En dvd att beställa o...
Jag är med i en fototävling som tidningen PC anordnar. Man kan vinna en kamera. En sony A-750. Jag har en Sony A-100 så det vore en god uppdatering att vinna kameran. Tyvärr ligger jag lite illa till poängmässigt just nu för att en vinst skall vara självklar. Jag vet inte ens om jag kommer att gå vidare till final.
Temat är vinter. Ett tema som utesluter södra landsänden av vårt land. Så jag fick vara påhittig.
Kolla in länken och rösta (gärna högt)
http://fototavling.idg.se/bildtavling/6/vote.jsp?mid=a7e1469911bd4281
Man tager vad man hav...
Men eftersom det stod mitt gamla arbetes namn på displayen, där jag trivdes så bra så svarade jag. Det var chefen. Som sa att jag var välkommen tillbaka. Jag sa: åh, tack så jätte, jätte, jätte mycket. Sex månaders provanställning är det förståss trots att jag varit där innan. Men så är ju reglerna.
Min chef där jag är nu sa inte så mkt, när jag klev in 40 minuter senare för att säga upp mig, mer än ett Jaha. ja det var väl kul. Du trivdes ju där.
Sen sa han inget mer.
Jag blev återigen påhoppad i Måndags. Det var en som ondgjorde sig över att alla inte följde de regler och rutiner som fanns vid frukost. Kan du ge något exempel frågade jag. Då svarade hon att våra barn på vår avd (inte hennes) minsann inte åt pålägg på smörgåsarna i fall de inte ville. Grönsaker och så. Ja sa att det inte stämnde att våra barn visst åt både pålägg och grönsaker. (Vi brukar ofta som avslutning på frukosten länsa grönsakskålen) Då svarade hon pionröd i ansiktet: Du sitter och ljuger mig rakt upp i ansiktet.
Nej det gör jag verkligen inte svarade jag. ( Jag vet, DUMT inte försvara sig!!)
Jo det gör du ju svarade hon ännu argare, Rakt upp i ansiktet ljuger du!
Okej sa jag. Då gör jag väl det. Då ljuger jag.
Min avd kollega förklarade för den arga kollegan a t våra barn alltid åt grönsaker men att de får ta själva av maten. Att vi inte lägger upp till dem. De får ta själva. (Och till och med dricka under det att de äter och inte efter maten, men det är tydligen också förbjudet, de dricker ju sig mätta då!)
Jamen tar de av allt då?
(Det är det viktigaste tydligen på detta stället, det snart gamla, att de TAR AV ALLT!!!!)
-Vi tvingar inte, ( Min kollegas svenska är inte så bra alltid så i bland är det bra att de missförstår henne) De tar av allt, de tar majs, och tomaten. De tar av salladen. De äter. Vi tvingar inte. Vi jobbar med demokrati
Vi låter alltså barnen på vår avd ta själva av maten, och det de tar skall de äta upp. Hoppar de över en böna eller två ur salladen eller skippar sparrisen så gör vi ingen stor sak av det. Vi låter det vara. Men eftersom min kollegas svenska inte är den bästa så lät det som om de tar av allt)
Vi har ett barn på min avd som verkligen avskyr tre saker: Hårdost, mjukost och Ketchup. Mellan jämna och ojämna mellanrum ger vi henne en liten bit eller en liten klick av dessa ting när det så serveras. För att hon skall få smaka av det. Men vi plågar inte barnet varenda gång det är hårdost och tvingar barnet att äta en hel ostskiva. Det lär barnet sig ingenting på. I alla fall inte att gilla hårdost. Barnet får ju i stället panik när det sätts fram på bordet.
Kollegan bad mig senare om ursäkt, även om hon stod för det hon sa (Hm) och att hon låtit sig påverkas av en annans syn på mig...
Det skall bli skönt....32 dagar kvar. Sen är jag fri. Och slipper tvinga barn. Och slipper militärakademin. Och som det så fint heter Att vägleda barnen, ( Vilket mer elle rmindre enligt mig är att tillrättavisa och styra ungarna i allt det gör och säger. Precis allt)
jag stack till mitt gamla ställe i dag efter jobbet för att skriva på kontrakt och så. En av mina kollegor frågade om jag hört ngt av chefen och jag sa att jag var där för att skriva under mitt kontrakt. Då blev hon alldeles stilla. Röd, och sen tårögd och sen ett fånigt glatt leende och en jättekram!
Mina gamla ungar, som då var 2-3 och nu är i fem års åldern kramade om mig allihopa, flera gånger, (de vet dock ännu inte att jag skall börja där än)
Mina nygamla avdelningskollegor kramade om mig jättelänge och såg glada ut och bjöd mig att sitta ner och äta mellanmål med dem och barnen.
