hela teatern. köket får de dela med oss. Just nu verkar det som om jag bara är i konflikt med allt och alla. Jag hatar det.
1Läs mer >>Man vill ju vara en människa som är duktig, omtyckt och har lätt att ta allt och alla. Som tar plats men inte för mycket. Som är intiativsrik men som inte kör över. Det där är en balansgång som är svår att klara av. Jag fixar den tydligen inte. Jag är inte speciellt omtyckt på jobbet. Och pratar jag med en s¨å stannar det inte där. Utan sprids vidare. Meningen är inte att prata bakom ryggen på folk. Men kontentan blir ju så. Jag måste lära mig att hålla käften och inte vara så konflikträdd.
2Läs mer >>Jag drömde om Mr M i natt. Ja, han återkommer då och då i mina tankar fortfarande och tydligen även i mina drömmar. Så är det med det. Nå, jag drömde, något osammanhängande att vi (förmodligen) var ute och paddlade. Hans tjej var med. Så jag höll distansen själsligen. Jag fotade någon slags lagun som var grymt vacker i färgerna. Påminde lite om den här bilden.
Men ändå inte. Det var vackrare i drömmen. Nåja. Jag fick väl inte riktigt till det med fotograferandet. jag ville ju liksom impa på Mr M. (Fortfarande!) Så till saken då. Han håvade i alla fall upp en väggalmanacka, en sådan där man kan göra med sina egna bilder. Det var bilder från deras (Mr M och flickvännen) resa någonstans. (Inte till Finland i alla fall) Jag reagerade över i drömmen att de inte kunde resa eftersom de har en knappt ettårig dotter där hemma. (Så är det med den saken)
Det som facinerade (felstav!) mig med den här drömmen var hur tydligt jag kunde se de 12 olika bilderna i almanackan han visade mig. Och även de pustlustiga fotokommetarerna,
En bild, jag skall försöka beskriva den.
Fotografen (förmodligen Mr M) står i en backe. Vi ser honom/henne inte. Jag vill bara att du skall veta positonen. Backen är väldigt stenig. Det ligger stora vita stenar inga bumbligar, men i alla fall är vissa av dem knytnävsstora. På höger sida om backen är det ett buskage. Ur dessa buskar hoppar det tre orangutanger. (Jag vill i alla fall minnas att det var orangutanger) Fotografen har knäppt i precis rätt ögonblick. Bilden är inte arrangerad. Fotografen kan inte från början veta att det skulle komma tre orangutanger ur buskarna. De är ungar. Nåväl. Där buskaget y´tar slut vidtar en BRANT slutning neråt höger mot havet som syns i övre högra hörnet. Det blåser rejält, det går vita gäss på havet. Och några tursiter, jag antar att de är turister strävar uppför den steniga branten från havet. Ljuset är skarpt. Och det är nog inte heller speciellt varmt. Alla på bilden har långbyxor och långarmande tröjor.
Jag minns även två andra bilder, En där man ser en stor stark, muskulös svart polis med svarta solglasögon. han skriker något. Det står också något på löpsedeln i bakrunden på kiosken. Den skrikande polisen ser riktigt aggresiv ut. Hans öppna skrikande mun dominerar bilden. Man kan läsa vad det står på löpsedeln. (Vilket jag har gömt nu, men det fanns en poäng i det) I handen håller han en svart katt i nackskinnet. När jag tar av mig mina (!) solglasögon ser jag att det inte är en fullvuxen katt utan en kattunge.
3Läs mer >>Jag har inte tid att bli sjuk nu. Även om det på sätt och vis vore skönt. Dubbelt det där. Jag har inte tid. Verkligen inte. Det är två veckor kvar innan premiär och föreställningen suger utav bara helvete just nu. OM det skall bli ngt som överhuvudtaget skall kunna visas för publik så måste det repas utav bara fan och hans moster. (F-låt alla svordomar, men de är på sin plats)
Skönt vore det att bli sjuk för att jag är ganska trött. Och så har jag en nyvaknad förkylning som inte riktigt vill bryta ut. Ni vet, lite ont i halsen, lite lite lite snuvig, i alla fall nästan täppt i näsan, iskalla händer, men varm annars. Seg i huvudet som julkola, mensvärk, och smygande huvudvärk. Lite småskruttigt alltså.
Det hade varit skönt att få stanna hemma från jobbet på måndag som annars kommer urarta till en väl flängig dag.Väl flängig för att ha en blyg förkylning i kroppen. Först skall jag till Lund till Ortopedtekniska och påbörja införskaffandet av en ny badskena, ev också en ny vardagsskena med, den jag har är väl lite väl sliten. Sen tillbaka till jobbhelvetet och stanna där till 18 med påföljande möte till en ca 19. Därefter tillbaka till Lund för att repa.
Det bästa vore kanske att sjuka sig. Men jag sjukar mig liksom inte om jag verkligen är sjuk. Och är jag sjuk så att jag sjukar mig kommer jag ändå vara såpass dålig att ett flängande till Lund vore korkat. Samtidigt som jag faktiskt MÅSTE till Lund för att skaffa den där skenan vilket jag försökt sedan Augusti, och jag måste verkligen repa annars åker föreställningen rakt ner i papperskorgen.
Är det något som har ett tips till mig hur jag skall göra?
ljuga utav bara helvete och sjuka mig? Eller dra mitt strå till stacken som den plikttrogna varelse jag nu är?
