Det kommer att dröja kanske ett par dagar nu innan det blir ett nytt inlägg. Ska på klassåterträff. På den skola där ovanstående bild är hämtad. Inget klotter skulle finnas om alla skolmiljöer fick se ut så här. Ingen förstörelse heller. det är det för vackert för så att den mest ihärdigaste klottaren låter bli. Det får ändå skapas och målas så mkt i den här skolan
Kanske blir det något mer inlägg under dagarna som kommer. kanske inte. Jag hoppas att ni läsare verkligen inte skräms bort av ett par dagars tystnad...I will be back!...
Jag är ingen elak person. Som skrattar åt andras olycka. Absolut inte. Men när jag hörde denna dam sjunga (Natalia de Andrade) något av Massenet Manon. Då kunde jag inte låta bli att det drog lite i mungiporna. Men bara lite, jag lovar...pyttelite...
Är det en hemlig organisation? Är MSO ute på hemligt uppdrag? Eller musikteatern? Är det en stråkstatskupp som är på gång? Som skall erövra Malmö med Mozart, Wagner och Brahms? Överallt vimlar det av cyklister med violinväskor på ryggen. Cellister som vinglar fram med sina stora instrument på ryggen Överallt. De står vid rödljusen, trängs på cykelbanan, eller promenerar över övergångsställerna. Unga stråkmusiker, äldre och mellangamla musiker. Vart är de på väg? Var kommer de ifrån? Var har de varit innan? Ge mig ett svar!
Jag knådar in hörlurarna hårdare in i öron. försöker stänga ute allt ljud. Låter bli att låsa cykeln. Jag vill inte missa passagen, en av de vackraste passagerna och övergångarna i Verdis reqiuem Att något kan vara andlöst vackert...visst det uttrycket har man ju hört, men inte riktigt tagit begreppet på fullt allvar. Det är något man liksom slänger ur sig lite titt som tätt. Men just den här övergången är andlöst vackert. Efteråt har man dött en smula. Jag backar lite på spelaren för att höra övergången en sista gång innan rasten är slut och jag skall in och ta hand om 16 ungar....Jodå, jag dör en smula igen. Får ett fåniigt leende på läpparna. Känner mig sådär extra förstående och förlåtande.
Verdis reqiuem liknar egentligen mer en opera än ett reqiuem. "Passagen" eller den så kallade övergången jag talar om är mellan Dies irea satsen och Lacrymosa-satsen.
Om jag skall försöka beskriva det...Dies Irea satesen är som ett åskväder, eller en armé som väntar på att anfalla. Det är bombastiskt, mörkt och häftigare än den värsta hårdrock...och precis där...i slutet av Dies Irea satesen lugnar orkestern och kör ner sig...Violinerna går i en båge uppåt..väntar och sedan en liten gugning ner i Lacrymosa satesen...Med den typiska Verdi- takten...Antar att det Verdi ville beskriva var helevetet kontra frälsningen...Jag tycker det låter som ett fruktansvärt åskväder och sen....plötsligt spricker det upp...allt blir stilla och solen bryter fram....
De borde spela Verdis requiem oftare...jag har bott i Malmö sedan 1997 och här har de bara spelat den vid två tillfällen...det borde vara dags snart....
På Creatives hemsida (hemsidan för den äppelösa leksaken) står det högst upp i det högra hörnet när man klickat fram vilket land man kommer i från "Ändra ditt land" Wupps tänkte jag. Här har vi något. Aldrig mer ändlösa vintrar, regninga somrar, barn som slås ihjäl av sina föräldrar, ingen arbetslöshet, ingen rasism osv...Jag kan leka Gud och samhällsförbättrare- Visste inte att det var så enkelt. Om jag sedan går in på de länder som finns regristerade på hemsidan kan jag fortsätta min misson då? Ta bort svälten i Afrika, krigen, skövling av regnskog osv. Ah! Underbart. Lets start!!! Titta själv får ni se, tillsammans kan vi ändra på världen gott folk. http://se.europe.creative.com/
Det är något speciellt med händer. Du bär dig med dom för resten av ditt liv. Du gör en massa saker med händer. När jag ser ett barns händer, kan jag inte låta bli att undra var de kommer att ha för sig i livet. Vad kommer de att göra? Vad kommer de att skapa. Kommer de att slå? Kommer de att gräva? Smeka? Måla? Skura golv? De kommer i alla fall att skriva sin ägares historia. Eller som ovan, utöva underverk på en cello? Vuxnas händer är likadana, var har de händerna uträttat? Var har de varit? Har de byggt något, utövat våld mot någon?
Värst vad jag blev filosofisk i dag då! Vet inte rikitgt om jag kan förmedla det jag tänker på....Hm. Bäst att jag avslutar för i dag...