Och se där i ligger skillnaden:
Det var hamburgare med ketshup och ost. Och här frågade man barnen:
Villd u ha ost på din hamburgare?
Vill du ha ketshup på din hamburgare?
Och barnen fick bestämma helt själv vad de ville ha. Inget tvång.
En liten kille började snacka med mig utav bara den.
32 dagar kvar...
Pust
Om tvång, påhopp och ...
Här om dagen fick jag ett kommentarinlägg som fick mig att bli lite generad. Och glad också givetvis. När ens gamla tonårsidol hittat till ens blogg och dessutom lämnat en kommentar då blir man som tonåring på nytt. Blyg, röd i ansiktet och så ler man så där lite fånigt.
Sånt är kul!
Inlägget jag skrev om tonårsidolen finner du under rubriken "Nästa gång"
Tack för kommentaren ...
Jakten på den perfekta kroppen går vidare. Och visar sitt fula tryne gång på gång. Nu senast var det två svenska killar i USA vill jag minnas som startat en sajt för plastikoperation. En sorts "Välgörenhetssajt" där killar kan donera pengar så att tjejer kan plastikoperera sig. Hade artikeln skrivits den 1 april hade jag trott att det avr ett aprilskämt. Men så var inte fallet alls.
Sajten gick alltså ut på att killar donerar ett visst antal pengar. Sen kan tjejer, vem som helst ansöka om dessa pengar som då går till operationer som till exempel Bröstförstoring, fettsugning.
Killen ia rtiklen urskuldrade sig med att säga:
- jamen så är det ju. Killar tittar och Tjejer gillar att visa upp sig.
Plastikoperationer i all ära. Men jag hade gärna sett killarna lät pengarna gå till plastikoperationer till mer behövande. Som barn i tredje världen som föds med gomspalt.
Se det vore en god gärning. Det andra är bara urbota dumt.
jakten på den perfekt...
I grunden lär alla religioner ut till oss människor att vi skall hysa kärlek till vår nästa. Att vi skall behandla alla väl. Att vi skall akta och vörda varandra och allt levande. Det har alla religioner tillsammans. Tänk om det hade kunnat stanna därvid. Men så är inte människan funtad. Tyvärr. I alla religioner förekommer den extrema fanatismen. När religionen övergår till att bli DEN ENDA SANNINGEN och SÅ HÄR ÄR DET blir den farlig.
Fanatismen är ett djävulens påfund skulle man kunna säga. Och kanske är det så. Jag är inte troende inom någon särskild religion. Men jag respekterar de som tror. Om de också respekterar mig.
Fanatism förkommer även inom alla våra ismer och det är lika illa där, när det dyker upp och visar sitt fula tryne...
Jag tror, om man nu skall tala i de termerna då jag i religionens namn inte tror att om det finns en GUD så är det just det som är vårt uppdrag här på jorden. Vår läxa som han/hon har gett oss.
Se till att vara sams, för jag har skapat sanningen med många dörrar för att hälsa alla välkomna att knacka på.
Det är rt uppdrag. Ni skall vara sams. Ni skall kunna samarbeta, Ni skall inte se ner på varandra. Ni skall helt enkelt vara schyssta mot varandra: Ni skall ha tålamod med varandra och ni skall hava tolerans mot varandras olikheter. Got it?
Det är en jäkligt svår läxa vi har fått. Och det är frågan om vi kommer att lyckas med att uppfylla den. Men man kan ju personligen i alla fall försöka. Försöka vara mer tolerant mot olikheter och varandras misslyckande.
Ge den där uteliggaren ett par kronor, ett vänligt hej. Kanske en halv grillad kyckling.
I stället för att skälla ut arbetskollegan som begått ett misstag, hur stort det än är säga att det är OK. Sånt händer.
Fanatismen är ett djä...
Det där med att dejta. Det är inte riktigt mitt bord. Jag är en usel dejtare. Och är mer eller mindre skräckslagen för att dejta folk. Jag är medlem, singel som man är, på ett par dejtingssidor. Mest för syns skull på sätt och vis eftersom när det frågas om dejt så får jag oftast stora självan och hittar på en massa anledningar om varför jag inte kan dejta just den och den dagen. Jag behöver lite tid på mig. Prata ett tag. Lite intellektuellt utbyte innan det talas om dejt. Och som sagt vissa är ju verkligen heta på gröten och börjar tala om sex innan man ens sagt Hej till varandra.