Nedan får den fenomenala Tuva Semmingsen illustrera min frustration.
2Läs mer >>-Varför är du sur? -Jag är inte sur - Du ser sur ut ¨ -Men jag är inte sur - Det ser jag väl att du är sur. Du är alltid sur på Julafton ( går ut) - Jävla kärring
Var det något Ingmar Bergman kunde så var det att skriva dialoger. Bra sådana. Vassa som rakblad. Och oftast mitt i prick. Kolla in Fanny och Alexander tex.
2Läs mer >>Så länge jag har hållt på med teater inom amatörvärlden så har alltid ngt problem uppstått. Alltid. Det finns inte en enda produktion som jag deltagit i som inte drabbats av något slags problem.
Tex
Anne Frank- en av skådespelarna fastnar i bergen i Italien med sin bil sista helgrepet innan premiär.
Andorra- avhopp till höger och vänster, + två dödsfall.(Dock ej under rep eller på teatern däremot en av skådespelarna, frid över ditt minne Raul, får två hjärtattacker varav det sista blir för mkt samt en till regissören närstående person=
Fröken Julie- det fanns de som inte mådde så bra i produktionsteamet som gjorde att viktiga personer uteblev då och då. Men fan vad bra det blev till slut.
Och nu Kallocain- avhopp i elfte minuten och många oklara trådar än.
Det har gått så långt att man börjar skämta om vad det skall bli för problem som dyker upp i de nya produktioner man ingår i. Lite spännande sådär. Och man får ha en ängels tålamod, inte ge upp, lite skygglappar då problemen uppenbarar sig och vem som helst egentligen skulle ha lagt ner. Lite naiv dumhet och djävlar anamma är det som gäller.
MEn det läser sig alltid. Hittills har jag väl aldrig varit med om att en produktion lagts ner i elfte minuten. En gång höll vi på att bli stämda därför vi tolkat ett manus lite för fritt. Översättaren blev tvärarg och sa att om vi spelade pjäsen skulle han stämma oss. Detta var på förmiddagen på premiärsdagen. Så vad att göra? Vi sköt fram premiären en dag. Skickade hem tre människor med ett engelskt manus, ett ryskt och ett svenskt och så fick de översätta det till ett nytt. Sen fick vi alla ändra lite ordföljder i våra egna repliker och skulle någon komma och säga att det var fel så hade vi ett nytt manus att visa. Dessutom garderade vi oss genom att skriva "Fritt efter" Premiären gick av stapeln dagen efter.
Inför Änglasyn med repstart i januari 2009 så får vi se vad som dyker upp längst vägen. Riktigt spännande. Men vi satsar stort där. Riktigt stort. Sverigepremiär och allt. Det ni.
Nedan en video från timmarna innan föreställningen på Anne Frank. Alla pysslar, småpratar, skojar och tramsar eller bara ÄR. Det är den bästa stunden på teatern. Vissa mer nervösa än andra. Andra lugna som filbunkar. Videon är inte illa menad men kan verka lite grov. Det var jag och och Herr van Daan som tramsade oss. Han kom med filmkameran och jag stod och sydde fast judestjärnan på min rock. Och hur det nu var så blev det Tinas mat. fast i stället Annes syhörna. Svart galghumor som kanske inte uppskattas av alla. Men som sagt det är inte illa ment.
9Läs mer >>Jag såg en film i dag om Eichmann. En av Hitlers underhuggare och som är ansvarig för den slutgiltiga lösningen. Tysk-Amerikanen Thomas Kretschmann har hamnat i facket Nazistkillar. Vill man ha en nazist i uniform med så ringer man Thomas. Han gör dem bra. Inget att klaga på. Han har liksom utseendet som Nazisterna strävade efter. Blond, välbyggd, blå ögon. Du kan se honom i filmer som The Pianist, Schindlers List, Undergången mfl.
En av mina favoritböcker: En tysk mans historia av Sebastian Haffner är inte filmad än. Och kanske aldrig blir. Men jag hade gärna velat se den bli filmad. Och då skulle jag vilja se Thomas Kretschmann i huvudrollen.
Nåja, för att komma till saken, i filmen om Eichmann så är det ett stycke musik som börjar lite lågt för att öka i styrka. Och fasen vad jag kände igen musiken och fasen vad det passade bra in i just den scenen. Jag kände igen det så väl. Men kunde inte placera det alls. Jag letade i genom mitt bibliotek i huvudet och i bokhyllan. Icke då. Bach visste jag i alla fall att det var. Det var det liksom ingen tvekan om. Han går liksom inte att ta miste på. ( Nu skall jag inte säga för mycket så att jag står där med röda kinder av skam sedan)
Nåja, jag letade på youtube. Men nej. Inget. Jag fick för mig att de sjöng Rex. Men inte riktigt säkert. Kollade scenen en gång till. Och då började hjärnan ringa in vad det var. Det var Bach. Och det är ur inledningen ur Johannespassionen.
The Passion of Christ är en film jag faktiskt vägrar att se. Den känns för vulgär i frosseriet av misshandel. Så jag nöjer mig att lyssna på Matteuspassionen i stället.
Däremot är denna video från Youtube med kombinationen The Passion of Christ och Johannespassionen en alldeles utmärkt val. Grym. Effektfull. Tänk om Mr Gibson andvänt sig utav den. Det behövs knappast några repliker . Låt musiken tala.