Efter gårdagens fenomenala uppspelning av Haydns Cellokonsert i D-dur av Pojken med de vackra händerna har jag hittat tillbaka till just detta stycke. Efter ett par års frånvaro. Dock vill jag ha en annan inspelning än den jag har hemma i hyllan och just nu även i min nya leksak. Den så kallade Ipoden, vilket den tydligen inte är eftersom den inte har något äpple på sig. Så hädanefter får jag kalla den den äppellösa leksaken. Måste dock som sagt införskaffa en bättre inspelning av ovan nämnda konsert. Hoppas pojken med de magiska och vackra händerna spelar in den....
I dag har jag varit och tittat på film. Det är skånska filmdagarna nu. Korta filmer, bra filmer, dåliga filmer alla dock med ambitiösa filmare bakom sig. Inga i nuskedet Oscars-vinnare kanske. Men med desto mer entusiasm och hjärta. Kanske i framtiden...
Att Andreas vann tävlingen för unga musiker är helt förståeligt. Jag har precis lyssnat på Andreas när han spelade en sats ur Haydns D-dur konsert för Cello och orkester. Jag har nog aldrig hört den framföras på detta sätt. Fulländat. Ni vet, just sådär att man blir alldeles lycklig. Vill trycka på reapeat-knappen på fjärrkontrollen för att få höra den en gång till. Hoppas han spelar in den. För just så här skall den spelas. Jag är frälst Andreas konkurrerade med många andra mycket duktiga unga musiker. Men Andreas lyckades med det konstycket, som man faktiskt sällan hör på konserter, få Musiken att berätta något. Leva och höja sig till något annat än bara en räcka med toner. Killen är helt enkelt grym.
I kväll tänker jag titta på pojken med de vackra händerna på TV. Den 18-årige Cellisten Andreas Brantelid som vann den stora Internationella tävlingen för unga klassiska musiker. Det var en artikel om honom i tidningen i dag. Han hade vackra händer. Snälla liksom. Jag tycker om snälla händer.
Jag hoppas att jag orkar. Sov inte en enda minut i natt. Forskajak i huvudet. Sängen var jobbig. Täcket varmt. Kudden knölig. Madrassen knäckebrödsfylld fast jag inte ätit knäckebröd ens. Gick upp klockan 5 för det var liksom ingen idé längre eftersom jag ändå skulle upp till jobbet vid halv 7. Nu känner jag mig Lobotomerad. Får leka med min nya leksak i stället. Ipoden.
En dos Bach rekommenderas härmed envar som läser denna blogg. Bach är cool, grym och oumbärlig. Du kan softa till Bach. Du kan "headbanga" till Bach som till den värsta rockmusik. Bach är rock. Du mår bra av Bach. Blir snäll. Mot alla. Har under denna eftermiddag äntligen lärt mig hur det går till när en Ipod ska laddas med musik. Det tog sin lilla tid. Lyssnar nu på H-moll mässan av J.S Bach. Det är grymt gung i den.
3Läs mer >>Har inget att tillägga i dag. 900 sidvisningar har jag i dag uppnått med min blogg. Kul. Alltså några som läser. Köpt en Ipod idag. Nära att bli arg. Datorn krånglade med installationen. Det gör den fortfarande. Hänger sig lite titt som tätt i dag. Gillar väl inte Ipod-inkräktaren. Ska försöka "ladda" över lite Beethoven i dag, men datorn fastnade på halva vägen.
Fått lite bilder i dag från "Andorra" uppsättningen. Inte så många från själva föreställningen, men mer före och efter.
"Någon måste ju börja. Det vi skrivit och sagt är också andra övertygade om. De vågar bara inte uttrycka sig som vi gjort" S. Scholl i förhör hos Gestapo 1943.
Häromdagen slog jag upp ordet civilkurage inför mitt arbete med ett manus om Sophie Scholl. Det stod att: Förmågan att utan fruktan hävda sin egen ståndpunkt gentemot en överhet, trots risk för straff"
Idag när jag på Internet letade bilder på Google med ordet Civilkurage i rutan, trodde jag faktskt att medlemmarna i "Vita rosen" hade sin givna plats. Till min sorg och vrede såg jag i stället unga uniformerade killar ur NSD. De hävdar på sin sida att de visat civilkurage genom att ha protesterat mot en kandadensisk revisionist (Förintelseförnekare bl.a) fängslande. "Att vi fått nog av det förtryck som drabbar de som har civilkurage att ifrågasätta allmänt vedertagna sanningar (som t.ex Anne Franks dagok, Förintelsen mm mm )
Sophie Scholl och hennes kamrater protesterade trots att de visste att de skulle få böta med sina liv om de blev fast. De hann dela ut 6 regimkritiska flygblad, där de krävde Hitlers omedelbara avgång, att det är civilkurage det råder det ingen tvekan om.