Det har hänt att Folk har velat dejta mig, Och visst ,vissa har jag nog också velat dejta, Och i bland har jag dejtat för att vara schysst och gå folk till mötes, Men jag har prestationsångest tror jag. Tror att folk skall bli besvikna. när de ser/träffar mig. Jag har ju ett ben som absolut inte ser ut som det ska utan ser ut som det gör. Och det sätter käppar i hjulet för mig många gånger.
På sätt och vis är ju en dejt upp till bevis. Du skall betygsättas. Och synas i sömmarna. Och, det sticker jag inte under stol med, jag synar också personen i sömmarna. Min hjärna går på högvarv. Och en sådan harskrank jag är när det gäller allt det där som har med säng och 1+1 att göra så kan jag inte riktigt koncentrera mig på det man skall koncentrera sig på under en dejt. Att ha kul. ta en minut i taget, Inte ha prestationsångest.
Dejta är som sagt läskigt. Och i bland väldigt närgående. Den personliga intrigiteten rubbas. Och det kan vara lite jobbigt när någon resolut och bestämt klappar in på ens personliga radie. Speciellt om man kan behöva lite tid på sig innan man släpper in en människa på sig....
Men samtidigt måste man i bland våga saker som man egentligen inte vågar. Annars är man inget annat än en liten lort.
För hur skall man kunna träffa någon om man inte dejtar. Fast å andra sidan man kanske kan träffa någon utan att dejta. I vänners sällskap, kursverksamheten, det sociala livet....
MEn att just träffa nätdejtare är skitläskigt.
Att dejta är läskigt.
I dag var det första dagen på jobbet. Två av mina vänner har gift sig och jag är jätteglad för deras skull. De är de goaste killarna på jorden. Och de har gift sig på grund av den stora kärlek de känner till varandra.
Det var rätt kul på jobbet, jag var ju tvungen att berätta att två av mina killkompisar har gift sig i julas. jag avr ju så glad för deras skull:
Å vad roligt tyckte en av mina kollegor.
Ja, visst är det, De har varit ihop hur länge som helst så det var på tiden att det skedde.
Min kollegas ansikte tvärstannade. Var det rätt?
Det tyckte min kollega inte om att höra. Och så var disskutionen i gång om att det var naturvidrigt och mot naturen.
För min kollega är det viktigt att det är man +kvinna+barn.
Min kollega har inget emot homosexuella. Men det är mot naturen.
-jamen sa jag, de älskar ju varandra. Hur kan kärlek vara onaturligt?
Dåligt argument jag vet.
Sen kom disskutionen om huruvida homosexuella skall ha barn eller inte.
-Absolut inte tyckte min kollega. Icke sa nicke.
-jamen är det bättre för ett barn att befinna sig i en vägbrunn sniffandes lim i Rumämien eller fastspänd i en säng med lakan fulla med extremiteter därför att ingen bemödat sig att byta lakanen för barnets skull. Än att hamna hos två vuxna som älskar varandda?
-Det går inte att jämföra på det sättet tyckte min kollega.
Jag hade nästan lust att provocera henne, men lät bli. Jag menar första dagen på jobbet. Men tanken for genom min skalle att säga typ:
-Jag dejtade en tjej i helgen.
eller nått i den stilen....
Jag vet att det där med homo/bisexualitet är ett oerhört känsligt kapitel för många fortfarande. Tyvärr. Visst har man mött det då och då. Hört åsikterna. Men eftersom jag nu känner dessa två killar. Och såg och läste alla älskvärda gratulationer som damp in på deras facebooksida, så blev jag lite naiv i tanken....
Och så möter man detta totala motstånd, nästan äckel hos ett par av sina kollegor.
Att Homosexuella skall få adoptera tycker jag är helt ok. De kommer som vilket par som helst få genomgå hårda och vilkorslösa prövningar/tester/frågor innan de ens kommer i fråga som adoptivförälder.
Man kan vrida och vända på det där. Men vad är folk rädda för egentligen. Om inte två människor av samma kön får adoptera så skall inte en ensamstående heller få det. Jag menar skall det nu vara så att det skall två kön till för att adoptera ett barn så skall det två. Inte ett.
Du blir ju inte mindre kapabel att ta hand om ett barn bara för att du bor ihop med någon som har samma kön som du.
Eller?
Nä jag tänkte väl det...
Ja just det...det där argumentet om mobbning. Där är det ju vår uppgift att som vuxna hindra en sådan mobbning. Det vi bankar in i skallarna på våra ungar, som föräldrar, anhöriga, lärare mm mm bankar de sedan in i skallarna på varandra.
och det där med att ha en manlig och en kvinnlig förebild...Jo, det är givetvis viktigt. Men det finns miljontals ungar som växer upp med ensamstående föräldrar. Och då är det inget snack om sådant...
Och sen har vi argumentationen om att skaffa barn för det egna behovets skull.
Men nog kommer väl varenda kotte till på det viset, Att de vuxna önskar sig ett barn....
Så det är väl helt naturligt att även de som föredrar det egna könet framför det andra också har en längtan efter ett barn.
Precis som det finns de som inte vill ha barn alls. Vare sig de lever ihop med motsatta könet eller det egna....
Jag tror att det till sjyvende och sist handlar om rädsla, hur vi är uppfostrade, åsikter vi växt upp med, kultur vi växt upp med och religioner vi håller oss till.
Men det är tragiskt att det skall vara så. Att man inte kan se till den ömhet två människor känner för varandra. Att man hyllar den. Och inte fördömer den som naturvidrig. De som älskar kan inte vara naturvidrigt. Inte i mina ögon i alla fall
I morse hörde jag på nyheterna att det var två killar som dömdes till en helvetes massa år i fängelse just därför att de var homosexuella. Att de dessutom fick så många år berodde på att de ägnat sig åt brottslig verksamhet. De hade nämligen ägnat sig åt att driva HIV/AIDS frågor.
ja, än så länge har mänskligheten långt kvar innan den har lärt sig sin läxa. DVS Toloerans, samarbete, förståelse och broder/systerskap, att leva i harmoni och inte vara så förbenat snabab på att fördöma.
-
Pojke+Pojke Flicka+Fl...
Bengt Krantz, en fenomenalt bra Baryton tappade rösten häromdagen mitt under en föreställning. Inget man vill som operasångare. Men sådant händer. Rösten var som bortblåst tydligen. Inte ett ljud kom över Mr Krantz läppar. ( Inte undra på det, Karln jobbar ju för fem ungefär så att rösten inte håller alltid är väl förståeligt. Dessutom är inte Bengt 20 år längre, och OM Bengt hade varit 20 år så hade han ändå tappat rösten eftersom han jobbar mer än vad som vore lovligt.
Nåja, jag har fått njuta av Bengts röst många gånger och hoppas på att få göra det i framtiden också. Röster brukar ju dyka upp när de behagar.
Det jag ville säga att det var en mkt resolut dirigent som vid ovan nämnda föreställning tog ett ovanligt beslut som jag gärna hade velat vara med om.
http://sydsvenskan.se/nojen/article403961/Dirigent-fick-ta-over-sangen.html
Som sagt Nöden har ingen lag.
En annan kul grej. Min stora tonårsidol har skrivit ett svar på mitt blogginlägg " Nästa gång"
Det är stort. :)
Nöden har ingen lag
Kollationering i dag på ÄNGLASYN som kommer att ha premiär strax efter det att sommarens ledigheter tagit slut.
Det är en svår pjäs. En språkligt vulgär pjäs. En grym pjäs. Det ska bli en utmaning och intressant óch se vart vi landar.
Under våren kommer jag att fortsätta att arbeta heltid på den jä-...a stället, men förhoppningsvis om alla änglar och demoner vill mig väl så återvänder jag till den förskola där jag hör hemma i själ och hjärta.
Jag kommer förhoppningsvis fortsätta att arbeta då och då som recensent för www.nummer.se
En kväll i veckan kommer jag fara upp till Höörs kulturskola och ha en teatergrupp där med busiga 9-12 åringar.
Repetera kommer jag som sagt göra, och ingå i styrelsen på Lilla Teatern med allt vad det innebär.
Våren är som sagt fullbokad.
Våren fullbokad
och allt jag önskar är
Ett snällare år.
Mindre bråk och tjafs och konflikter både på det värdsliga planet och det personliga planet.
Man vill ju liksom vara omtyckt. Eftertraktad, saknad och behövd.
Att jag får sluta där jag är nu och arbetar och återvända dit jag hör hemma. På det förra stället.
Det önskar jag mest. Då tror jag att det mesta av det övriga kommer att lösa sig av sig själv. I alla fall på det personliga planet.
Ett nytt år tar sin b...
Lite galna bilder frå...
Firade nyår på Lilla Teatern. ett litet med ack så härligt gäng. Hem kom jag vid 03. Grannen tvärs över gatan spealde musik för hela kvarteret. Min kabel till Internet sitter löst. Mkt löst. Jag vågar knappast andas, för då mister jag kontakten med omvärlden. En ny kabel måste alltså införskaffas. Hoppas att Claes Ohlsson har sådana. Annars ligger jag illa tll.
Märkligt vad oerhört beroende man blivit av Internet. Halva ens liv hänger på det nu-