Men att NSD-killar i nazistliknande uniformer protesterar mot en revisonist som fängslats pga rasisitiska och lögnaktiga uttalanden. Är det också Civilkurage?
Om jag lyssnar på mitt hjärta så säger det självklart nej. NSD-killarna står för ett samhälle som Sophie och kamrater kämpade emot och som de fick betala sina liv med. NSD- killarna riskerar ju knappast sina liv. Däremot pucklar de gärna på andra som inte passar in i deras "norm"
Vad tycker du? "Vi kan inte rätta till biografi i efterhand utan måste leva med den. Oss själva kan vi däremot rätta till!"
Jaså, var det Sibelius, den rackaren.... För ett par omgångar sedan, en eller två av Den Europeiska tävlingen för unga dansare (vartanat år är det för unga klassiska musiker och vartannat för dansare) så deltog ett svenskt par. De vann tävlingen i Sverige och skickades till den stora tävlingen där de tävlade med andra finalister från div europeiska länder. De vann då också. Jag minns att deras dans var både finurlig, vacker och rolig att se på. Musiken fick mig att haja till. Jag hann inte skriva ner vad det var för musikstycke de valt. Det retade mig. Jag var tvungen att få fram vad det var för något. Jag skrev till Sveriges television för att få hjälp. Gick inte. Jag sökte än hit, än dit. Överallt. Men icke. Så en dag hittade jag ett stycke av Händel...som lät ungefär som jag mindes det. Jag lurade och försökte övertala mig själv att det var just det här musikstycket de användt. Och jag gick nästan på kuppen, med en viss tvekan. Det var något som sa mig att det ändå inte var rätt. Men okej då....Låt gå. Vi säger väl att det var det här stycket...men.....Jo.
I dag på jobbet. Två barn kvar. Jag rastlös. Vill gå hem. Klockan närmar sig 17:30 Är trött av det gråmulna vädret. Sätter på en samlingsskiva från Naxos. (Tycker att dessa mest innehåller söndertjatade gobitar) Plötsligt. Där är det ju. Stycket!!! Som jag letat, glömt. övertalat och lurat mig själv om. Nu spelas det här efter att ha varit spårlöst försvunnet i flera år...Jag är stolt som om jag uträttat ett storverk
Fördelen med klassisk musik (för mig alla fall) är just att man plötsligt kan träffa på ett stycke som får ens hela uppmärksamhet att riktas mot ett och samma mål. Musik som sätter sig i kroppen och lämnar inte en i fred innan man hört det igen Eller musikstycken som får ens hela kropp att tvärnita, och för ett ögonblick strunta i disk, dammråttor, bussar, tåg som skall hinnas med. man skiter högaktningsfullt i det innan man fått reda på vad, vem och hur.
Förmodligen har ni, liksom de flesta läst Da Vinci koden. Antingen tyckte ni boken var suverän, eller så var den usel. jag retade mig på den enormt. Dels för alla cliffhangers som bokens författare jämt skulle avsluta sina kapitel med. Sen tyckte jag att det var en rätt enkelt skriven bok. Inte för att jag äger skrivandets förmåga och skulle kunan skriva bättre. Men det var ingen Dostovjeski precis för att citera en recensent som skrev om Jan Guillos bok om riddaren Arn.
Teorin som läggs fram i boken är mkt intressat. Därför hade jag önskat lite högre klass på det skrivna. Inte som nu en enkel kioskdeckare. Mer kött på benen så att säga. Men tyvärr är nog det mesta i boken "Saga och sanning allt är en blandning liksok regnbågens randning" Men håll med mig om att det inte vore helt otänkbart att den unge judiske killen Jesus var ihop med en tjej...en rätt naturlig grej egentligen.
Nåja, jag har just kommit hem efter att ha sett filmen Da vini koden tillsammans med jobbet. 2,5 timmars underhållning i alla fall. Och ja, det är helt sant, Tom Hanks går omkring med "Arga rynkan mellan ögonbrynen" genom hela filmen. Stackarn, där hjälper nog ingen Botox längre.
En bok som är långt mycket bättre och dessutom roligt och mycket intelligent skriven är "En tysk mans historia" av Sebastian Haffner Boken borde vara obligatorisk på gymnasieskolornas historia undervisning. Läs den, ni kommer inte att ngra er. Den tillhör mina topp fem böcker. Här kommer den listan, utan innbördes ordning
En tysk mans historia av Sebastian Haffner Mästaren och Margerithe av Bulgakov Blindheten av José Saramago Häxringarna av Kerstin Ekman (Mannen utan Öde av Kertez samt Kallocain av K. Boye)
